TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 

Nils Ferlin läser själv 46 dikter. Klicka på bilden eller här.

 

 

Nils Ferlin 

 

 


 

Olof Lagercrantz: På händerna för Nils Ferlin

källa: Dagens Nyheter

 


Trettiotalets vintrar ter sig i minnet mörka. Tidningarnas rubriker blev allt större, allt svartare. En dag var Tyskland förlorat, och hakkorsen bredde ut sig som giftiga spindlar. Franco överföll det spanska folket och världen tittade likgiltigt på eller hjälpte i hemlighet våldsmännen. Österrike föll. Münchenlögnen gav de halvhjärtade en illusionskaramell att suga på. Den räckte ett år, sedan bröt kriget ut.


Jag var en ung författare som sökte mig fram till någonting. Det skedde bland annat genom äldre kamrater. Karin Boye var jag svärmiskt fästad vid, kände i hennes närhet min brist på uppriktighet och ärlighet. Johannes Edfelt såg jag i den period av hans liv då han kallade sig liturg i vargatider och förnam vilddjurens andedräkt mot ansiktet.


Ett par år umgicks jag nära med Nils Ferlin. I mitt minne står han bland lyrikerna som decenniets man framför andra. Han levde på gatan. Han stod utanför varje grupp. Ingen kunde räkna in honom i sina led. Pamp eller proletär, det var samma strunt. Det enda han räknade med var de misslyckade, de hunsade, de utkastade. Hade man lyckats om också bara med att skaffa sig en hel överrock eller ett par handskar, var man redan på väg in i skojarhopen. Andersson och Pettersson frodades, men lille Lundström ängslades för den stora kometen och hörde den sanna mänskligheten till.


Det var ett gott evangelium att lyssna till för den som äcklades av världen. Ferlin var vårt moraliska rättesnöre. Ingen i mitt liv har däri överträffat honom.


Det fanns ett kafé på Vasagatan som hette Cosmopolite, och där samlades poeter, målare, bohemer. Tidningar hängde i kluvna träkäppar på väggarna. Man drack kaffe och smusslade med brännvinsflaskorna under sofforna.


En gång hjälpte jag till med en dikt om den sista loppan. En tidning hade berättat att loppan var i utdöende. En veterinärprofessor betalade pengar för loppor, som han behövde för experiment. Oscar Rydqvist i Dagens Nyheter utlyste en tävlan om den bästa loppdikten. Sådana tävlingar spelade en roll för diktarna på Cosmopolite. Här fanns en möjlighet till extraförtjänster att finansiera besök på Pilen.


Nils Ferlin satt en eftermiddag och brottades med loppdikten. Jag ringde en vän för att få rätta betoningen på loppans latinska namn, Pulex irritans. Minns jag rätt, betalade Rydqvist 5 kronor för den. Lille Bror Söderlundh tonsatte den några år senare. Den lyder:


Pulex irritans!
Knappt att du fanns nånstans!
Borta är du från statarbo.
Fel har sålunda Ivar Lo -
Johansson och hans svans.
Pulex irritans!

Pulex irritans!
Förr du möjligen fanns.
Listig var du som lo och mård,
smög dig ända till kungens gård,
levde nästan i glans,
Pulex irritans!

Pulex irritans!
Skalden binder din krans.
Ingen är som beklagar dig,
natthärbärge förjagar dig.
Tag min fattiga krans,
Pulex irritans!

Mitt mest levande minne från 30-talet av Nils Ferlin gäller en våldsammare scen, vilken också den speglar något väsentligt i hans väsen. Det var lyrikuppläsning på Stockholms högskola. Jag hade nyligen debuterat som lyriker och deltog. Efteråt på sexan på Holländargatan kom Ferlin. Eller kanske fanns han där från början? Jag minns inte säkert. Men plötsligt vid bordet sitter han bredvid mig, och vi börjar bryta arm. Han älskade kroppsliga idrotter, och så gjorde jag. Han var en gammal fotbollsspelare och stavhoppare och var stolt däröver.


Nu skulle vi pröva våra krafter. Nils Ferlin fick snart min arm att darra och en stund senare åkte min hand mot bordet. Bredvid stod ett vinglas och det träffade i fallet nedåt insidan av Ferlins handlov, splittrades och skar in. Blodet sprang fram i en kraftig stråle. Jag såg det med svindel i blicken. Det satt en flicka bredvid i blå sidenklänning, och Ferlins blod göt sig över det blå som en purpurhinna och bredde ut sig alltmer. Ferlin lät inte den malör han råkat ut för bekomma sig. Medan runt om i salen rop och skrik hördes och någon sprang till telefonen sade Ferlin:


”Du skall ha revansch. Vi tar and­ra armen.”


Det var svårt att övertyga honom om att det fanns angelägnare ting i denna stund än revansch för ett nederlag. Jag fruktade att han skulle förblöda. Hur många gånger hade jag inte redan tänkt inför hans djärva bravader – mitt i vintern hade han simmat över Riddarfjärden, på ett balkongräck högt uppe i ett av Kungstornen hade han balanserat – att han skulle liksom Lucidor få en våldsam död. Hade han nu nått sin källare Fimmelstången, och var det jag som fått rollen av löjtnant Storm som stötte honom ut ur livet?


Jag minns inte hur jag fick honom ur rummet, minns inte om det var en ambulans eller en vanlig taxi som körde oss i den mörka natten till Serafimerlasarettet. Jag minns bara att Ferlin hela tiden uppträdde som angick saken honom inte. En bordduk som han hade kring armen blev långsamt röd. Han fördes bort av en sjuksyster, och i ett rum med träpanel av förfärlig smutsgul färg satt jag skakande och väntade. Fantasin fick hjälp av vintermörkret utanför och eterdoften som strömmade in genom dörren. Då stod Ferlin där med armen i band, blek som ett lakan, näsan sköt fram. En vänlig läkare var med: ”Herr Ferlin får gå hem, men han måste ligga, annars går det illa. Och inget starkt.”


Vi åkte till Ferlin på Rörstrandsgatan. Han bodde i sin mors våning. Hon hade nyss dött. Under hennes sista dagar blommade en gammal kaktus i hennes fönster och förvånade alla. Ferlin skrev en vacker dikt därom:

Nu lyste den så för döden –
stilla och klart och kort.
En ökenblomma gav sol i vårt
hus när vår gamla mor gick
bort.

Kaktusen var borta nu. Våningen var nästan helt tom. Det föresvävar mig att det i Nils Ferlins rum endast fanns en säng. Inte en stol ens att sitta på. Jag fick Ferlin att lägga sig, men han tyckte det var pjosk. Vi hade en flaska brännvin, och Nils Ferlin menade vi borde fortsätta det glada laget. Jag mindes läkarens ord och var orolig. Jag föreställde mig att såret skulle gå upp. Jag tänkte på diktarens magra, knotiga kropp, övertäckt med ärr, vilka jag kunde studera när jag hjälpte honom att klä av sig. Skulle han stå ut med ännu en blödning?


Jag kunde några konster, och för att förströ honom började jag på det nakna golvet gå på händerna. Det gjorde Ferlin fogligare. Vi var förenade i den idrottsliga gemenskapen, där endast styrka och förmåga gäller, intet annat. Kanske tänkte han på sin mor. Han skulle någon månad senare skriva dikten ”Cirkus”, som började:

Jag lärde mig gå på händer
och strax skulle mamma se.
Hon var den förnämsta publiken.
Fem öre tog jag entré.


Han glömde att festen skulle fortsätta. När han visade tecken till oro började jag gå igen. Det värkte i armarna och susade i huvudet. Ferlin i sängen såg så underlig ut när jag såg honom upp och nedvänd. Som den bibliska mannen som bar sin säng på ryggen.


Det blev så småningom morgon utanför. Bilar brusade tätare – Ferlin blev sömnig. Jag kunde lugnad gå hem.


Sedan dess hade Ferlin och jag ett slags förbund.


Jag tyckte att jag var accepterad, att jag för denna talangs skull hade rättighet att räkna in mig bland nasarna, clownerna, tiggarna, gatumusikanterna i hans diktning och var välkommen att sitta med Ferlin vid ett bort på kafé Cosmopolite.


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-13, 11:59  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



storstrejken 1902

 

Hjalmar Branting

 

Hjalmar Brantings tal i riksdagen maj 1902 - den första politiska arbetsnedläggelsen i Sverige.


Kunna herrarna neka till att allt tal om, agitatorer skulle hava upphetsat och förlett massorna, bör förstummas inför en sådan uppmarsch, som den svenska arbetarklassen gjort under dessa senaste veckor till förmån för den allmänna rösträtten och som den nu i dag understrukit genom att i så stor utsträckning, som skett, offra sina inkomster och nedlägga sitt arbete för att göra denna opinionsyttring så stark och kraftig, som på något sätt stod den till buds? Jag tror, att det skall vara få, som med handen på hjärtat kunna säga, att de anse, att dessa alla endast äro skaror, som ledas vid tyglarna. Nej, här har kommit in något helt annat. Här finnes verkligen en rörelse på djupet av nationen i dessa dagar, vilken riksdagens båda kamrar skulle göra klokt i att beakta och uppskatta till dess rätta värde.


Det är dock något detta, mina herrar, att fästa uppmärksamheten vid. Det är första gången i vårt land, som något sådant har inträffat. Och det är tidens tecken, som man skall vara både blind och döv för att icke akta på, och man borde också verkligen visa den hänsyn för dessa massor, att man gjorde något för att tillmötesgå deras krav.


Vad är det, som varit den samlade signalen för dessa massor? Är det någon särskild klassynpunkt, som denna gången fört fram dem? Nej, det är det icke. Ringen av dem, som kräva allmän rösträtt, har vidgat sig långt utöver den krets, som omfattas endast av arbetarrörelsen. Vi hava sett, huru till exempel i Uppsala akademiska lärare, som varit kända såsom konservativa, öppet stå upp och förklara sig för den allmänna rösträtten såsom konsekvens av den allmänna värnplikten, därför att de ansett detta vara det enda medlet att förena vårt folk till ett, att göra det starkt utåt; och det kan behövas i dessa för små folk kritiska tider.


Det är således visst icke någon mot samhället fientlig klassrörelse, som här rest huvudet. Det går vid sidan av arbetarklassens berättigade krav att föra fram sina synpunkter i samhället en strömning, att de vilja bliva upptagna såsom medborgare i detta fosterland, som de känna med sig, att de också höra till, och som nyss lagt på dem hårda och tunga krav, vilka de icke skola svika, när nödens stund måhända kommer.


I Folkets hus, där arbetarskaror i dag myllra, sjunger man nu en sång, som är diktad av vår store skald Verner von Heidenstam.


Medborgarsång
text: Verner von Heidenstam (1859-1940)



Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika.
Och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar
och icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.


Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes,
ej herrarna ensamt grepo sitt svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarnas ensamt segnade ner,
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
att medborgarrätt heter pengar.


Det är skam att sitta som vi ha gjort
och tempel åt andra välva,
men kasta stenar på egen port
och tala ont om oss själva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från huvudet skilja.
Vi vilja bliva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja!


Tro herrarna, att ett folk som går till kamp och strid med sådana slagsånger, har ont i sinnet mot fosterlandet? Nej, för visso icke. Det vill ha medborgarrätt i detta fosterland, som det anser tillhöra dem lika väl som varje annan. Och det är icke mer än rätt och rättfärdigt, att deras krav i detta avseende tillgodoses.



 

 

 

 

 

 

Friheten leder folket

 

Barrikadsång
text: Verner von Heidenstam (1859-1940)

tonsatt av Lars Anders Johansson

länk till hemsidan och till Youtube-klippet här.


På väggen hänger sen forna år
en rostande änterbila.
Hon rycker i spiken. Hon törstar till sår,
Hon tröttnat vid krämares vila.
Oss kallar ej krigets gycklarehorn,
ej soldade knektars: dräp!
Upp, bröder, i kyrkornas torn
med handen om klockornas rep!
När svultna se kvarnarna mala,
få yxorna tungor att tala.
Gån ut, gån fram! En stund som ej vet like
sin heta färg på våra kinder satt.
Med yxor timras ej det godas rike,
vi bygga hämndens för en enda natt.


Glöm fadern, som sitter på tröskeln kvar,
glöm hustrun vid vaggan där hemma,
ty högre än maka och barn och far
dig ropar klockornas stämma!
Vi stjäla ej kronor. Vi skifta ej land.
Vi komma med domens eld
till ett skrattande rövareband,
som tronsatt skymning och väld.
Väl tjugu klockor bevingas
som skulle till kungsorg ringas.
Hör, yrväckt brandvakt skrämd i luren tutar.
Knyt vid en rakas skaft, som varje ser,
en sönderskjuten skjortas röda klutar.
Bär högst, bär främst vårt glödande banér!


I döttrar, som flydden ur modershus
och vid kärastens skuldra dröjden,
i edra hjärtan där flammar den ljus
den heliga lågan av höjden,
den kärlek som offrar besinningslöst
och aldrig köpslår om lön.
På fålar, som sporren klöst,
församlens i tumlets dön
med rivna banéret på armen
och linnet slitet från barmen!
Hur lyckligt somnar den, som tio gånger
i bröstet stungen som en hjälte dog!
Vi följa er och våra yra sånger
likt åskor rulla genom yxors skog.


Upp, bröder, och skriven i natt med blod
vad skalderna skrevo med tårar!
Lyft, vilda, oändliga människoflod
de fallna på kransade bårar.
Tag stolar, tag pallar, tag spadar och spett!
De stenar i gatan ni lagt,
de stenar ni trampat i svett
likt falkar trängta till jakt.
Häll tjära ur brinnande bäcken
på hopade bolstrar och täcken!
Jag svindlar. Fram! Se viftningar från husen!
Ett tak av lågor över staden välv
och stryp i rök, ni trasbanérets tusen,
en tid, som dör föraktad av sig själv!

 

Friheten leder folket

 

 


 

 

text: Gunnar Tideström
Dikt och Bild
Epoker och strömningar
Glimtar av samspelet mellan konst, litteratur och liv
C W K Gleerup Lund 1965


 

Tiden närmast före och efter 1830 var en politiskt upprörd tid i Frankrike, och många författare och konstnärer kände sig kallade att ta ställning i stridsfrågorna. Julirevolutionen fick verkningar också på andra håll: revolutionär oro flammade upp i flera länder.


 

När den unge Chopin under en resa till Paris 1831 erfor, att den polska frihetsrörelsen kvästs i blod av ryssarna, komponerade han det dramatiska och spänningsfyllda verk (opus nr 12), som sedermera fått namnet revolutionsetyden. Bl. a. genom inslagen av polsk folkmusik uttrycker han där sin upprörda medkänsla och sin saknad efter den polska hembygd som han aldrig skulle återse.


 

Delacroix´ målning "Friheten leder folket" 1831 är karakteristisk för tidsläget. Den är det i sin blandning av idémåleri och brutal verklighetsåtergivning. Den är det också i sin demokratiska tendens.


 

På barrikaden kämpar sida vid sida borgaren, arbetaren och gamängen. Åt borgaren i hög hatt har Delacroix givit sina egna drag.


 

Uppslaget till gestaltningen av frihetsgudinnan anses han ha fått från en dikt av Barbier, skriven revolutionsåret. Friheten kallas där "en storvuxen kvinna med kraftig barm", en varelse som tycker om krutröken. Med avsikt har målaren givit henne grekisk profil; Aten var ju den antika demokratins födelsestad, och under 1820-talet hade Europa med beundran följt grekernas nationella frihetsstrid. Det ligger en fin tanke i att de kämpande i stridens hetta inte ser den höga gestalt under vars banér de gå fram; endast den sårade ynglingen som snart skall dö lyfter sina ögon mot henne.


 

I svensk litteratur har Delacroix´ duk såsom Alf Kjellén påpekat inspirerat Almqvist, då denne i Parisromanen Gabrièle Mimanso låter hjältinnan gå fram i revolutionens gatustrid som "en furie, ett helgon"; det var som om "den franska friheten själv i egen person nedsvävat ifrån himmelens morgonskyar...och befann sig i de kämpandes leder."


 

Troligen har samma målning föresvävat Heidenstam, då han i Barrikadsång låter de unga kvinnorna delta i kampen "med rivna banéret på armen / och linnet slitet från barmen".

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-11, 11:50  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Magnus Stenbock (1664-1717)

 

Med rätta kan en tacksam eftervärld med det ärofullaste av alla hjältenamn, det av fäderneslandets räddare, hedra fältherren Magnus Stenbock. Han var en av dessa rikt begåvade naturer, dem både snillets och hjärtats ädlaste egenskaper upphöja till mönster för mänskligheten, men vilka ett sorgligt öde till slut kröner med martyrkronan.
Magnus Stenbock var son av riksamiralen Gustaf Otto, och blev av Karl XI utnämnd till kapten vid ett av hans tyska regimenten. Med detta lärde han sig krigets blodiga konst i Holland, där flera av Karl XII:s generaler gjorde sin lärospån. Därefter stridde han i Österrike mot Turkarna.


Hans mor hade blivit änka och befann sig i knappa omständigheter, då han hemkom, efter krigets slut, med endast tre dukater kvar i sin kassa. Han blev dock befordrad till överste.


I spetsen för Dalregementet deltog han under konung Karl XII:s befäl i slaget vid Narva. Konung Karl fattade för den lika redlige som tappre hjälten den varmaste vänskap. Det var Stenbock, som tillika med konungen själv, utförde den nästan otroliga bedriften, att med ett par hundra man överraska och intaga den stora, befästade staden Krakow, där de djärva angriparna med några piskslag avväpnade besättningen. Men hans förstörda hälsa nödgade honom att från segrarnas lopp återvända hem. Konungen utnämnde honom då till guvernör i Skåne.


Det var som om konungens goda lycka med Stenbock lämnat honom. Tåget till Ukraina och nederlaget vid Poltava berövade Sverige sin tappre konung och gav fienderna åter mod för någon tid. Danmark som hade gamla förluster och förödmjukelser att hämnas, förklarade krig. Alla Stenbocks anstalter motverkades av illvilja och tröghet hos en del, och den mäktigaste, av Svenska adeln. Hela Skåne var redan intaget av fienden.


Då uppmanade den ädle hjälten alla Sveriges inbyggare till sitt fäderneslands försvar, ordnade allmogens föga prydliga flockar, uppmuntrade dem och ingav dem en fläkt av sitt eget ridderliga mannamod. Därefter tågade han emot den överlägsna fienden med sin oförskräckta bondehär. Han vann den sköna segern vid Helsingborg genom sina ypperliga dispositioner och den välberäknade manöver han tappert utförde. Denna seger förvärvade honom hela det räddade rikets vördnad och tacksamhet. Ständerna, som sammanträdde under konungens frånvaro, skänkte honom hans fars hus och rådet gav honom titel av fältmarskalk.


Magnus Stenbock föddes i Stockholm den 12 maj 1664. Fadren: riksamiralen Gustaf Otto Stenbock. Modren Christina Cathrina De la Gardie. Överste vid Dalregementet 1700. Guvernör i Skåne 1707. Slaget vid Helsingborg 1710. Slaget vid Gadebusch 1712. Kapitulation i Tönningen 1713. Inkastad i ett eländigt fängelse, Fredrikshavns kastell norr om i Köpenhamn, där hans behandling var värre än den grövsta förbrytares. Han omkom där av elände. Stenbock dog den 23 februari 1717. Gift med Eva Magdalena Oxenstierna, med vilken han ägde trenne barn.


När Gustav IV Adolf år 1807 gästade Malmö, mottog han en deputation av skånska adelsmän anförda av Jakob de la Gardie, vilken i undersåtliga ordalag gav uttryck åt den samlade skånska adelns önskan att, med anledning av enskiftesverkets införande, i Malmö få resa sin konungs bildstod.


I sitt svar tillrättavisade konungen adeln, för att den ansett sig ensam utgöra länet, samt rättvisan emot sin store företrädare.


Gustav IV Adolf yttrade: "jag hade önskat, det ridderskapet med sina medständer samrått i detta ämne. Även kan jag ej underlåta att göra den anmärkningen, att då jag, med de nu uppräknade författningar, endast uppfyllt en av mina första plikter, så är jag redan tillfredsställd genom den av eder yttrade tacksamheten. Detta tillfälle återkallar ock i mitt minne den hjälte, som ånyo återvunnit Skåne till Sveriges krona. Denne man är Magnus Stenbock, vilken jag skulle önska att företrädet lämnades."

 

Magnus Stenbock

 

 

 

 

 

Karl XII:s fältmarsch
text: Magnus Stenbock


Marsch, bussar! gån på uti Herrans namn,
Spännen hanen friskt upp, läggen sedan ivrigt an,
Given fyr, bräcken av, tan pliten uti hand,
Gån på! frukten ej varken mord eller brand.
Gån på för vårt fädernesland!
Att våga sitt liv för sin konung och släkt,
Det är både Gudi och människom täckt,
Därför ska vi käckt,
I vår blå dräkt,
Gå på, stå, dunka och slå,
Ja, dem klå alla så,
Att de, döda, ligga neder som strå.


Fast litet förskräcker oss fiendens hop,
Skönt han skulle komma med mordiskt skri och rop,
Med sina stolta bussar, till oändeligt tal,
Till häst och till fot över berg och dal;
Dock göra de oss intet kval.
Ty himlen, som vet att vår sak han är god,
Han giver oss styrka av krafternas flod
Och styrker vårt blod
Till ett oändeligt mod,
Så att man kan spörja försann,
Huru städer och land
Bliva frälsta genom vår tappra hand.


Hallå! Mina bussar! hör trumman hon går,
Valthornen de klinga, och marschen man nu slår.
I Svea landsens hjältar! I ställen eder opp,
Gån på! sluten väl uti fullan tropp,
Gån på med friskt mod och hopp!
Helt litet vi akta, att vi äro få,
I Gudi så äro vi många ändå.
Ja! låt oss gå på,
Och redeliga stå,
Så att vi måga si,
Huru de skola fly liksom bi.
Ännu står Gud Sveriges konung bi!

 


 

 

Stenbocks kurir
Carl Snoilsky
Länk Svenska bilder

 

Carl Snoilsky

 


Är det den vilde jägarn,
Som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
Med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
Som i en blixt han ser,
Pistoler, älghudskyller --
En kronans officer.


Stortidender för visso
Den för, som har så brått.
»Gud hjälpe oss, med dansken
Har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
Av gamle fader Lars,
Bak den försvunne ryttarn
I tomma rymden bars.


Han redan är långt borta
Liksom en skjuten pil,
Ännu i natt han hinner
Väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
Så heter hans paroll,
Och efter honom stupat
En häst för varje håll.


Av Skånes våta lera
Hans dräkt är fullbestänkt,
Ur Smålands gråstenshällar
Hans fåle gnistor sprängt,
På Roxens tärda isar
Han nyss för livet stritt,
Bland Sörmlands hala backar
Nu brusar fram hans ritt.


Den forne nummerhästen,
Av skum och blod betäckt,
Tycks gripen av en iver
Med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet
Och offrar glad sin hud
För att i morgon bära
Till Stockholm Stenbocks bud.


Ja, vissten I det bara,
I Sveriges spridda tjäll,
Där bön om seger sändes
Med psalmen upp i kväll!
I djupt försagda hjärtan,
Ja, anaden blott I,
Vad dessa hovar sade,
Som dånade förbi!


För första gång på länge
Göt marssol ut sitt gull
På Stockholms stad, då vakten
Fick brått vid Södertull.
»Kurir ifrån grev Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
För ryttaren och hästen,
Halvdöda båda två.


Vid Slussen störtar skymmeln,
Han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
Till slottet sig beger.
För kungahuset har han
Ett krutröksvärtat brev,
Som generalen lutad
Mot sadelknappen skrev.


I borgen, byggd av Wrangel
På Riddarholmens ö,
Med flygeltornens rundlar
Vid strand av Mälarsjö,
Fru Hedvig Eleonora,
Den höga ättemor,
Ett stöd för Karlar trenne,
I sorg och oro bor.


Hur har i ångest fordom
Hon vakat mången stund,
Då maken stred vid Warschau,
Då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall
Det bud, härnäst hon väntar,
Kan vara Sveriges fall.


I sitt gemak hon sitter,
Den gamla drottning god,
Sondottern, stolts Ulrika,
Står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
Från pfalsisk underläpp,
Och hela hovet tiger,
Man hör blott urets knäpp.


Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
En viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hovet
Tillbaka några fjät.


Av två drabanter ledes
En halvt avsvimmad man,
I tunga ryttarstövlar
Med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
Ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala --
Då tryta sans och ord.


Med lugn på skrynklig panna
Men dödsblek som en hamn,
Den ädla fru sig reser
Ur kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
Och hovet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter, och hon står.


Hon vinkar -- och in bäres
En mäktig dryckesmugg,
Där hög i drivet silver
Kung Karl ses skifta hugg.
Det renska vinet pärlar
Vid kannans blanka rand
Hon räcker den åt krigarn
Med stark, fast åldrad hand.


»Som brav soldat, det ser jag,
Er plikt I redligt fyllt,
Av mig och av oss alla
I tacksamket förskyllt.
Tag detta som ett minne --
Drick först er konungs skål
Och låt oss sedan höra
Er sändnings föremål!»


Hans läppar knappast fuktats
Av druvans gyllne blod,
Förrn till hans kinder strömmar
Ånyo livets flod.
Han stiger upp, gör ställning --
Till alla svenska bröst
Når lik en ängels stämma
Den enkle krigarns röst.


»Den sista februari
Vi med den Högstes makt
Vid Hälsingborg i drabbning
Vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar
I flera tusental,
Som närmare här skriver
Vår tappre general.»


Den gamla Karlamodren
I tårar strålar blid:
»Nu låt Din tjänarinna
Få fara hem med frid!»
Bland snyftningar av glädje,
I högljudd jubelkor,
Prinsessans anlet ljusnar,
Hon liknar då sin bror. --


Därutanför kring slottet
Ren mängden böljar tät,
»Victoria!» och »Stenbock!»
Det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
Den riksens trogne jarl!
Nu bytes sorg i lycka,
Nu få vi hem kung Karl!»


Allt djupare på torget
Sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren!»
Så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes
Och äntligen han röjs,
Av hundra armar fattad,
I luften strax han höjs.


En storm av frågor susar
I samma andedrag,
Envar vill veta mera
Om denna stora dag,
Där spörjes mer än tio
Att svara på förmått,
Om Burensköld och Dücker
Och om »geschwinda skott».


Och han, som budet bragte,
Det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer
Och röra vid hans rock.
Är det en härlig seger,
Vars make icke sports,
En sådan ritt ej heller
I mannaminne gjorts.


Från arsenalen dundrar
Med jämna mellanrum
Den åska, vilken världen
För alltid trodde stum.
Och alla hjässor blottas,
Då segerfröjdens tolk,
S:t Gertruds klockspel, ringer:
»Nu tacker Gud allt folk!»

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-08, 09:05  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



St Götan och Draken

 

 

”S:t Örjanslåten” har en historia som på ett fascinerande sätt visar hur en melodi kan vandra mellan de mest vitt skilda musikaliska, och historiska, sammanhang. Det är en historia med, om man så vill, närmast mytiska dimensioner. Den variant som Hallberg bearbetat är Stockholms stadshus signatur så som den spelades dagligen i Sveriges Radio kl. 12 från 1937 till 1970. Melodin är bearbetad i flera omgångar och dess ursprung går bara till viss del att spåra. Möjligtvis, där om går det endast att spekulera, kan en melodi besläktad med Stadshusets signatur ha sjungits av den svenska hären vid slaget på Brunkeberg den 10:e oktober 1471. Sturekrönikan, som upptecknades efter den svenska segern och förvisso mest skall ses som en poetisk propagandaskrift, berättar att svenskarna under anfallet ”qwaadho sancti örians wysa”, d v s sjöng sankt Örjans visa. Martyrhelgonet S:t Göran (George) var en välkänd mytologisk gestalt i det medeltida Europa – ofta uppträdde han som kristen drakdödare. I Sverige blev han en nationell symbol under den blodiga kampen mot det danska herraväldet under 1400-talet, vilket är förklaringen till att Bernt Notke fick göra statyn St Göran och draken, som står placerad i Storkyrkan i Stockholm till minne av den svenska segern vid Brunkeberg.


