Fabian Månsson, tredje vänsterkongressen, 1919

Försvarstal

Uppgörelsen mellan Zeth Höglund och Fabian Månsson ägde rum under tredje vänsterkongressen. Frågan var skulle partiet anslutas till den tredje internationalen. Kongressen röstade för ett ja. Fabian Månssons var emot och här hans försvarstal:

"Man har skällt mig för borgare - jag godtar denna titel, ty det är en hederstitel, om den förstås rätt. Man har på kongressen klandrat mig för mitt inträde i psalmbokskommittén, som jag gjorde i samråd med min gode vän Fredrik Ström. Men jag har icke märkt det ringaste klander från mina valmän för den saken. För övrigt är jag mycket stolt över att det genom psalmbokskommittén givits mig ett tillfälle att bekämpa den materialism, som likt en förhärjande ökenvind drar fram över den svenska arbetarklassen. (Bravo!) Genom mitt medlemskap i denna kommitté har för arbetarklassen vunnits mera än genom 100 socialistiska broschyrer från Frams förlag.
Z. Höglund har grävt upp och citerat vad jag skrivit för 15 år sedan. För det citerades grundmening står jag ännu i dag. Z. Höglund har vidare förebrått mig bristande sinne för frihet. Det beror på vad slags frihet man menar - Sveriges grundlagsfästade frihet för svensk man att säga vad honom lyster sviker jag inte för despoter, de må hålla till i slott eller Torsgatan 10. Mot Höglund, som angivit sig som rysk bolsjevik, ställer jag mig som svensk demokrat. Vi ha haft vår bolsjevikperiod i Sverige - det var under Karl XI:s regering. Nu först ha ryssarna sin, men de ha ju alltid varit så där en 200 år efter sin tid. (Skratt).

Vårt parti har allt från sin början varit som en tvinnad tråd med två olika inslag. Vi var några stycken som bröt oss ut, därför att det gamla partiets påvevälde blev oss för starkt. Vi följdes av en annan grupp, som förvisso hade andra syften med brytningen. När det nu från det hållet skymtar liknande tendenser, som jagade oss ut ur det gamla partiet, så måste jag fortfarande lika kraftigt protestera mot dessa tendenser. Jag vet ytterst lite om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mera om den svenska arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx skrivit och gjort.

Om få år har arbetarklassen majoritet i riksdagen. Hur många år dröjer det innan det inom samma klass finns majoritet för en revolution efter ryskt mönster. När Z. och Kilbom ger signalen hur många lystrar till den? Ponera att borgarklassen uppgav sitt motstånd i morgon dag och lämnade fältet fritt för en revolutionär regim. Skulle Z. och Kilbom då våga att gripa samhällstömmarna? (Kilbom: ja, utan tvekan.) Ja, då vore det synd om er, ty inom få veckor skulle Stockholms arbetare trampa ihjäl er i hungerns raseri. En sak är att skriva revolution, en annan att administrera ett samhälle. Jag säger bara: När Z. om tio år sitter i regeringen - Gud hjälpe Sveriges arbetare!

Nej vi här i landet förmår inte göra någon rysk revolution. Vi kan endast lova att positivt stödja de ryska arbetarna i deras kamp och för egen del lägga manken till på de framkomliga vägarna.

- - -

Vi bör sluta upp med att låta kommendera oss hit och dit. För någon tid sedan kom det ett par herrar och sade: Nu har vi varit i Zimmerwald och nu ska vi allihop bli zimmerwaldare. Jaha, det blev vi. Nu kommer några andra herrar, som varit i Moskva och säger: Nu ska vi allihop gå till Moskva! Och sedan ska de där herrarna sitta i Moskva och räkna sina massor precis som direktörerna i en kreaturstrust, vi ha tjugutusen får i Sverige och tiotusen suggor i Afrika.

Vi måste kämpa mot despotin i alla dessa former. Icke minst mot den i vår egna leder."(applåder).

Ur Fredrik Ström: Fabian - Kooperativa förbundets bokförlag Stockholm 1948

Fabian Månsson

"Av den långa raden [Fabian Månssons dikter] är det endast en som alltid kommer att stå sig, hans Stridssång. Jämte Internationalen, Arbetets Söner och Ungdomsmarschen av K. G. Ossiannilsson är den säkerligen den kämpande arbetarklassens monumentalaste dikt. Den blev aldrig tonsatt som de andra men den deklamerades alltid på mötena, den infördes gång på gång i arbetartidningarna och den citerades ständigt till vissa delar i diskussionerna. Oftast hette den bara Fabians Stridssång. Med sitt oerhört hänförande, eggande innehåll grep den obönhörligen. Borta är all sentamentalitet, all naturskildring, all utvikningar. Kvar står den nakna sanningen. Den är proletariatets vilda stridsbön, den vidgar sig och blir en hela folkets sång. Där finns något av Marseljäsens heliga, blodstänkta löften. Stridssång är en av våra stora frihetshymner. Nathan Söderblom blev så starkt gripen av den att han ville införa den i den nya psalmboken bland frihetspsalmerna. Men Fabian sade nej. Han menade att det var för stor ära att stå vid sidan av Wallin och Luther. Men stark som orgelbrus och dånande trummor är Stridssång.

---

Ärkebiskopen [Nathan Söderblom] å sin sida lär ha velat ta med Fabians Stridssång - man får väl anta i valda delar och omarbetat skick. Fabian satte sig energiskt emot detta:

- Då svimmar käringarna!

Då Söderblom och Fabian träffades några månader senare, berättade Söderblom:

- Nu har jag varit i Hälsingland. Jag tog och läste upp din Stridssång i en kyrka däruppe. Men käringarna svimmade inte.

Stridssång
text: Fabian Månsson

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten sög.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen.