TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 

Den finska staden med två namn,
ett svenskt och ett ryskt

 

text: Posthumus

Den lilla finska staden med det stora svenska namnet Wasa hade nedbrunnit och en ny stad blivit i närheten i stället anlagd, under det nya ryska namnet "Nikolaistad", till vilken alla Wasaboerna den 31 juli 1862 skulle vara inflyttade.

 

Det gamla Wasa, som den 30 januari firade minnet av ett fjärdedels tusen års tillvaro, hade redan i december 1861 börjat petionera och kämpa för att den nya staden måtte erhålla det gamla namnet, och vid festen sjöngs O Wasa namn!...

 

Och på själva utflyttningsnatten kl. 12 den 31 juli, föreslogs att alla, som önskade Wasanamnets bibehållande uti efterkommandes minne, måtte bidraga till en "Wasafond", under magistratens i "Nya Wasa" förvaltning, för att länge förräntas och ackumuleras och därefter årligen räntemedlen användas åt barnauppfostran och sjukvård.

 

Det första finska fartyg, som efter den dagen inlöpte i hamnen, hette "Wasa" och alla, så väl från finska som utländska orter med posterna ditkomma brev, voro adresserade till Wasa eller Nya Wasa, i stället för Nikolaistad.

 

vasa_a

 

vasa_b

 


 

KEJSARHYMNEN

 

Royal Anthem of the Grand Duchy of Finland
Keisarihymni (Song to the Grand Duke)
Vocal (two verses) with video, posted by MaleBretonFinn
Performed by: Tarja Turunen, soprano, with Tapiola Sinfonietta, conducted by Tuomas Hannikainen
Recording location and date: Tapiola LänsiAuto Areena, 2007-12-06 (90th Anniversary of Finland's Independence)

 

Tarja

 

 

 

Eläköön armias
Kejsarhymnen


Eläköön armias,
Rakkahin kuningas,
Rauhallinen!
Jossa on onnemme,
Turva ja toivomme,
Hänelle olkaamme,
Kuin hän on meil'!


Tietäen arvonsa,
Vahvisti valansa
Vartijamme!
Henkemme, talomme,
Lapsemme, vaimomme,
Lakimme, uskomme,
Varjelkoon hän!


Oi Luoja laupias,
Vahvista voimallas
Kuninkaamme!
Elonsa enennä,
Vaivoja vähennä,
Oloa paranna,
Valtiaamme


Long live the merciful,
Dearest king,
So serene!
In whom is our happiness,
Our security, our hope,
Let us be to him,
Like he is to us!


Knowing his worth,
The oath was affirmed
By our guardian!
Our lives, our houses
Our children, our wives
Our laws, our faith,
May he protect!


Oh God almighty,
With your power strengthen,
Our king!
Lengthen the life,
Ease the torments,
Enrich the feelings,
Of our Ruler!

 


 

 

Man måste lida det man ej kan vrida.

 

Var kvar i det stora ryska riket.

 

 


 

 

Finland självständigt den 6 december 1917


Finlands förryskning.


Fredsfanan den 15 mars 1899.
Svenska freds- och skiljedomsföreningens organ

(För denna text blev författaren och ordföranden avsatt. Fredsrörelsen marginaliserades i Sverige)

 



En allmän djup känsla av sorg och förstämning har i dessa dagar bemäktigat sig tusendens hjärtan inom Sveriges land vid underrättelserna om, huru den gamla svenska kolonien öster om Bottenhavet, genom ett kejserligt reskript förlorar sin självbestämningsrätt och inkorporeras i det stora ryska riket för att mer och mer likställas med dess övriga provinser.


Vi förstår denna känsla och dela den även i någon mån, men kunna ej i likhet med flertalet i Finland och Sverige betrakta det skedda som en så övermåttan stor olycka.


Huru har det på sista tiden sett ut i Finland? Jo, ett litet folk på föga mer än två millioner människor, söndrat inom sig själv till följd av olika tungomål, vars representanter var å sin sida gjort allt för att bekämpa och undantränga varandra. Intetdera av dessa kämpande partier har stridit för det tungomål, som, säga vad man vill, är och måste bliva det naturligaste och riktigaste för Finlands folk, nämligen ryskan, det stora kejsardömets gemensamma och officiella språk, naturligtvis under förutsättning att Finland skall tillhöra Ryssland även för framtiden. Ty om något annat kan väl ej mången drömma.


Att Ryssland söker förryska och med sig själv allt innerligare införliva de land och provinser, som under tidernas lopp blivit erövrade åt Ryssland, är ju från rysk fosterländsk och från statsklokhetens synpunkt den naturligaste sak i världen och i verkligheten icke klandervärdare än att Sverige på sin tid försvenskade de från Danmark tagna provinserna Skåne, Halland och Blekinge m. fl. Skola Finland, Östersjöprovinserna, Polen m. fl. till Ryssland hörande länder även för framtiden höra Ryssland till, måste de i fredens och sammanhållningens intresse, ja, i det stora fosterlandets allmänna gemensamma intresse förryskas. Detta kännes påkostande för dem det gäller, det medgives; men är icke desto mindre en absolut nödvändighet, så vitt man eljest vill, att riket i tidens längd skall hålla samman i fogningarna. Att en stat, lösligt sammanfogad av skilda folk med olika språk, olika lagar och samhällsinstitutioner, icke äger förutsättningar att hålla samman i tidens längd är av historien tusen gånger ådagalagt och borde begripas till och med av den minst tänkande.


---


För mänsklighetens välfärd i stort sett är denna nationernas sammanslagning och organiska sammanväxning ingen olycka. Tvärt om. Ju färre nationer och ju färre språk på jorden, ju färre orsaker till söndring, fiendskap och krig, och ju mer solidaritet och gemensamhet i strävandet mot högre mål. Den sanna humaniteten är kosmopolitisk, den sanna kristendomen likaså. För Finland och alla andra undertryckta nationer kan man hysa medkänsla och ömma för deras lidanden, då sådana komma dem till del, men de medkänslor, man därvid erfar, måste, om man rätt betraktar saken, i väsentligt mån likna dem man hyser för en patient, som undergår en smärtsam operation för att hans eget eller en annans liv därigenom skall kunna räddas. Operationen är pinsam nog, medan den pågår, men då den är lyckligt överstånden, glädes man över att den är skedd. Nu vilja vi icke påstå, att Ryssland i dess nuvarande skick just är i mänsklighetens intresse den bäste operatören.


De europeiska smånationer, som för närvarande på tvångsväg inpressas i det stora tsarriket, göra därmed tydligen intet framsteg i civilisation. Men å andra sidan ligger det i sakens natur, att de stater, vilka skola på tvångsväg med sig införliva andra mindre sådana, icke kunna få vara allt för humana. Styrkans och våldets lag är alltid mer eller mindre brutal. Med dessa faktorer får man räkna, huru ogärna man än vill göra det. "Man måste", som ordspråket säger, "lida det man ej kan vrida."