Den äldsta melodiuppteckningen av Örjanslåten – ett fragment – finns från 1500- talet. Mellan 1686 och 1835 kom visan ut i ett flertal skillingtryck. I dess nuvarande version är den en bearbetning av organisten och tonsättaren Axel Boberg (1876-1946). Förlagan till denna bearbetning gjordes av Richard Dybeck och publicerades 1875 i hans tidskrift Runa. Denna version är noterad i moll vilket Boberg gjorde om till dorisk kyrkotonart i fast övertygelse om att detta var den ursprungliga tonarten. Dybecks melodi bygger möjligen på en uppteckning gjord av J.H Wallman i Småland 1819 – så långt tillbaka går det att med någon säkerhet spåra den melodi som i vår tid varje dag klingar från Stockholms stadshus. (Jersild, 1985: s. 139 ff) Länk Svenska Medeltida Ballader

 

 

 

 

Bengt Hallberg

 

Länk. Arr. Bengt Hallberg Örjanslåten

 

Sankt Örjans Visa


Hör du Sankt Örjan, jag säger dig
Du skall mitt ärende utrida
Till Babylon, den sköna stad
Emot den draken att strida


Den draken har så underlig sed
Var dag vill han hava av sin föda
Båd folk och fä och vad han får
Så månd han den staden utdöda


Konungen gav åt sitt folk det råd
Var dag en människa att giva
Så månde dock detta länga vårt liv
Och så får vi längre leva


Då varven voro gångna omkring
På konungens dotter det månd falla
Och borgarna gingo för kungen in


Konung, I hållen I have sagt
Och gören oss inte till mene
Eller ock vi gå i slottet in
Och brytom stockar och stenar


Jungfrun sig klärt i sin bästa dräkt
Den bästa, som hon hade
Så tar hon med sig sitt lekelamb
Och så av slottet utgångar


Riddar Sankt Örjan kom ridandes,
Hans häst för alla månde springa.
Baneret var vitt och korset rött
Det förde han i sina händer


Stånden I här min jungfru skön
Vi sörjen I så svåra?
Vad är väl Eder till möda lagt?
I sägen det uppenbara!


Riden nu bort, fager ungersven
Och gör Eder intet till mene
Ty detta är nog att jag skall dö
Jag dör nu hellre allena


Och så kom draken av denna sjö,
Sankt Örjan emot honom rider
Och ingen fågel flyger så snabbt
Som han sitt svärd uttryckte


Kära min jungfru, I träden fram
I binden om draken Edert bälte
Att Eder fader och moder må se,
Det I från honom ären frälste


De ledde den draken allt till den stad
Sankt Örjan och jungfrun den sköna
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa


Hör du det konung, jag säger dig
Här gäller nu intet att löpa:
Med allt ditt rike och allt ditt folk
Idag skall du låta dig döpa

 

 


 

Sten Sture den äldre

 

Sina första vapen hade han burit, då han deltog i biskop Kettils uppresning emot konung Kristian I, och sedermera hade han med ridderlig kraft uppehållit Karl VIII Knutsson vacklande tron. Denne konung var herr Stens morbroder och överlämnade åt honom på sin dödsdag den högsta makten i Sveriges rike med den av erfarenheten ingivna förmaningen, att icke trakta efter konunganamnet; "ty det har", sade den döende, "bräckt min lycka och kostat mitt liv".
Herr Sten var väl bekant hos Dalkarlarna och bland Stockholms borgare, så att han av dessa först och sedan av Sveriges övriga allmoge erkändes för riksföreståndare efter konungens frånfälle. Men de höga herrarna voro icke ense om erkännandet av hans myndighet. De missnöjda inkallade dock ånyo konung Kristian, som med en väldig flotta infann sig i Stockholm.


Svenskarna beredde sig till striden mot Danmarks mest lysande riddare, med djupt allvar: tidigt om morgonen gjorde hela hären bön och skriftade; och därefter uppstämdes stridssången S:t Görans visa, under det de i slutna massor framryckte mot Brunkeberg, där danska huvudbanéret "dannebrogen" fladdrade. Striden blev skarp och blodig. Efter blodiga ansträngningar, efter tappra bedrifter på båda sidor, sänktes äntligen dannebrogen, Danskarna flydde, och stort blev deras nederlag.


Den slagne konung Kristian undkom dock med livet, men vågade aldrig mera angripa den segrande herr Sten.


Den framgångsrike riksföreståndaren drev en skicklig propaganda för sin sak - segern var vunnen med Guds och helgonens hjälp.


Ett märkligt minne av Sten Stures kamp är S:t Göran och draken, den stora skulpturen i mångfärgat ekträ i Stockholms Storkyrka. Den utfördes av Bernt Notke från Lübeck och hans medhjälpare på beställning av riksföreståndaren och invigdes 1489.


Slaget vid Brunkeberg ägde rum den 10 oktober 1471.

 


 

Sankt Göran och Draken

 

 

 


Lovad vare allsmäktig Gud
Desslikes hans välsignade Son!
Jag vill en visa kväda
Om den riddaren Sankt Göran.


Hör du Sankt Göran, vad jag säger dig,
Du skall mitt ärende utrida
Till Cappadociam, den stora stad,
Där skall du med draken strida.


Den staden är både bred och lång
En hednisk konung där råder.
Vid staden där ligger en drake,
Som är till gruvelig våda.


Den draken har en så underlig sed:
Var dag vill han hava sin föda,
Båd´ folk och fä och vad han får;
Så snart han månd´ staden utdöda.


Den dag han icke sin föda får,
Han blåser sin anda över muren;
Och alla hans anda känna få,
De bliva strax därav döda.


Ja, alla hans anda känna få,
De bliva därav strax döde;
Så länge han andats över den stad
Att den snarliga ligger i öde.


Konungen gav åt sitt folk det råd:
"Var dag en människa given,
Så månde nu detta förlänga vårt liv,
Så vi andra få längre leva."


Då varven voro gångna omkring,
På konungens dotter det månd´ falla;
Och borgarna gingo för konungen in,
Att hans endaste dotter utkalla.


Han bjöd för henne båd´ silver och guld,
Han ville det gärna utgiva.
Men borgarna sade: "Vi vilja det ej,
Våra barn ock gärna ville leva.


Konung, I hållen det i haven sagt,
Och gören oss inte till mene;
Ty gå vi då uti slottet in
Och bryter ned stockar och stenar."


"Gack ut då, min käraste dotter,
Du skall till draken gånga;
Jag hade dig ämnat en konungs son
Och inte den draken till handa."


Jungfrun sig klar i sin bästa dräkt,
Den finaste som hon hade;
Så tar hon med sig sitt lekelam,
Och sen ur slottet utgångar.


Jungfrun hon gångar ur slottet ut,
Så sorgeligt var hennes läte;
Av fader och moder hon kysstes till slut,
Så bitterlig båda de gräto.


Jungfrun hon gångar på gatan fram,
Hon vrider sina händer så svåra,
Och vart ett barn i staden var,
De fällde för henne tårar.


De följde henne på marken ut,
Guds hjälp kom henne till fromma;
Hon steg sig upp på en liten hög,
Hon mente draken skulle komma.


Då kommer Sankt Göran ridandes,
Hans häst före alla månd´ springa;
Baneret var vitt, dess kors var rött,
Och stolt han i solen det svingar.


"Vi ståndar I här, min jungfru skön,
Så hjärtligt jag ber Eder svara?
Vad är för möda på Eder lagd,
I mån för mig uppenbara?"


"Ja, detta är mig till möda lagt,
Att jag en drake skall givas.
Riden bort, riden bort, o ungersven,
Om eder lyster längre att leva.


Riden strax bort fager ungersven,
Och gören er inte mena.
Ty det är väl nog, att jag skall dö,
Och jag dör nu hellre allena."


"Skulle jag nu så rida bort
Så vill jag då giva tillkänna:
Jag skall eder frälsa i denna dag,
Om I Kristi tro vill bekänna."


"Gärna tager jag Kristi tro,
Och vill Gud allena åkalla.
Kunnen I frälsa mig denna dag,
En kristen vill jag mig kalla."


Och draken kommer nu utur sjön
Sankt Göran emot honom ränner.
Han svärdet stack uti munnen in
Så klingan därvid månde rämna.


Men ingen fågel flyger så fort
Som han sitt svärd utryckte;
Och draken med Guds namn bindes,
Att han sin mun återlyckte.


"Kära min jungfru, träden nu fram,
Om drakens hals binden ert bälte,
Så att er fader och moder kan se
Att I nu ären frälster."


De ledde så draken allt till den stad,
Sankt Göran och jungfrun den sköna.
Och allt det folk som i staden var
Begynte då till att löpa.


"Hör du det, konung, det säger jag,
Här gäller nu intet att löpa:
Med hela ditt rike och allt ditt folk
Skall du dig låta döpa!"


"Gärna tager jag Kristi tro
Desslikes hela mitt rike,
Och giver eder och min dotter kär,
Om hon kan vara eder like.."

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-07, 10:25  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Johan Olof Wallin

 

Inte bara psalmer...

 

Länkar

 

Litteraturbanken Johan Olof Wallin

Artikel hos Frimurarna Johan Olof Wallin

 

Portal Dagensvisa. Johan Olof Wallin

 

Johan Olof Wallin

 

Mannen med den dystra, välvande blicken, den djupa orgelstämman, han som bekläddes med Svenska kyrkans högsta värdighet nästan endast för att bära den såsom dödsdräkt, står betydelsefull i vårt fosterlands kyrkliga hävder. Han har skapat det förnämsta andeliga skaldeverk, som den protestantiska kristenheten äger, och dock hava mot hans åsikter och mot hans verksamhet skarpa omdömen uppstått och varit gällande.


Ur armodets djup steg han till den högsta värdighet, till rikedomar och makt, och hans ära flög vittomkring, men han klagade dock i sina sista stunder: att han föga njutit av livet. Han bekände om sig själv, att när lyckans dagar kommo, voro glädjens förbi. Han är ett märkvärdigt exempel på den storhet, som förvärvas icke genom inspirationens inneborna gudaeld, utan därigenom att en kraftfull själ tillägnar sig en stor sak och gör den till sitt ändamål.


Den svenska kyrkan hade länge behövt en icke blott förbättrad utan ny psalmbok, enligt med tidens krav, av en fulländad form; enskilda skalder och offentliga sällskaper hade länge strävat att bilda och samla bidrag till en sådan. Det var Wallin, som, sedan även han, tillsammans med poetiska vänner, utgivit enskilda häften av kyrkosånger, tillägnade sig uteslutande hela den stora saken, utbildade sin egen psalmsångareanda till den yppersta och utgav den sköna bok med ett halvt tusenda andeliga sånger, genom vilken han med all rätt erhållit det ärofulla namn, vartill Tegnér döpte honom: Davidsharpan i Norden.


De fullkomligaste psalmerna, i en äkta davidisk tonart, äro diktade efter den tidpunkt i Wallins liv, då han icke endast deltog i de andra skaldernas psalmförsök, utan själv mäktigt och klart hade uppfattat huru han ville att psalmer skulle vara. Den höga andan i hans skaldskap ryckte hela hans andeliga verksamhet högre, blåste ett mäktigare liv i alla hans värv och bragte till mognad en fastare kärna i själva hans homiletiska vältalighet.


Den unga skalden, som prisbelönades av svenska akademien för sina översättningar och sin alexandrinska lärodikt medan han av den nya skolan inom svenska vitterheten blev förlöjligad och hånad, som sökte och fann lyckan i befordringar och utmärkelser, och som ägde styrka att offra hjärtats tysta rätt åt rikedomarnas inflytande, var visserligen icke då den man, vilken man skulle vågat föreställa sig ämnad att bliva kyrkans djupt vördade överhuvud, mäktig att verkställa de största människoälskande inrättningar, väldig i det förkunnande ordet, odödlig i den heliga sången. Och dock, så djupt, som tonerna förmå tränga i människohjärtan, så djupt har Wallin ingripit i svenska församlingen, i dess andeliga liv.


Hans verksamhet har burit frukt i barmhärtighetsstiftelser och uppfostringsanstalter som han föranlett, ordnat och frikostigt begåvat. Otaliga själar hava av hans djupa ord och hans härliga sånger hämtat uppbyggelse och ledning, så att han sålunda närt ett helt tidevarv med sina tankar. Man har sökt brister i hans verk och gärningar; man har funnit fel, och de må vidlåda mannen: hans storhet är tillräcklig, för att fördraga skuggor, vilka helt och hållet kunde hölja mången annan, men dock hos honom lämna en ansenlig övervikt åt de i ljus framstående sidorna.


Den stränghet, stundom obillighet i omdömen, som någon gång trädde fram i hans offentliga liv och hans tal, motvägdes av ett djupt allvar för kyrkans sak, en välvilja för behövande, en mildhet mot underordnade, en älskvärdhet i umgänge, vilka i hans ljusare stunder voro hänförande. Den eljest dystra blicken, det i betydelsefullt veckade anletsdrag djupt gömda uttrycket klarnade med ett oemotståndligt behag, då han ville visa välvilja och vänskap. Han visste att omgiva sig med en värdighet, i vilken han så införlivades, att själva de högst uppsatta i stat och vetenskap dock endast med en viss vördnad kunde närma sig den överlägsne, den utmärktaste svenska prelaten.


Johan Olof Wallin föddes i Stora Tuna den 15 oktober 1779. Fadren fältväbeln vid Dalregementet Johan Abraham Wallin och modren Beata Charlotta Harkman. Promoverad 1803. Erhöll pris i svenska akademien 1803, 1805 och 1808. Prästvigd i Västerås 1806. Adjunkt vid krigsakademien på Karlberg 1806. Teologie lektor och kyrkoherde i Solna 1809. Teologie doktor samma år. En av de aderton i svenska akademien 1810. Ledamot av psalmkommittén 1811. Kyrkoherde i Adolf Fredrik 1812. Kronprinsen Oscars lärare i kristendom samma år. Riksdagsman 1815. Ledamot av nordstjärneorden samma år. Domprost i Västerås 1818. Pastor primarius samma år; tillträdde 1821. Ordensbiskop och kommendör 1824. Överhovpredikant 1830. Uppförd på biskopsförslag till Västerås 1825, Linköping 1833, Karlstad 1834. Ärkebiskop den 17 mars 1837. Ledamot av serafimerorden samma år. Avled den 30 juni 1839. Gift 1810 med Anna Maria Dimander.

 


 

 

Johan Olof Wallin

 

 

 

 

Lycksalig den som stödd på eget stop
text: Johan Olof Wallin
musik: J. G. Lundberg



Lycksalig den, som stödd på eget stop
till gäster inga gynnare behöver,
man dricker brorskål med dem allihop
och har ändå till slut buteljer över.


Lycksalig den, som hungrig klockan två,
Ej väntar främmande, då han ser faten.
Och, när han gäspar, utan krus kan gå
Att taga sig en middagslur på maten.


Lycksalig den, som, fri ur tvångets band,
Kan, bäst han gitter, prata eller sjunga,
Och, när han bara fått en tår på tand,
Ej är så noga om en tand för tunga.


Lycksalig den, som får med hjärtlig fröjd
En glad och god och egen gumma klappa,
Som är så nöjd, när hon ser gubben nöjd,
Och säger: drick och håll dig rolig, pappa.


Lycksalig den, som alltid lever viss
Att ej hans privilegium inskränkt bliver;
Ty glädjen blott är hans fideikommiss,
Och flit och dygder hans prerogativer.

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 

 


 



2016-02-06, 11:28  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



När jag studerar arbetarrörelsens historia och även litteraturhistoria, speciellt då om Gustaf Fröding, blir jag så arg, som en studerande kan bli, på en grovspråkig tidningsman från Smålandsposten. Och för att visa upp en annan sida av denne av mig hatade person är Dagens visa skriven av just denne Sigurd.

 

 

 

citat

 

"Av Frödings egna uttalanden förefaller det som om Sigurds verksamhet i Smålandsposten varit den som berört honom mest illa. Sigurd var en pseudonym som sedan 80-talets mitt hade blivit populär i vida kretsar. Den dolde Alfred Hedenstierna, född 1852, under 70-talet lantbrukare, sedan tidningsman och från 1890 ägare och redaktör för Smålandsposten i Växjö. Hans böcker bär sådana undertitlar som "humoresker, skisser och berättelser" eller noveletter, sparlakansläxor och satirer", de är burleska och folkliga och frispråkiga. Framgången kom honom att förlora sinnet för proportioner och hans hat mot osedlighet, stockholmare och judar tog sig med åren alltmer obalanserade uttryck. Några av hans böcker på 80-talet heter Ljud och oljud över växlande ämnen, Vett och ovett., Svenska bilder och vrångbilder - så småningom dominerades hans författarskap av de senare leden: oljud, ovett och vrångbilder."

 

slut citat

Germund Michanek - En morgondröm - studier kring Frödings ariska dikt

 

 


 

 

 

Sigurd tvättar Janne

 

Sigurd tvättar Janne.
Teckning av Edvard Forsström i Söndags-Nisse 1 nov 1896
(Janne Bruzelius redaktör för Budkaflen)

 

 

ÅRET ÄR 1896


Varietéförbudet.


Å Gustaf Frödings diktsamling "Stänk och flikar" lades i går av justitieministern kvarstad.


Tidningen "Budkaflen" som avtryckt ett stycke ur dikten "En Morgondröm" av Fröding har blivit belagd med kvarstad.



Jag kan ej underlåta att uttala min harm över att poliskonstaplar stövla in i vår lyrik.
A. U. Bååth


En litterär hyena, [Janne Bruzelius] ute på nattligt rov, bläddrar i diktarens [Gustaf Fröding] drömmar. Han finner en sida eller två, med målningar av sådant, som eljes med all rätt svepes i grannlaga tystnads slöja. Ha, vilket fynd, här har jag till ett präktigt mål! Vad bryr en sådan om lösryckning ur sammanhanget, vad gör det honom, att han försöker draga ned en gudarnas brudbrädd till en grändbordells fala liderlighet!


Hjalmar Branting


Grymt må man kalla de griserier som skandalprofessorn hjalmar branting producerat i sin socialiststia, som ock kallas socialdemokraten.


Språkets alla gränd- och hamnbusuttryck flyta som vanligt ledigt ur hans smutsiga penna.


Likt sin gemål, René, älska socialdemokrabatens hjalmar litteraturens komposthögar, som de båda starkt föröka.


Janne Bruzelius i Budkaflen.


En åldrig, på gravens brant stapplande judisk förläggare, som redan förut är mångmillionär och har den äran att bland sina förlagsartiklar räkna en hel del av vad svenskt snille ypperst kunnat åstadkomma, förlägger denna bordellernas Höga Visa [en morgondröm] för att med ännu en tusenlapp eller möjligen två kunna öka sin förmögenhet...