Summan och lärdomen av det hela är alltså denna: sammanfogning och sammanväxning av dem skilda folken måste enligt naturlagarna ske, förr eller senare. Förstå folken ej att på den fria överenskommelsens väg enas och sluta sig samman, så tvingas de förr eller senare därtill genom våldet, som vid sina tvångsoperationer sällan lägger fingrarna emellan. Mot detta våld protestera vi fredsvänner, men vi kunna ej lova folken befrielse därifrån, så vitt de ej övergiva den egensinniga och trångbröstade nationalism, vilken söndrar dem från varandra.


1904


Attentatets officiella tillkännagivande.


Helsingfors den 16 juni.


I dag den 16 juni kl. 11 f.m. utfördes på trappavsatsen i andra våningen av senatshuset ett attentat mot generalguvenören över Finland och kommenderanden över trupperna, generaladjutanten N. J. Bobrikoff, varvid generaladjutanten Bobrikoff sårades medelst tre revolverskott.


Gärningsmannen Eugen Schauman sköt sig själv därsammastädes.


Kaigorodoff
generalstaben


Helsingfors den 17 juni.

Generalguvernör Bobrikoff avled i natt kl. 1.

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 






 



2016-05-27, 10:09  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Fru eller fröken? Feministiskt kåseri.


— Den borde upp igen på
dagordningen, den där frågan om
frutiteln.


— Hvarför det! Den har så liten
betydelse.


— Tvärtom. Den har en
kolossal betydelse. Den är en liten sten,
som skulle stjälpa stora lass af
fördomar.


— Men den har ju varit före
många gånger och aldrig lyckats
väcka någon entusiasm?


— Den har ännu inte upptagits
till granskning af en modärn och
energisk ungdom. Då skulle det
kanske bli ett annat resultat.


— Men titeln fröken är mycket
vackrare. Och så vet man om
»hon» är gift eller ej. Och det är
praktiskt.


— Det är just det, som inte är
praktiskt. Det har stora
olägenheter med sig.


— Inte för herrarna.


— Det är fråga om damerna nu.
De kunna väl någon gång få tänka
på sitt eget bästa?


— Men att kalla en sjuttonåring,
ett lätt och luftigt, poetiskt väsen
för fru! Det passar inte.


— Därför skulle det inte häller
börja förr än vid tjuguett år, när
»hon» är myndig.


— För att »hon» sedan skall
knnna åldras i lugn och ro?


— Fröken är ett diminutiv af
fru.


— Naturligtvis.


— Liksom det franska
mademoi-selle är ett diminutiv af madame.


— Ja visst.


— Och det tyska Fräulein af Frau.


— Ja, så är det ju i alla språk.


— På spanska senorita af senora
etc. Madame’ kommer från det
latinska domina, härskarinna i ett hus,
värdinna... A propos värdskap,
tycker ni att det är riktigt, att en
fröken N. N. som har matservering
tituleras med ett diminutiv, fast
hon är fyrtiofem år och flera alnar
tjock? Eller tycker ni att ’hon blir
mera poetisk för det?


— Hvad skulle hon ha för vinst
af att heta fru?


— Hon har kanske ett barn.


— Än se’n?


— Mycket sannt. Det gör ingen
skillnad bland förståndiga
människor. Men hon har att göra med
en hop dumma och stygga
människor också. Dessutom är det
tröttsamt att känna den tanken gå
genom alla hjärnor: »jaså, hon har
ett barn utan att vara gift».


— Det vänjer hon sig snart vid.


— Det beror på finkänslighetens
grad, Somliga ha aldrig vant sig,
utan gått och dränkt sig.


— Det var förr i världen.


— Men hvarför skall det genast
annonseras i hvilket förhållande en
kvinna står till det andra könet.
Kan det inte få vara hennes
privatsak?


— Den synpunkten försvinner,
när äktenskapen försvinna och alla
komma att heta fröken.


— Det dröjer först och främst
mycket länge. Dessutom passar
inte titeln fröken såsom ensam titel
för hela kvinnokönet. Den är ett
förminskningsord, som är olämpligt
för det färdiga, det mogna, det
myndiga. Ordet inger inte respekt, just
på grund af sin egen karaktär . . .
Om alla kvinnor lärde sig ett yrke,
försörjde sig själfva och kallade sig
fru från och med tjuguett år, skulle
de få en helt annan värdighet öfver
sig än de nu ha. Och så sluppo
de det där officiella anspråket på
okunnighet och oskuld, som ger en
så osäker hållning åt en ung
kvinnas uppträdande. En lärarinna t. ex.
som kallas fröken, skall af
lärjungarna supponeras ingenting veta
om förhållandet mellan könen.
Hennes undervisning blir lidande därpå
i grundlighet och % ärlighet. Hon
frestas att partiskt försumma en
del viktiga synpunkter. Faktiskt
lida våra kvinnliga
undervisningsanstalter af en sorts anti-erotik, som
verkar osundt på flickorna.


— Det beror på .ett öfverdrifvet
och missriktadt nit om de ungas
väl.


— Lärarinnorna skulle ha en
solidare position,, om de kallades fru.
Då behöfde de icke liksom i hvarje
ögonblick försäkra, att de äro
ovetande.


— Det är sannt, att en förutsatt
naivitet minskar auktoriteten.


— Och för författarinnorna! Om
en ogift kvinna, en »fröken»,
skrifver kärleksromaner, kommer hon i
en skef och obehaglig belysning.
Alla hennes bekanta ha den frågan
på läpparne, under ett ironiskt smil:
»hur kan ni veta något om kärlek!»
Och recensenterna tvifla på
skildringarnas äkthet.


— Nå, ja. Låt vara . . . Men ni
måste dock ha medlidande med
männen. Det är svårt nog förut för en
man att komma fram med en
kärleksförklaring. Skall han därtill icke
få veta om damen i fråga är
»upptagen» förut eller ej ?


— Men det vet ju inte hön om
honom?


— Om han friar?


— Då ja! Så dags! Men när
han blir presenterad som herr N. NT.,
och slår an på henne och hon
börjar tycka om honom — då vet hon
inte om han är »upptagen» på
annat håll eller ej. Han kan vara
hemligt förenad med någon och
hon ödslar åratal på honom.


—- Skall han kanske bära en
stjärna* i pannan som tecken att han
ar ledig?


— Nej. Men han skall inte fordra
något motsvarande af henne.
Fröken-titeln är en ekvivalent till
en stjärna i pannan.


Frida Steenhoff

 

 

Harold Gote.
(Frida Stéenhoff.)

 

länk wikipedia. Frida Stéenhoff

 

 


Ur BRAND 03:06 runeberg.org


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-26, 07:25  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Margareta Kjellberg källa wikipedia

 

Margareta Dagmar Kjellberg Lundqvist, född 3 februari 1916 i Nyadal, Nora socken, Ångermanland, död 10 september 2005 i Stockholm, var en svensk vissångare.