A. Hedenstjerna "Sigurd"


Bidragen med er röst till den föryngring av Stockholmsbänken i demokratisk riktning och anda, som de frisinnades seger innebär med sådana namn som Branting, Staaff, Lindhagen!


Arbetarepartiets och de frisinnades valkommité


 

 

agnetha

 

 


 

Hjärtats saga.
musik Wilhelm Åström
text: Sigurd (Alfred Hedenstierna)


Var skog har nog sin källa,
Var äng sin blomma har,
Vart hjärta har sin saga
Från flydda ungdoms dar,
Var skog har nog sin källa,
Var äng sin blomma har,
Vart hjärta har sin saga
Från flydda ungdoms dar.


Skogens källa sinar,
och ängens blomma dör.
Men hjärtats tysta saga
ej någon tid förstör.
Skogens källa sinar,
och ängens blomma dör.
Men hjärtats tysta saga
ej någon tid förstör.

Sigurd

 

 


 

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-05, 08:29  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



ur Pehr Staaffs akademisång

 

Så är det i din sång, o eolsharpa,
där Skandiens himmel svänger kring idén;
och ännu mer i de kritiker skarpa,
dem du har frambragt, ädle af Wirsén.
Vad solglans kring kung Henriks älskogsstunder,
hur skarpt på Strindbergs otukt ner du slår,
och Ibsen, diktens afgrundshemska under,
och Björnson med hans agitatorsfunder,
du drabbar dem - och jag, jag skäms, att du är vår.

 

Hela dikten scrolla ned.


 

Nedan text är hämtad från Litteraturbanken. August Strindberg Tjänstekvinnans son. Länk här.

 

Vid kröningsfesterna i Uppsala hade den dittills obemärkte småstadslektorn Wirsén lagt studentkåren vid konungaparets fötter och ställt den som kronopark till regenthusets omedelbara förfogande Carl David af Wirsén (1842–1912), skald, kritiker, sekreterare i Svenska Akademien från 1884, 1870–75 lektor i Uppsala; strax före kröningen den 12 maj 1873 – de sista dagarna i april 1873 – besökte konungen staden, varvid enligt tidningen Upsala (29/4 1873) studentsångarna uppvaktade med verser författade av lektor Wirsén på uppdrag av studentkårens direktion; några rader i den underdåniga hyllningssången lyder sålunda:

 

»Det sjuder under blad och bark, / O Konung, i Din kronopark!»;

 

kronopark skogsmark som ägs och förvaltas av staten.

 


 

Texten kan hittas på Arbetarrörelsens Arkiv. Länk här.

 

Hjalmar Branting

 

Kungajubileet 1889


"Det sjuder under blad och bark,
O Konung, i din kronopark"

       Carl David af Wirsén

text: Hjalmar Branting


Ur huvudtal vid Socialdemokratiska förbundets republikanska massmöte i Stockholm - med anledning av de rojalistiska hyllningarna för Oscar II vid 60-årsdagen.


Från staden, där man nu rustar sig på en nådig vink från ovan att fira minnet av en tilldragelse, som framtiden - i fall dess historieskrivning över huvud taget kommer att befatta sig med något så obetydligt som en kungs görande och låtande - måhända kommer att kalla en nationalolycka för svenska folket, har vi samlats hit i vinter och snö på den enda plats, som godtycket ännu icke stängt för Stockholms arbetare. Här och där ser vi dock blanka hjälmar sticka upp, hitsända kanske för att vi ej skola glömma bort att vi leva under godtyckets välde.


Därinne skall firas en monarkisk fest, kungadömet skulle hyllas i den tillfällige konungens person. Men vad är då monarkin, efter den firas så?


Min uppgift här skall blott bli att se något på kungadömets anor, den roll det spelar i detta klassamhälle.


Vi veta hur nutidens europeiska monarkier grundades på det sönderfallande feodalväsendets ruiner. Stödd på folkets bredare lager, som ej längre fördrog sina många småtyranner, steg envåldsmonarkin fram. Det är dunkla minnen från denna tid, då kungen var folkets representant mot de höga herrarna, som ännu giva poeter och politiska barn deras tro på det s. k. "folkliga kungadömet". Men den gruppering av samhällets lager, då dylikt var tänkbart, kommer aldrig åter. Och för övrigt, det är lärorik erfarenhet att se hur fort monarkin glömde sitt folkliga ursprung, stöd och berättigande, för att i stället slå sig ihop med utplundrarna och vända sig mot folket som förtryckare i sin ordning.


Emellertid var samhällets byggnad bliven en annan. Bourgeoisin steg upp till främsta klass, antingen våldsamt undanskjutande de gamla makterna eller upptagande dem i sig. Kungadömet fick, även det, rätta sig efter de nya förhållandena. I de flesta länder har det också villigt fogat sig: monarkin har blivit bourgeoisins agent, dess förnämsta docka, som föres omkring och visas för folket vid högtidliga tillfällen. Återigen är monarken sålunda vorden, fast i annan form, överklassens konung. Och detta är mycket klokt av bourgeoisin, ty den gamla kungligheten, som nu står i dess tjänst, imponerar alltid på några, och för övrigt är denna klass numera, som härskande, ingen vän av sådant, som kan undergräva någon slags auktoritet.


Men om kungen alltså i våra dagar blivit en överklassens docka, så få vi därför icke tro att han är alldeles betydelselös. Makt har han ännu - sällan eller aldrig att göra gott, därför skyddar honom uppfostran, hela hans omgivning och ställning - men göra ont kan han; han kan fördröja utvecklingens gång, lägga hämsko på friheten och föra demoralisation ut ibland folket. Om Oscar II valt det ena eller det andra, därom behöver jag icke här uttala mig.


Ur två synpunkter måste sålunda vi socialdemokrater vara svurna fiender till allt vad monarki heter: därför att den är föråldrad, svarar mot längesedan föregångna utvecklingsstadier, och därför att den i vår tid intet annat är än främsta representanten för det bourgeoisi-, och överklassvälde, som vårt mål är att för alltid göra slut på.


Och tecknen på detta slut kunna skönjas ändå litet varstädes, trots allt.


"Det sjuder under blad och bark,
O Konung, i din kronopark",

     Carl David af Wirsén

kvad en hovpoet för en tid sedan. Det är sant, fast i annan mening än den stackars poeten trodde. I samhällets djup glöder redan den underjordiska eld, vari hela härligheten därovan och icke kungligheten icke till förglömmandes skall en dag antingen störta med brak eller sjunka sakta och vackert ned, som man ibland får se på teatern. Men i vilketdera fallet som helst, ur den elden, som skall förbränna monarkin till aska, stiger den aldrig upp; den är ingen fågel Fenix. Vad som kommer i stället det blir jämlikhetens och frihetens statsform, den sociala republiken.


För den må vi här utbringa ett leve, som protest mot humbugen därinne!


Leve den sociala republiken!

 

 


 

Carl David af Wirsén

 

 

 

Sommarpsalm
text: Carl David af Wirsén (1842-1912)
musik: Waldemar Åhlén (1894-1982)
noter: Psalmer och Sånger, Libris Verbum, nr 201


En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar,
och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.


Sin lycka och sin sommarro
de yra fåglar prisa:
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
av fröjd och hopp
från deras glada kväden,
från blommorna och träden.


Men du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
giv att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder.
Allt kött är hö,
och blomstren dö,
och tiden allt fördriver;
blott Herrens ord förbliver.


Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande giv
det nya liv,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stå tomma.


Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt;
min vän är min och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.

 


 

Hovpoeten
text: Pierre-Jean de Béranger (1780-1857) 
svensk text: Gustaf Hierta



Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.


Jag vågar icke dig besjunga,
Min flicka! Du förlåte mig!
Min Sångmös steg de äro tunga;
Hon rakt till Hovs begiver sig.
Jag vadslår: vore Voltaire vaken,
Med statslån köptes genast han
Jag säljer mig åt kungasaken;
För dig ej mer jag sjunga kan.


Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.


Och stämde jag, din dygd att prisa,
Min lyra; ingen hörde den.
Ty kärleken är nu en visa;
De store bannlyst vänskapen.
Man visslar ut patriotismen.
Blott räkna tycks vår tid stå an.
Min sång jag ägnat Egoismen.
För Dig ej mer jag sjunga kan.


Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.


Jag räds din röst; den kunde göra
Att jag besjöng de Hjältars hem,
Som Europa låt förstöra,
För att ej rodna inför dem.
Din ädla själ mig kunde visa,
Att trälen också vänner fann.
Men jag får Rysslands lycka prisa;
För dig ej mer jag sjunga kan.


Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.


Ett streck i räkningen det vore,
Om jag Din Hjälte prisade.
Allt stort nu skrämmer våre store;
Man mig på porten visade.
Du äran fritt med lager pryder.
Min Sångmös köpta dyrkan fann
Blott den, man omkring henne lyder
För Dig ej mer jag sjunga kan.


Sång och Lyra
Vill man hyra
Som mången annan man väl vet,
Gör jag nu mig till Hovpoet.


Dock! Flicka, kan Du tvivel bära,
Att trogen vän sig glömmer så?
Är fosterland, är frihet, ära,
Väl ord, som stå till köps att få?
Nej! en satir min sång skall bliva,
På dess högdjur, som i bann
Lagt allt vad Frihet vill oss giva.
Ja! Henne blott jag hylla kan.


Sång och Lyra
Säljas dyra
Må den då bli det, man väl vet!
Jag blir, min själ! ej Hovpoet.