 

Portal Dagensvisa Visornas hemsida  Skillingtryck och gamla visor

 

 

VARNING.  Absolut förbjudet att lyssna på nummer 14 Hottentottvisa

 

Margareta Kjellberg

 

länk archive.org Margareta Kjellberg x 33

 

1Margareta Kjellberg - Alpens ros - 03:34
2Margareta Kjellberg - DEN LILLA VITA Ankan - 02:23
3Margareta Kjellberg - EXAMEN I DJURSKOLAn - 03:06
4Margareta Kjellberg - En Brudvals - 02:49
5Margareta Kjellberg - En liten Cowboy - 02:56
6Margareta Kjellberg - En sjömans begravning - 02:56
7Margareta Kjellberg - Flickan i Marseille - 03:11
8Margareta Kjellberg - Flickorna i Småland - 02:55
9Margareta Kjellberg - Fågeln och domaren - 03:13
10Margareta Kjellberg - Grevevisan - 02:29
11Margareta Kjellberg - HAMMAR OLLES waltz - 02:52
12Margareta Kjellberg - Hjalmar och Hulda Del 1 - 03:39
13Margareta Kjellberg - Hjalmar och Hulda Del 2 - 03:37
14Margareta Kjellberg - Hottentottvisa - 03:19 (Förbjudet att lyssna på denna visa.)
15Margareta Kjellberg - Husarvisan - 02:55
16Margareta Kjellberg - I Lissabon - 03:16
17Margareta Kjellberg - Jämtlandsjazzen - 02:52
18Margareta Kjellberg - KARUSELLVISan - 03:10
19Margareta Kjellberg - Klas Klättermus visor Del 2 1955 - 06:57
20Margareta Kjellberg - Kom nu i kväll - 02:56
21Margareta Kjellberg - Lejonbruden - 03:16
22Margareta Kjellberg - Leksaksbilen - 03:40
23Margareta Kjellberg - Mossbelupen hydda 1953 - 03:30
24Margareta Kjellberg - Pappas Papegoja - 02:47
25Margareta Kjellberg - På Queensbar i Capetown - 03:16
26Margareta Kjellberg - Sommardansen - 03:09
27Margareta Kjellberg - Svansen på skansen chimpansen - 02:42
28Margareta Kjellberg - TVa SMÅ Roda LUVOR - 02:41
29Margareta Kjellberg - Under takåsarna i Paris - 03:11
30Margareta Kjellberg - Älfsborgsvisan - 02:18
31Margareta Kjellberg And Evert Taube - ÅRSDAG DEL 1 - 03:01
32Margareta Kjellberg And Evert Taube - ÅRSDAG DEL 2 - 03:17
33Margareta kjellberg - resan till lyckebo - 03:02

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-25, 09:32  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



"En svensk, som skriver för svenskarna" - så kallar Onkel Adam sig själv i förordet till sina samlade skrifter.

 

"Jag kände mig liksom tvingad att göra folkets massa till min förtrogna" - fortsätter han - "i allt det goda, glada eller smärtsamma, mitt hjärta kände."

 

Onkel Adam

 

Länk. Runeberg.org

 

 

Länk. Kulturarv Östergötland. Text och Ljudfil.

 

En svensk, som skriver för svenskarna
(1889)
Onkel Adam


(Carl Anton Wetterbergh)


text: Harald Wieselgren


Ur: I gamla dagar och i våra
småskrifter af Harald Wieselgren,
Beijers bokförlag, 1900


"En svensk, som skriver för svenskarna" - så kallar Onkel Adam sig själv i förordet till sina samlade skrifter. "Jag kände mig liksom tvingad att göra folkets massa till min förtrogna" - fortsätter han - "i allt det goda, glada eller smärtsamma, mitt hjärta kände."


Och han fick sina förtrogna bland alla åldrar och bland alla klasser; han slutade med barnen, sedan "konstidealets höjande" tagit ifrån honom den publik, som fann i tendensromanen "en låg avart av poesien" och i Onkel Adams romaner alster av en dilettantmässig teknik, dimmig fantasi och statsekonomiska funderingar. Snillet och hjärtat kände dessa läsare icke igen; men de funnos där ändå, genomsyrande hela vardagsdegen.


Det var kärleken, som först satt pennan i den enslige läkarens hand, det var kärleken som där höll den kvar, under bifallets dagar som under nedsättandets - och glömskans. Men varma hjärtan slå för den gamle, över allt i Sverige, tacksamma sinnen glömma ej hans goda gåvor, och dödsbudet manade åter i förgrunden hans livsverk och hans person.


Carl Anton Wetterbergh var född i Jönköping den 6 juni 1804. Hans far var tjänsteman i Göta hovrätt - slutligen hovrättsråd - med vittra intressen och egendomligt åskådningssätt, en anhängare av Galls och Lavaters läror om vägen till människokännedom. Sonen uppfostrades utan skoltvång, efter faderns grundsatser; "uppfostran var" skriver sonen på gamla dagar, "om man så vill, besynnerlig, om icke den vanliga, som nedtrycker all självtanke, vore ännu besynnerligare." Före sitt adertonde år blev emellertid gossen student i Lund och höll på med juridiska studier, när han efter några terminer fick brev från fadern att oförutsedda förluster betagit honom förmåga att hjälpa sonen vidare. Nu sporrades den unges energi. Han for som informator än till den ena, än till den andra landsändan och vann genom sin personlighet tilltro och bistånd. Men från juridiken vände han sig till naturvetenskapliga studier, när tiden fick nyttjas för hans egen räkning, och - efter nio studentår blev Wetterbergh medicine kandidat.


I kamratkretsen hade han redan då väckt uppmärksamhet för sin förmåga att berätta. En afton i "studentföreningen" i Lund vann han genom en karakteristisk "bondhistoria" den något äldre nationskamraten P. Wieselgrens synnerliga bifall, och denne, som då förestod estetiska lärostolen och föreläste över "Sveriges sköna litteratur", uppmanade honom att utveckla en så rik begåvning. När de medicinska studierna ej långt därefter fört Wetterbergh till Stockholm, försökte han också, mest för roskull, om hans pennas alster skulle kunna taga sig ut i tryck. Men kommenderingar inom fältläkarekåren och som koleraläkare togo, jämte exemenstjänstgöring och vad därtill hörde, hans tid snart uteslutande i anspråk. Som licentiat kämpade han mot koleran i Jönköping, redan som kandidat hade han haft läkareförordnande i Norrland och Småland; 1835-37 var han bruksläkare på Finspång och utnämndes sistnämnda år till regementsläkare i Jämtland, med bostad i Östersund, där han efter några år valdes till ordförande i municipalstyrelsen.


Wetterbergh hade under Finspångsvistelsen fäst sig en brud och i Jämtland med henne satt bo. När dödsängeln härjat det nya hemmet och dödsbud från båda makarnas fädernehem nära samtidigt nått upp till dem i ensligheten, då var det, som "onkel Adam" föddes. Doktorn ville förströ sin hjärtanskär, som tyngdes av sorgen. Så fattade han pennan och skrev sina första "Genremålningar". En bekant i Stockholm, som fått del av dem, förde dem till pressens "erkänt främste", till Aftonbladet, vars redaktör icke allenast införde de sända utan i brev till författaren anhöll om ytterligare bidrag. Så fick allmänheten göra "Onkel Adams" bekantskap i maj 1841.


Den långa riksdagen höll just på att sluta, "tidens frågor" skulle ännu en tid få vänta på svar. Det var bördens och penningens rätt och makt, det var folkuppfostran, det var fattigvård, det var fångvård - det var "läseri", det var prästbildning, det var kvinnans ställning - ja, det var mycket mer som i detta skede rörde sig inom svenska sinnen. Vad under då, att doktorn där uppe i Jämtland, som ingen kände lät "Onkel Adam" måla tavlor ur livet, vilka på sitt sätt togo till orda i tidens frågor. Han satte en idé i mitten och byggde en berättelse däromkring - liksom man sätter en stång i mitten och bygger en sädesstack däromkring, så skriver han själv ett årtionde senare. Berättelsen var frisk, vardagslivet speglades däri - idéen, som stack upp, var ädel, människovänlig, fosterländsk.


Redan 1842 utkommo "genretavlorna" i bokform; stora och små berättelser följde sedan årligen intill slutet av 1850-talet, Onkel Adam vart allas vän och frände. Som representant av "folksägnens vitterhetsart" inregistrerades han av sin gamle vän i "Sveriges sköna litteratur". "Tendensromanen" - säger P. Wieselgren - "behöver ej söka behaga genom utstyrseln. Där de dramatiskt grupperade scenerna äro i sig en didaktik i ämnen, på vilka tiden tänker, där kan språket gärna äga den äldsta epikens enkelhet." Och tiden tänkte med Onkel Adams personnager, tänkte på samhällets orättvisor, på småfolkets umbäranden och de storas överflöd, på "penningar och arbete", på "hat och kärlek", tänkte i "paralleller", grät vid "Grindstugan" och skrattade i "Skråköping".


Den nyutnämnde fångvårdschefen, Emil von Troil, anställde den människovänlige läkaren och skriftställaren som sitt medicinska biträde hösten 1845 och lät honom följande året åtfölja sig på inspektionsresor. Wetterbergh, som för denna anställning lämnat Jämtland och bosatt sig i huvudstaden, vann under tiden transport till första livgrenadierna i Östergötland och drog med dem "i fält", 1848 till Skåne, 1849-50 till Slesvig, där svenska trupper den tiden fingo göra polistjänst. Under en följd av år bosatt på landet nära Norrköping, sökte Wetterbergh i förening med både Adolf Fredrik Lindblad och Otto Lindblad att bringa en ny folkvisa till heders, och hans vackra sånger gingo med tonsättarnas musik ut över landet. Han diktade både för den indelte soldaten, som han hjärtligt höll av, och för beväringen, både för pigan och drängen vid slåttern, ja Wetterbergh diktade "blad ur Katarina Månsdotters minnesbok", en liten samling lyrik, som kommer folkvisan ganska nära. Men i prosadikten blev han allt bredare, på samma gång han repeterade sina personer. Så gick tiden, och Wetterbergh trodde sig upptäcka att hans tid var ute. "Jag har visserligen aldrig beräknat" - skriver han i sina "Efemerider" 1858 - "att mina verk skulle bli särdeles långlivade, men några år ansåg jag ändå möjligt. Sedan jag skrivit dessa några år och sett hur mina litterära barn snarliga gått in i det tysta, nöjde jag mig med en eller annan månads odödlighet, men man blir klokare med var dag man lever; och nu tackar jag allra ödmjukast om de få behålla livet en hel dag." Fyra häften var allt vad "Efemeriderna" tålde vid. Då vände sig den gode onkeln till de små. "Efemeriderna" dogo 1860, provnummer till Linnea kom ut 1861, och under tio år samlade Onkel Adam sina tacksamma och glada små vänner kring sitt månadsblad.


Även för de stora prenumeranternas blad skrev Onkel Adam under en lång följd av år, icke blott under följetongens streck. Så ingrep han i debatten om arbetskompanier och fattigvård, om arméns läkarevård, ja, rent av i härordningsfrågan. Till Ny illustrerad tidning lämnade han några år "Sammanflätade minnen" och andra bidrag, likaså till "Svalan", hans vän Lea´s tidning m. fl.


Han blev fältläkare i andra militärdistriktet 1867, tjänstgjorde som överfältläkare under truppövningarna i Skåne 1871 och erhöll 1874 som pensionerad avsked ur tjänsten. Bosatt i Linköping sedan flera år, skiftade han nu icke mera boplats och åldrades där i frid, vårdad av sin maka. Där avled han efter avtynande och svaghet den 31 januari 1889.


"Samlade skrifter af C. A. Wetterbergh [Onkel Adam]" utgåvos i Örebro i tio band åren 1869-74. De tio banden innehålla dock långt ifrån alla hans noveller och skisser, alldeles icke hans lyriska eller dramatiska diktning, icke hans "Sammanflätade minnen", icke hans "Efemerider" m. m. m. m., men de äro voluminösa nog ändå. En liten samling av de friskaste genretavlorna, de vackraste dikterna och de muntraste småsakerna skulle bilda ett vida lämpligare vehikel för det unga släktets bekantskap med den bortgångne, åttiofemårige, käre onkeln, som för många år sedan slog an hjärtats strängar hos sin svenska samtid, och i årtionden behöll dess öra, när han talade om tidens frågor i scener ur tidens liv.

 

 

Skördemannen

 

 

 

 

 

Skördemannen
text: Carl Anton Wetterbergh
musik: Traditionell


Nu är det soligt och varmt på näset,
Som insjön famnar med ögon blå,
Och fröna skallra i penninggräset,
Och alle man skola ut och slå.
Här har jag slipsten och här min bytta
Och mat i väskan till ängen ut!
Nu är det fråga att göra nytta,
Vi få nog svettas, förrn det tar slut.


Här, flicka kära, är räfsan färdig;
Ditt namn jag skurit i skaftet in.
Kliv ej i bäcken! nej kom, jag bär dig
Igenom livet, om du blir min.
Var ej så blyg, det är intet farligt;
Du får ej väta de fötter små,
Kom, jag skall bära dig nätt och varligt,
Det är ju gott, att vi äro två.


Den ena stöder så lätt den andra;
Det är ej gott till att ensam gå.
Tillsammans vi uppå ängen vandra,
En gör ej nytta, men bägge två;
Ty vad jag fäller, du räfsar samman
Och bärgar sedan i ladan in.
Ja, låt oss leva i fröjd och gamman,
Tills Herran skördar på ängen sin.


Du tror väl inte, att jag dig sviker
Och glömmer bort dig för gods och gull?
Man blir ej lycklig, fast man blir riker,
Och ej förnöjder för pengars skull;
Men om man äger i alla öden
En trogen vän att sig sluta till,
Då blir man lycklig i själva döden,
Då har man gjort, såsom Herran vill.