 


 

Esaias Tegnér skrev den klassiska

Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid.
Den 5 april 1836.

 

"Där låg ett skimmer över Gustafs dagar"

 

Här återkommer klassikern i en ny tid i nya ord och en annan kung.

 

"Det låg en tjocka över Oskars dagar" 

Flertal författare deltog men Pehr Staaff anses stå för huvuddelen.

 

 

Källor: David Sprengel,
De nya Poeterna,
C E Gernandts förlag, 1902

 

 

Staffan Björck
Löjliga familjerna
Bokförlaget Aldus, 1964

 

 

Vid svenska akademiens
hundraåriga minneshögtid
Poetiskt nattstycke
av
Scaevola den andre



Jag stod på Skeppsbron under kungaborgen,
När dagens oro ändtligt somnad var,
Och öde lågo gatorna och torgen,
I slottets fönster såg jag landets far.
Det låg ett uttryck i de franska dragen,
Som när man dansat på en Oskarsbal,
Och trötthet fanns där, men jämväl behagen,
En segerkrans -men som från Norge tagen -
En blick, till hälften stolt, till hälften litet skral.

 

Förunderliga makt monarken äger!
Se andan färdig så till strid som vers,
Gestalten oss sin hjältesaga säger,
Fast böjd inunder apanagets pers.
Ja, slik han kom från simulakerstriden,
Men slik han var ock, när han göt sin själ
Bland folket in vid baninvigningsfriden
Ty store andar ge sin form åt tiden,
Och Oskars tidevarv bär Oskars drag jämväl.

 

Min barndom föll uti hans kronprinsstunder,
Jag minns den tiden, hur den är mig kär
Med sin förhoppning, sina Bjurstensunder
Och allt det nya liv, som kvävdes där.
Det var som våren, när hans värma droppar
Ur blånad sky och löser vinterns tvång:
Då leka djur, då dikta skaldeknoppar,
Och varje hjärna spränger sina proppar
Och kväder glatt - tant bien que mal - sin sång.

 

De gamle Juvenaler hade somnat
Vid bankopunsch från vigilansens dar,
Som allt försökt och ingenting fullkomnat,
När kungason studentens like var.
Vad Norden evigt vill, en kung, som känner
Sin värdighet, stod åter fram i glans
Och det vart ordnar ibland frie männer,
Vårt riddarhus fick nya ämnessvenner,
Och Emil Jonas fick sin literis med glans.

 

I sorgdok furstemodern satt på tronen,
Och spiran var en psalmbok, med var stund
Det växte nya tempel i nationen
Och nya präster, fast på "nådig" grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
Förflyttades till bönhusdiger trakt,
Där Berg och Beskov sin kronor bära
Och Lindströms gossar ljus och seder lära -,
Och Norrby skar sitt skägg och Scheele blev en makt.

 

Den svenska äran bröt sig nya banor
I tankens länder: herr professor Fries
Stod segersäll bland sina blomsterfanor
Och höll små kvicka tal på eget vis.
Gyldén beräknar listigt himlafärden
För månens skiva, för planetens rand,
Och Cleve skedar skapelsen i härden,
Och Nordenskiöld ger ny kontur åt världen,
Och hävdernas mystér rannsakar Hammarstrand.

 

Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
Och Hasselbacken livets centrum är,
Vad gaskigt liv emellan stora frågor,
Vad nya barnhus mellan öde skär!
Det språk, vars toner ligga mittemellan
Vad Danmark vekt, vad Norge klangfullt har,
Ett bortskämt barn, som kom i samkväm sällan,
Steg fram och speglade sin bild i källan
Och häpnade att se en sådan dromedar.

 

Och då sjöng Tammelin, en mäktig ande,
Fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack, klippor finnes, där vi alla strande
Och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
Och pennan stark, fast efter glitter snål,
Och all den längtan Filip djupast kände
Till akademiens guldmedaljselände
Steg fram och grät på Sveriges gamla modersmål.

 

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
Satt Evers, band på rosor utan tagg
Och diktade om Kristus, inte illa,
En dikt, som borde ha belönts med dagg.
Den pjäsen är en dröm från ungdomsåren,
En gång av varje skolgosshjärta drömd,
En pjäs så ljuv som Hedbergs sist på våren,
Fast kanske ännu mera himlaboren,
Öm, enkel, barnsligt ren - och därför är den glömd.

 

Giv plats, giv plats, Carl Rupert Nyblom nalkas,
Och sången svärmar kring hans skaldemund.
Hör hur han skämtar, se hur glatt han skalkas
Som förr bland nymferna på Hagalund. -
Men "Blomstertoddys" fröjd är ej i kannan,
Ej i de tolkningar, han kring sig strött;
Hans druckna öga söker än en annan,
Och märk S. H. T. draget över pannan,
Ett Fyriskt sångardrag, som många nachspiel fött.

 

I Flustrets almar, susen vänligt över
Den gladaste estet, som Norden bar!
Det finns en tid, som dessa toner söver,
Men intet land, som deras like har.
En sång, som växer vild, men likväl ansad,
Ger konstens prägel fan, men bär dess tvång,
I grav-vers munter och i sup-vers sansad,
En "Tratt"-cancan på gillesalen dansad
Med Grahl och Lagerbring och Arpi på en gång.

 

Därnäst hör Sundberg, hör hans stämband knarra
på Rikssaln redan, domen förestår!
Den nya tidens stackars andar darra,
när seklets midnattsklocka tolvan slår.
Brutalt, prelatiskt ljuda hämnarorden
mot dem som stört de sextons harmoni,
och han som fordom svor vid priffeborden,
är till den väldige bestraffarn vorden
av råheten: du hör hans egen däruti.

 

 

 

 

Men som en sommarkväll bland blomdoftsängar,
där himlen gjuter serladäven tår,
och skalden himlatonad lyra strängar
i älvotrådda aftonringars spår,
där silverskira från de allvarsunga,
de vemodsglada eolstonerna
i rytmer stiga, stilla, sorgfröjdstunga
och alla hoppomhöljda fåglar sjunga
ljuskransat sitt "från Bethlehem till Golgata".

 

 

 

 

Så är det i din sång, o eolsharpa,
där Skandiens himmel svänger kring idén;
och ännu mer i de kritiker skarpa,
dem du har frambragt, ädle af Wirsén.
Vad solglans kring kung Henriks älskogsstunder,
hur skarpt på Strindbergs otukt ner du slår,
och Ibsen, diktens afgrundshemska under,
och Björnson med hans agitatorsfunder,
du drabbar dem - och jag, jag skäms, att du är vår.

 

 

Oss än en ren och himmelsk urbild ger.
Sen hans historia tjusat våra sinnen,
Vad ha vi andra här att göra mer?
Hur rosenfärgas hävden i hans händer,
Hur blir ej Gustaf Adolf till en Gud?
Ack, i mitt öra, vart jag också länder
Den diktens grundton ständigt återvänder
Ett tvivelaktigt, ack, men älskat barndomsljud.

 

 

Dock - vi ej nöjas med ideologer
Och evig blomdoft uti rymder blå,
Akademien vill ock gynäkologer,
Som faktiska förhållanden förstå;
Det Andersonska snillet mången bana
Har röjt, som varit obevekligt stängd,
Att släppa fram de unga var hans vana,
Vad gör det då, om ingen alls kan ana,
När eller var han uti vers var slängd?

 

 

Panegyriken flyttade till Norden
Med Ljunggrens högtidstal, så nära släkt
Med Rom, om ej till anden så till orden,
Och tjuste åter i Lundensisk dräkt.
Och Hamilton, så hög som han till sinnes,
Så klassisk, bandet uti sångens krans,
Fast icke själv en sångare, - var finnes
Den svenske skald, som ej med tårar minnes
En själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

 

 

Och han, som slöt den långa sångarraden
Och stödd på enpåk gick och sörjde den
Med Karl den tolftes stövlar ikring vaden,
Behagens, skämtets, tankens, Eddans vän;
Han, lagerkrönt i folkhögskolans gille,
Som Aftonbladet redigerade,
Ej främst som skald, än mindre främst som snille,
Som ville dumt och kunde, vad han ville,
Den patriotiske Per August Gödecke.

 

 

De gamla lyrorna ha icke tystnat,
fast mången tycker, att de klingat skralt.
Om ock till andra toner vi ha lyssnat,
får Oskars sångarskola bra betalt.
Postgumman fram för hvarje afton träder,
"Vårt Land" på Zions murar vakten har;
naturen städse ömsar slitna kläder,
men ett står ändå kvar i alla väder
som skaldens gudalön: hans dryga honorar.

 

 

 

Det låg en tjocka över Oskars dagar,
fanatiskt hohenzollersk, om du vill,
men stjärnor föllo där, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning är dock ofri ganska mycket,
och med Karl Johan blev det franska svenskt;
men Oskar bröt det utländska förtrycket
och gav oss det Bismarckianska tycket
och vad förlegat var, blev därför fosterländskt.

 

 

 

 

I bleka skuggor utav höga fäder.
en krans jag lägger på ert stoft i dag.
En efter annan av er säkert träder
dit upp bland molnen efter slutad dag.
Där kan ni sitta och se ned till jorden
och jämra över vad som diktats där,
och strofvis om varannan sätta orden
till tandagnisslan om den fosterjorden,
som har förgätit er - och därför är oss kär.

 

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-04, 09:36  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Arthur HögstedtEtt ögonvittne, skådespelaren och teaterdirektören Axel Bergman skriver i "Några profiler från Sveriges första socialdemokratiska ungdomsklubb" om att Arthur Högstedt spelar sin komposition Kväsarvalsen på fiol första gången vid en festlighet som klubbisterna ordnat på Lidingöbro värdshus. Visst, det finns en mångt tidigare uppteckning där visans titeln är Kväsar-Dansen. Och visst, Emil Norlander gjorde melodin känd med ändrad text, Tjenis Amanda! Men Kväsarvalsen är Arthur Högstedts skapelse.

 

Länk. Archive.org Helfrid Lambert

 

Länk. Emil Norlander. RÄNNSTENSUNGAR OCH STORBORGARE

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

Kväsarvalsen.
Text och musik: Arthur Högstedt


 

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.


O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.


 

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.


 

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.


 

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.


 

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.


 

Två armar hon lägger kring grabbens hals
för att fröjda med honom i vals,
två kardor han lägger på henne då,
å stilit å kväsit de börjar gå.


 

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.


 

Med huvud mot huvud och bröst mot bröst
han viskar åt henne med kärlekens röst,
ej bussigare fjälla än dig jag får,
och så i en cirkel det hela går.


 

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-03, 10:31  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



 

 

Olof von Dalin

 

Länk. Portal Dagensvisa Olof von Dalin

 

I spetsen för ett nytt tidevarv i Svenska vitterheten har Olof von Dalin vunnit ett namn, som dock senare tiders litterära strider velat misskänna. Likväl måste den, som utan fördom överser framfarna tiders vittra idrotter, tillerkänna Dalin det obestridliga företrädet att stå framom både sina föregångare och sin egentliga samtid. Vad dessa nämligen hava utmärkt och förträffligt består endast i särskilda delar. Dalin har mera helhet, mera jämnhet. Att hans snille icke bröt en annan väg, som högre kunde tillfredställt senare tiders konstdomare, är ett fel, som ett godtyckligt uppsatt anspråk alltid kan förevita vilken författare som helst. Vad som emellertid även Dalins vedersakare icke våga frånkänna honom är den fulländning i form, den språkets och versbyggnadens renhet, vilken han, just genom sitt exempel, införde i svenska skaldekonsten, och som endast en man av snille, Thorild, med jättekrafter sönderbröt, dock uteslutande för sin egen, enskilda skriftställareverksamhet.


Dalin uppträdde i början under anonymitetens slöja, och då han avkastade den, var han redan av både nationen och ständerna erkänd och hade en stor betydenhet.


En obemedlad prästson från Halland, hade han hos sin släkting, filosofen Rydelius, biskop i Lund, röjt sina anlag för skaldekonsten. han försökte väl ett år medicinen, men den överensstämde icke med hans håg. Han ingick, efter slutade filosofiska studier, på ämbetsmannabanan såsom kanslist i riksarkivet, därefter i kanslikollegium och slutligen i krigsexpeditionen.


Han utgav härunder en tidskrift, Svenska Argus, vars på en gång lättfattliga stil, kvicka infall och synbart moraliska tendens anslog hela nationen. Ständerna beslöto giva en belöning åt den okände författaren, vilken därföre personligen anmälde sig. Han blev då utnämnd till kongl. bibliotekarie. han hade en discipel, friherre hans Rålamb, med vilken han 1739 fick tillfälle att göra en utrikes resa. Även efter sin hemkomst var han verksam såsom författare. sedan han utgivit sin stora epopé "svenska friheten", varuti man visserligen måste erkänna tankarnas klarhet och uttryckens renhet, om man även saknar den äkta, poetiska inspirationen, uppdrogo honom ständerna att författa Svea rikes historia. Betänker man huru vitt fältet låg före Dalin, så måste man akta denna hans historia, vilken han fulländade ända till och med Karl IX:s död, såsom ett ganska utmärkt arbete. Åtminstone, om även den historiska kritiken på hans tid icke var så högt driven, och den av Rudbeck och hans samtid upplivade förkärleken för de nordiska hjältesagorna icke helt och hållet förmådde urskilja gränsen mellan saga och historia, gav Dalin ett mönster för den ädla historiska stilen, varuti Lagerbring, den tidens andre hävdatecknare, ingalunda uppnådde honom. För Dalins arbete hade ständerna utsatt ett pris av 2000 dukater, varav Dalin uppbar hälften.


Då en informator skulle väljas för kronprinsen Gustav, utsågs Dalin till detta viktiga värv. Klingenstierna var den andre läraren. Dalin blev genom denna sin befattning upptagen i hovkretsarna, och den snillrika Lovisa Ulrika omfattade honom med en utmärkelse, vilken han belönade med rikt kringströdda alster av sin sångmö.


Det svenska hovet ansåg icke sin glans värdigt kunna hävdas med blotta yttre prakten: även snillets blommor älskades och sågos gärna av folket i konungahusets omgivning. Skalden blev hedrad av de utmärkelser, som stodo hovet till buds. Dalin adlades och erhöll kansliråds namn och värdighet. Genom partiernas omvälvning blev hans förhållande till hovet visserligen stört, men han fortfor dock att vara tryggad genom sitt litterära anseende, vilket varken kunde störtas med hovgunst eller folkgunst. Han blev förordnad till rikshistoriograf, tjänstgörande kansliråd och hovkansler.


Bäst trivdes han på Drottningholm, där han också avled. Han blev, tillika med Klingenstierna, begraven på Lovö kyrkogård, där en gemensam hög uppkastades över dem. På högen är en obelisk upprest.


Olof Dalin föddes i Vinberga socken i Halland 1708. Föräldrar: Prosten och kyrkoherden Jonas Dalin och Margareta Brigitta Ausén. E. o. kanslist i riksarkivet 1731, i kanslikolegii expedition 1732, i krigskollegium 1733. Utgav Svenska Argus 1733, 34. Kongl bibliotekarie 1737. Kronprinsens informator 1749. Adlad von Dalin 1751. Kanslirådstitel 1753. Rikshistoriograf 1755. Tjänstgörande kansliråd 1759. Riddare av Nordstjärneorden 1761. Hovkansler 1763. Avled ogift den 12 augusti 1763.

 

O tysta ensamhet

text Olof von Dalin


 

Olof von Dalin

 

 

 

O tysta ensamhet,
var skall jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet,
skall mina dar försvinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.


Det är den tyngsta sorg
som jorden månde bära
att man skall mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår
att man skall älska den
man aldrig nånsin får.


Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var skall jag finna den
som dessa dygder har?


Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur skall jag dämpa den
vet jag alls ingen rå´,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få.


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-02-01, 11:55  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Socialdemokraternas partisekreterare lyfter upp studiecirkeln som en åtgärd att rädda ett krisande Socialdemokrati.

 

Det doftar Gårdagen!

 

Därför lyfter Visornas hemsida Kerstin Hed och Trio me' Bumba

 

Länk. Kerstin Hed

 

Kerstin Hed

 

 

Studiecirkeln
text: Kerstin Hed


 

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.
Det var långt mellan byarnas tjäll -
Men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.


 

Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål
kring ett bord, där aprildagens blåsippskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.


 

Det var ovana grepp kring penna och bok,
det var blickar med längtan och dröm,
som förstummats och stängts vid dragarnas tramp,
vid spis, vid spade och töm.


 

Det var riksdagsmans pojkar och statarns Karl,
det var Sörgårds och så några fler.
Den, som ingenting visste, fick stöd och hjälp
av den, som fått lära sig mer.


 

Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd
och skänkte en glimt av vår tid och dess liv,
av vår stora, härliga värld.


 

Det var ingenting som gav ära och guld -
men de unga, de sågo ändå,
hur rymden vidgades, mer och mer,
över vägen, de hade att gå.


 

Och det var, som om hela rummet blev fyllt
av en hög, förunderlig makt -
det var ungdomens heliga allvar, som än
ej bränts till cynism och förakt!


 

Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,
och när man tänder en lampa - så stod det kring dem
som en brinnande cirkel av ljus!

 

Länk. Kertin Hed och Karlfeldt

 

 

Kerstin Hed

 


 

 

Spel-Olles Gånglåt

 

Trio Me Bumba

 

 

 

 

Spel-Olles gånglåt
MUSIK: Daniel Grufman, TEXT: Kerstin Hed


Löven de grönska i sol kring alla vägar och
alla lärkor sjunga den långa vårens dag.
Hän genom hagar jag gångar som jag plägar en
stackars fattig spelman en speleman är jag.
Sol, sol, sol i de glimmande snår; sol, sol är det
var jag går, en speleman, en hjärteglad, en
speleman, en speleman är jag.


Ute i världen där tiga alla sånger
och glädjen är en fejla, som mist varenda sträng.
Går jag än ensam och sorgsen många gånger,
skall dock min visa klinga som lärksång över äng!
Sång, sång, sång ger mig lyckan igen,
sång, sång blir min följesven,
klinge därför visan min
som lärkesång, som lärksång över äng.


Kommen, I unga, när aftonsolen dalar
och alla byar rodna omkring vår klara sjö!
Låtom oss sjunga en visa, som hugsvalar
och alla våra sorger för himmelens vindar strö!
Glöm, glöm allt, som gör hågen så tung,
glöm, glöm, var blott glad och sjung
en låt som strör sorgerna ut,
strör sorgerna för himlens vindar ut!


Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen
jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag.
Gökarna ropa den hela långa dagen,
och ängens alla blommor mig dofta till behag!
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det vart jag går,
en speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag!

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 

 

 

 



2016-01-29, 12:20  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Se S-filmklipp med socialdemokrater
Laddar filmer...
VILL DU SE FLER S-KLIPP? BESÖK YOUTUBE.COM