Tack, flicka kära! du viskar bara
I örat på mig - det lät som: "Ja!"
Nog få vi bröd, det har ingen fara,
Om blott vi spara på pengarna.
Med flit och bön och med kärlek trogen,
Så menar jag, det blir ingen brist;
Gud ger oss säd på den lilla logen
Och tänker på oss båd´ först och sist.


Se så, nu börjas! se gräset ligger
Omkull i rappet, ty slåttern går.
Förgäves blomman om livet tigger;
Nu är den slut, hennes korta vår.
Så mänskan faller ifrån sin stängel;
När skördarn kommer med lien sin,
Men tätt i spåren, där går en ängel,
Som räfsar samman och bärgar in.

 

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-24, 09:16  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Joe Hill dot TV

 

joehilldottv

 

 

Den långsamma revolutionen (Otto Bauer) omvandlade Das rote Wien i austro-marxismens anda från 1900-talet och fram till 1934, året då socialismen förbjöds i en fascist-kupp i Österrike.

Österrikes presidentval leder till Das rote Wien. Gemensamt sjunger vi i Europa Die Arbeiter von Wien.


I Sverige inspirerades Per Albin Hanssons Folkhemmet av austro-marxismen. Under efterkrigstiden ser vi tredje vägen i Eurokommunismen och Den Nya Vänstern.


Karl-Marx-Hof

 

Bostadskomplexet Karl-Marx-Hof är ett levande monument i dag för just Austro-Marxismen. Bostäder och Hälsa åt folket. I Storbritannien National Health Service (NHS).


Per Albin Hanssons lösning av problematiken med Austro-marxismen fall 1934 var samarbete. Ty Per Albin Hansson tog med småbönderna (bondeförbundet) i regeringen. Svenska Kyrkan fick sitt. Kyrkominister Arthur Engberg (Lyckligt det land som har en kyrkominister som kan så många Brännvinsvisor Lennart Bernadotte) tog sig an en ny Psalmbok. Samt även överklassen fick sitt av Folkhemmet. Socialistutredningen lades i malpåse och finns kvar där, tillsammans med utredningen Vinster i Välfärden, än i våra dagar.

 

Således. Ingen Fascist-kupp i Sverige tack vare Per Albin Hanssons Folkhem. Ingen Fascist-kupp i Storbritannien tack vare National Health Service (NHS).

 

Men fascist-kupp i föregångslandet Österrike.




Länkar: Das rote Wien.


Svenska Wikipedia: Austro-marxism


Otto Bauers skrifter på svenska


Lexikon Das Rote Wien.

karlmarxhof

 




Die Arbeiter von Wien (Wir Sind Das Bauvolk)
Music by: Samuel Pokrass
Lyrics by:
Fritz Brügel Wikipedia16


Wir sind das Bauvolk der kommenden Welt
Wir sind der Sämann, die Saat und das Feld
Wir sind die Schnitter der kommenden Mahd
Wir sind die Zukunft und wir sind die Tat!


So flieg du flammende, du rote Fahne
Voran dem Wege den wir zieh'n!
Wir sind der Zukunft getreue Kämpfer –
Wir sind die Arbeiter von Wien!


So flieg du flammende, du rote Fahne
Voran dem Wege den wir zieh'n!
Wir sind der Zukunft getreue Kämpfer –
Wir sind die Arbeiter von Wien!


Herr'n der Fabriken, ihr Herren der Welt
Endlich wird euere Herrschaft gefällt!
Wir, die Armee, die die Zukunft erschafft
Sprengen der Fesseln beengende Haft!


So flieg du flammende, du rote Fahne
Voran dem Wege den wir zieh'n!
Wir sind der Zukunft getreue Kämpfer –
Wir sind die Arbeiter von Wien!


So flieg du flammende, du rote Fahne
Voran dem Wege den wir zieh'n!
Wir sind der Zukunft getreue Kämpfer –
Wir sind die Arbeiter von Wien!


Wie auch die Lüge uns schmähend umkreist
Alles besiegend erhebt sich der Geist –
Kerker und Eisen zerbricht seine Macht
Wenn wir uns rüsten zur letzten Schlacht!


So sieg du flammende, du rote Fahne
Voran dem Wege den wir zieh'n!
Wir sind der Zukunft getreue Kämpfer –
Wir sind die Arbeiter von Wien!


So sieg du flammende, du rote Fahne
Voran dem Wege den wir zieh'n!
Wir sind der Zukunft getreue Kämpfer –
Wir sind die Arbeiter von Wien!



 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-22, 14:36  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Vi hava idag den 13 mars. I dag är ett fjärdedels sekel förflutet, sedan en svensk konung störtades från sin tron, för att han illa vårdat sitt lands intressen.
Anders Lindeberg

Dessa ord, året 1834, ledde till åtal, häktning och dödsstraff. Ty kunda man störta en kung så kunde man störta en till.

 

Det är rätt, kapten, ingen nåd! Nej, låt dem ta ert huvud, det gör så gott, så gott!"
Enligt traditionen - Per Götrek - Kommunistiska manifestets översättare.

 

Sedan han gick miste om att halshuggas, har han förlorat all popularitet. Det var synd om den mannen: han kunde hava blivit någonting efter döden. Han som stod så vacker för svenska folkets imagination, är nu bara ful och ingenting mer

Carl Jonas Love Almqvist

 

Anders Lindeberg 

 

 

År 1842 öppnades en teater av Anders Lindeberg, Nya teatern. I dag ägs den av staten - i vardagsspråk Dramaten.
Före detta kaptenen Anders Lindeberg gjorde ett försök redan 1834 att öppna en teater men fick avslag av regeringen. Han skrev en inlaga till justitieombudsmannen i hårda ord riktat mot dem som avslog ansökan - det vill säga regeringen och konungen - Karl XIV Johan. Vår konungs anfader - den första Bernadotten på Sveriges tron.

 

Det som händer nu är ett av de bisarra inslagen i svensk historia - ty Anders Lindeberg blev dömd till döden för majestätsbrott. För att sätta in det i sammanhanget pågick en kamp mellan borgerskapet med Aftonbladet som anförare och kungamakten. Det hela blev ett löjligt spel och blickarna riktades mot konungen.

 

De styrandes plan var att Anders Lindeberg skulle begära nåd - men - Anders Lindeberg var konstnär - en konstnär har sina principer. Anders Lindebergs ord: "om rättegången avgöres till mitt fall, så skall mitt huvud falla, ty nåd skall jag varken begära eller mottaga. Jag har visserligen hos eders majestät begärt tillåtelse att anlägga en teater för att på den uppföra skådespel, men med min person och min heder skall intet skådespel drivas och lag och domaremakt ej genom mig förvandlas till en fars. Jag har redan nämnt, att proceduren mot mig är stridande mot grundlagen, dess fullföljd skulle vara en dödsstöt däråt. Är avsikten att giva denna dödsstöt, så skall jag icke hindra den. Jag är då ett verktyg i en högre makts händer och skall gå, dit hon kallar mig."

 

Borgerskapet stod bakom Anders Lindeberg och yttrade följande klassiska citat: "Låt dem taga ditt huvud, det gör så gott, så gott". Gustav III blev skjuten - han hade låtit avrätta Hästesko. Gustav IV Adolf blev utslängd ur landet av officerarna. Karl XIV Johan måste lösa upp knuten. Och - för att högtidlighålla den 20 oktober, tjugofjärde årsdagen av sin landstigning på Sveriges jord - utlystes allmän amnesti för politiska förbrytelser. År 1842, som nämnt, anlades Nya teatern.Denna gång utan att be om lov.

 


 

Gjuter man mitt blod på Schavotten, så skall det stänka omkring Sveriges gränser, dess droppar skola brännande träffa hvarje Svenskt öga, fjällen skola falla derifrån, och i samma stund skall hvarje Svensk hand vara fri.

 

Ett afhuggit hufvud är en rund kropp, och I skolen snart märka, att thronen vacklar på denna grund, liksom lyckan på sitt klot. I skolen nödgas afslå flera, på det hon måtte stå jemt. Men de skola skakas derunder, och I skolen, bleke och bäfvande, falla derifrån. Nu skola de växa till jettestorlek; deras brustna ögon skola skjuta ljungeldsflammor; deras blodiga hår skall förvandla sig till ormar, för hvilkas hväsande Ni förgäfves skolen söka skyla er ... Men på dessa fallna hufvuden skall det tacksamma fäderneslandet fästa en Borgarkrona, och ur dess spillda blod skall frihetens träd uppväxa.

 

Frågan är således endast om: när skall jag dö? I anseende till åtskilliga ekonomiska arrangementer önskade jag, att därmed kunde dröjas ungefär två månader, t e x till den 8 november, som är min födelsedag ... Jag anhåller emellertid att med det snaraste få veta dagen, då man skall taga mitt huvud, som, fallet för bilan, skall, det vet jag, bli gagneligare för fäderneslandet än sittande på mina skuldror.

Anders Lindeberg

 


 

 

teatern

 

planskiss

 

1.Anders Lindeberg
2.Edouard Stjernström
3.Sara Fredrika Torsslow
4.Olov Ulrik Torsslow
5.August Blanche
6.Frans Hedberg
7.Georg Norrby
8.Georg Dahlqvist
9.Axel Elmlund
10.L.J.L Zetterholm
11.Gustav Fredriksson
12.Edvard Swartz
13.Betty Almlöf
14.Knut Almlöf
(Fregattkaptenen)
15.Elise Hwasser
(fru de Thauzette)
16.Gurli Åberg
(Richelieu)
17.Jean Högqvist
(Propp)
18.Olga Björkegren
(Odette)
19.Svante Hedin
(Bourganeuf)
20.Selma Lindqvist
(Min ros i skogen)
21.Fritz Arlberg
(Asmodeus)
22.Fredrik Deland
(Bläckstadius)
23.Zelma Hedin
(Karl XI)

 


 

text: M.J. Crusenstolpe
Anders Lindeberg född 8 november 1789.
Födelsedagens och födelseårets dubbla omen - Stockholms blodbad och Bastiljens förstörande - en ödets vink, att Lindeberg skulle bliva tyranniets avsvurne fiende och frihetens oförskräckte kämpe - och han blev bägge delarna.

 

Både som författare och medborgare tillhör kapten Anders Lindeberg Sveriges annaler. Viljans kraft och ihärdighet var den mest utmärkande, ävensom den övervägande egenskapen i Lindebergs skaplynne och drivfjädern ej mindre till företag och handlingssätt, varmed han förvånade världen, än till den ensidighet i åsikter och omdömen, som han i vissa avseenden låtit falla sig till last. Ur synpunkten av sin järnvilja var Lindeberg i oppositionens led vad Platen varit i spetsen för ministärens. Lindeberg hade från barndomen vant sig, att i den av Tredje Gustaf stiftade areopag för snillets idrotter se på en gång urbilden av den ofelbara domaren över svensk vitterhet: och en senare tids bemödanden, att från den stela formen emancipera känsla och fantasi, betraktades av honom som ett majestätsbrott av vida eftertänkligheter art än det, för vilket han själv blev sakfälld.

 

Av sympati för den litterära penna som Kellgren och fru Lenngrens pennor frejdat, inköpte Lindeberg Stockholmsposten och fortsatte dess utgivande. I Stockholmsposten nedskrev Lindeberg sin ryktbara avhandling "Sverige 1809 och 1832", vilken sedermera särskilt utgavs som broschyr och gjorde ovanligt uppseende. Å ena sidan blev Karl Johan så förtörnad över denna uppsats, att han indrog en Lindeberg förunnad pension på handkassan, oaktat dennes både muntliga och skriftliga framställningar till statsrådet greve Gustaf Lagerbjelke om det föga kungliga i ett sådant förfarande - framställningar gjorda i så allvarliga uttryck att Lagerbjelke ansåg dem vida vägnar eftertänkligare, än det så kallade majestätsbrott, för vilket Lindeberg ett par år därefter antastades. Å den andra sidan väckte hans uppsats sådana sympatier och de bittra anfallen mot hans person sådan ovilja, att "En förening av sanna fosterlandsvänner" i Skånska Posten den 27 mars 1833 uppmanade allmänheten till en subskription för någon äreskänk åt uppsatsens författare.

 

Lindeberg nödgades upphöra med utgivandet av Stockholmsposten som inte längre bar sig.

 

Teatern var städse ögonmärket för Lindebergs strävanden. Han satte för densamma på spel sitt liv, gav till spillo sitt välstånd, bröt sig underbart genom hindren och uppnådde, segrande, sitt föresatta mål: konstens emancipation från makten. Det var ett storverk av enskild person med Lindebergs inskränkta utvägar.

 

Sedan Lindeberg långliga tider skrivit om och för teatern, grep han sig an med uppförandet av en sådan. Det var i hans belägenhet ett jätteföretag, och utfördes med den förvånande ihärdighet och drift, att teaterhuset, till vars grund första spadtaget togs våren 1842, redan den 1 november samma år invigdes Nya - eller den sedermera kallade Mindre - teatern.
Under den tid Lindeberg var i besittning av detta sitt erövrade konungarike, ägnade han en minnesfest åt vår store skådespelare Lars Hjortsberg, till vars ära Lindeberg lät prägla en skådepenning. Själv nödgades han kort därefter abdikera, ej blott den tron han grundlagt, men tillika äganderätten till hela sitt bo i fast och löst. Till dräggen tömde han den bittra kalken av ekonomiskt obestånds förödmjukelser. Det var så han lämnades i sticket av enskilda vänner, av politiska trosförvanter, av invånarna i en huvudstad, som har honom - och honom ensamt -att tacka för sin första prydliga privatteater. Andra skörda därav vinsten och nöjet - ansträngningarna, uppoffringarna, umbärandena tillföllo uteslutande honom. Men äran företaget är också hans och ingen annans ...

 

Lindeberg var en av våra fruktsammaste författare och arbetade med lika mycken lätthet som flit. Hans verksamhet var outtröttlig. Under det Aftonbladets långa spalter togo hans trägenhet i anspråk, räckte hans tid icke desto mindre till att sammanskriva de värderika "Bidragen till Sveriges historia efter den 5 november 1810", och bland mycket annat den bekanta broschyren "Revolution och Republik". Som medarbetare i tidningen Dagen författade han den ryktbara uppsatsen: "Två år av konung Oskars regering".
I sina levnadsvanor var Lindeberg måttlig, i sitt levnadssätt regelbunden, i sitt umgänge fryntlig och angenämt belevad. Själens mödor bräckte i förtid kroppens krafter och gåvo honom ett tiotals äldre utseende än hans levnadsår.

 

Döden såg han med samma sinnesköld stint i ansiktet från sjuksängen, som han gjort i fält, där kulorna veno, och i häktet, då bilan blänkte. När hotande sjukdomssymptom angrepo honom sistlidna oktober månad, var hans första fråga till läkaren: om denne trodde att Lindeberg kunde uppleva sin födelsedag den 8 november? Och då läkaren därtill svarat "ja" återtog Lindeberg förnöjd: "det är blott detta jag önskar, sedermera är det mig likgiltigt".

 

Den 12 december 1849 blev hans dödsdag, och den 20, Svenska akademiens högtidsdag, återförenades hans stofthydda med jorden.

 

1789, de europeiska välvningarnas födelseår, var även Lindebergs.

 


 

Anders Lindeberg
ur MINNEN af svenskt författarlif 1840-1860
Adolf Bonnier, 1878
text: Emilie Flygare-Carlén

 

Huru ofta höra vi ej yttras om någon person: "Han lever för sin idé!" Men huru sällan är ej detta i själva verket händelsen.
Huru helt annorlunda blev ej Lindebergs första idé omhuldad och bevarad från glömskans damm! För andras ögon kunde det ibland se ut som om han övergivit målet och uppgivit striden, men inför hans egna ögon levde det i oförminskad skönhet och trohet.

 

Året är 1834.

 

En penna kan vara ett farligt vapen var som helst, men en politisk penna är naturligtvis den farligaste, emedan den har till sitt förfogande en bestämd övertygelse och till sitt stöd ett faktum, ty utom dessa båda viktiga vilopunkter, skulle så kallade "politiska anfall" lätt råka att komma ned i den litteraturdy, där skandalen tvättar sitt linne utan att någonsin få det rent.

 

Utan alla kommentarier återvända vi således till teaterfrågan, som under alla tider och nu allra mest låg och grodde i Lindebergs både sinne, hjärta och huvud. Han hade kommit in i det studium då tålamodet brutit sina fjättrar, och det heta blodet, om än för en högst liten tid, erövrat väldet. Denna period begagnade han att till Justitie-ombudsmannen ingiva en skrift: "Upplysningar rörande kungliga teatern", vilken skrift, tillagd till hans föregående bittra anfall, ansågs så förgriplig, att dess författare anklagades för majestätsbrott. Hovrätten dömde honom till döden och högsta domstolen stadfäste utslaget.
Det oerhörda uppseende, som inom hela landet, från palats till koja, väcktes av denna process, var så mäktigt, att den obetydligaste tidning genast skulle funnit sin oundvikliga undergång om den ej kunnat fylla sina spalter, icke blott med vad Stockholmstidningarna reproducerade, utan även med en mängd mer och mindre trovärdiga gissningar angående processens nästa fas.

 

Denna kom, och meddelade att konungen förändrat dödstraffet till tre års fängelse å fästning.

 

Nu tänkte man sig att ett allmänt jubel borde utbryta. Men sådan blev icke händelsen. En hel hop människor, vilka, sedan de gissat sig trötta hit och dit, och under ett slags vild feberhänförelse på varjehanda sätt fört buller över det oerhörda i så väl anklagelsen som domen, blevo ändå nu liksom litet modstulna, pratande högt om idel inconseqvenser, och om huru märkvärdigt det ändå, ifall olyckan ägt rum, skulle ha varit att få läsa om på vad sätt en författare som Lindeberg skulle ha betett sig vid själva katastrofen. Säkert förträffligt, ty, efter allt vad man hört av hans försvarsskrift, var han just en sådan karaktär, som i alla tider med heder kunnat omtalas såsom bevis på huru en man under slika omständigheter kan möta döden. Och ett sådant bevis ... Ja, ja. Man behöver väl icke tala om allt vad man tänker!
Största delen av människorna erfor en lättnad, som åter satte ned den nervösa spänningen, och tackade Gud att, orsaken måtte varit vilken som helst, man längre slapp att vänta det värsta. Men en tredje avdelning retades till storm därför, att då domen skulle rättas den icke rättades så fullständigt att hela saken med detsamma tog slut. Och allt detta buller i landet, vilket återljöd upp till huvudstaden, tog ingen ända förr än Stockholmstidningarna plötsligt förkunnade en ny fas i saken. Då utbrast jublet ända i sky!

 

Lindeberg hade avslagit den erbjudna nåden.

 

I en skrift till överståthållareämbetet förklarade han sig ej kunna ingå på en förändring som han ej begärt, och önskade endast bliva underrättad om när han skulle dö. Ifall det icke på något sätt stred emot hans lagliga rätt, skulle han likväl önska att avrättningen uppskötes två månader till hans födelsedag den 8 november.

 

Naturligtvis växte han nu till en hjälte, vars namn var på alla människors läppar. Gissningarnas ström fördubblades ... Vad skulle härnäst ske!
Den 8 november, hans födelsedag, blev verkligen utsatt till domens verkställighet, dock fanns icke en tänkande människa, som trodde på allvaret därav.

 

Men att återkomma till den märkvärdiga epokens återstående, av hela landet räknade dagar, då den 20 oktober kom och löste alla svårigheter. Det var en oändligt lycklig idé att fira årsdagen av konungens ankomst till Sverige för 25 år sedan genom att skänka allmän amnesti åt alla dem, vilka sedan 1810 blivit dömda för politiska förbrytelser eller högmålsbrott. Lika lugn som Lindeberg inträtt i fängelset gick han därifrån.

 

"Nu", sade en av hans vänner till honom, "är väl idén om den enskilda teatern för alltid lagd på hyllan."

 

Lindeberg smålog, sitt eget tunga, allvarliga småleende. "Den frågan", svarade han, "har länge legat inbäddad i dimman. men nu ser jag den fört i morgonsolen." Man betraktade honom med förvåning. Han blev ej förstådd.
Vi voro komna till det för den gamle vännen märkvärdiga året 1842 och till början av mars månad.

 

Det fanns ej en människa som kände honom, som ej delade hans triumf då dagen var inne för första grundstenens nedläggande till Nya teatern.
"Skulle han icke ändå sträva sig till målet", sade man, "skulle han icke visa både allmänheten och vederbörande, att då en man, en man i ordets fullaste bemärkelse, har haft en hög och rättvis idé, han ej släpper den, huru länge det än må draga ut med dess utförande".

 

Åtta månader hade ej tilländagått från grundläggningen, då det otroligaste verk, just till den bestämda tiden, hade trätt i verklighet. Den fattige litteratörens varma fantasi stod fullklädd i ler och sten.

 

Nu ropade man på underverk. Nu var Lindebergs andra popularitetsperiod på sin högsta spets.

 

Sanden i Lindebergs timglas hade runnit många timmar efter jubeldagen den 1 november 1842 och efter den dag, då han sista gången utgick från den byggnad, där han aldrig trampade ett stolt steg, då på den 12 december 1849 i timglaset stannade vid en viss timme.

 

Det var döden som smög sig in och vände glaset, och han tog med sig på återvägen en ande som gjort sin pilgrimsfärd på jorden utan att knappt en fläck av dess stoft lådit vid den.

 

När det långa sorgtåget nalkades kyrkogårdsporten från Storgatan, möttes det av en vagn med förridare. Det var konung Oscars. Låtande det världsliga majestätet vika för dödens, omgivet av den böljande folkmassan, gav konungen ett tecken att stanna, lutade sig fram och gjorde synbart en fråga. I detsamma svajade prestavens långa flor framför vagnen, och då kistan blev synlig, blottade konung Oscar med en ädel, hög, allvarlig rörelse sitt huvud: utan tvivel en fridhälsning till honom, som nu gick att intaga det rum där jordens alla, små och stora, strider tystna.

 

Ännu en vacker kunglig handling blev en triumf för honom, som med så stora offer skapade det nya dramatiska templet. När det, underbart att tänka, blev en kunglig teater, lät Karl XV det porträtt, som Stjernström till ett värdigt minne av mästaren uppsatt över ridåvalvet, i ro få sitta kvar och nedblicka på vad väl Lindeberg aldrig tänkt sig att få se.

 

Huru ofta, då jag går över Ladugårdslands kyrkogård, ser jag ej åt den ensliga bädden nära porten vid Artillerigatan! På en liten enkel sten med ett järnkors står namnet

 

Anders Lindeberg

 

Anders Lindeberg

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-21, 12:17  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Vi svenskar har tappat vaksamheten. Det är dags att fira 13:e mars årligen.

 

 

Ryssarna är i Sverige och spränger TV-master, förstör radar för flyget och sabbar tågbokningen.

 

För minnet av den 13 mars 1809


...kosackernas hovar trampande våra fäders jord!
Steppernas vilda horder ville vattna sina hästar vid Mälarens strand,
liksom de några år senare gjorde vid Seinefloden.
Till Seinen kommo de, men till Mälaren kommo de ej,
och dit skola de med Guds hjälp aldrig komma!

August Blanche 13 mars 1859

 

 

august blanche 

 

 

Länk. August Blanche Malmgården

 

 


 



För minnet av den 13 mars 1809
Talet vid 13-mars-festen 1859
text: August Blanche


Staterna, liksom individerna, ha sina krämpor att genomgå,
innan de bli genomluttrade och fullvuxna,
och Sverige har icke haft de lindrigaste.


Mer än en gång har det tyckts ligga på sitt yttersta,
det har burit blodig panna flere gånger än man ens hinner uppräkna,
det är ärrigt från hjässan till fotabjellet;
och likväl står det sig ännu,
står upprätt och fritt.


Det bevisar att vårt land har gott läk-kött och goda huskurer.


Svårt var det under de danska unionskonungarna.
Unionen, de tre nordiska rikenas förening, var en vacker tanke,


tänkt av en drottning, en qvinna, men förfuskad av kungar och män.



Det törnade snart emot danaregenternas egennytta och grymhet,
och nog hade derföre Engelbrekt, Sturar och Wasa fullt upp att göra,
för att kunna befria oss från den landsplågan.
Men Sveriges oberoende var dock aldrig allvarligen hotat,
folkets egentliga must och märg var dock i behåll och
icke ens en flinta ur den gamla granitgrunden förlorad.


Bedrövligt såg det ut vid slutet av Carl XII:s regering.
Landet blödde ur oräkneliga sår.
Men den sårade var ett lejon,
som långsamt drog sig tillbaka,
alltid med ramen sträckt framåt,
alltid fruktat, alltid farligt att nalkas.
Lejonet på de tre strömmar är ett intet mot lejonet i sitt bo.
Sverige förlorade mycket, men det behöll dock Finland
och stod ännu kvar på en försvarlig bredd av tysk botten,
och det hade ökat sin lagerskörd,
som tyngde och länge tyngde på händelsernas våg.



Men ännu hemskare var 1809, detta olycksaliga år,
som mulnare än någonsin välver sig över den arma,
lidande, förtvivlade fosterbygden.
Krig mot nästan hela världen,
olyckor och förräderi på alla sidor,
och enväldet hårdnackat mitt uti.
Finland förlorat, landets alla materiella tillgångar uttömda,
dess ungdom släpad till slagfälten och döende innan den kom dit;
inbördeskriget, snart en nödvändighet vordet,


redan höjande brandfacklan;


kosackernas hovar trampande våra fäders jord!


Steppernas vilda horder ville vattna sina hästar vid Mälarens strand,
liksom de några år senare gjorde vid Seinefloden.


Till Seinen kommo de, men till Mälaren kommo de ej,
och dit skola de med Guds hjälp aldrig komma!


(Publiken: Nej! Nej!)


Guds hjälp den 13 mars 1809, var revolutionen,
och Guds redskap voro de män,
som trädde i spetsen för densamma,
och derföre skall minnet av denna dag alltid bli heligt,
åtminstone för sant svenska hjärtan.


Men är det väl över en olycklig,
nästan medvetslös konungs fall som ett ädelt folk jublar?
Nej det är över enväldets fall vi triumfera,
detta envälde, som i alla tider stått oss så dyrt,
som när det med ena handen gav oss Narva, gav oss Pultava med den andra -
enväldet, som vårt land aldrig mera skall tåla,
utan ihärdigt strida deremot,
såsom våra fäder stritt hava, och vars minsta tillstymmelse vi skola kväva,
liksom Herkules kvävde ormungarna i sin starka hand.


Derföre, när vi tömma en skål för den 13 mars 1809,
så är det för den despotiska principens undergång här i Norden,
och det var ur dess spillror,
som folkets nya frihet,
en lössläppt duva lik,
flög över land och sjö,
utan att en enda droppa blod fläckade hennes vita vingar.
Ja, mina herrar, en skål för den dag,
då nöden var som störst,
men också, himlen vare tack,
hjälpen som närmast!


För minnet av den 13 mars 1809

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-20, 07:24  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Skjuta generaler i dikt och i förstamajtal.

 

 

Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ned i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits,
nu vill vi skapa evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

Internationalen svensk text. Översättningen av endast denna vers Sten Sjöberg.

 

Henrik Menander översatte endast fem av sex verser. Källa: Pepprat


 

 

Skulle det förfärliga verkligen
bli allvar, att man ville låta de
svenska gevären marschera
västerut, så må den, som bär
ansvaret, också kunna säga sig,
att måhända nere i samhällets
breda lager någon kan falla på
den tanken att upphäva sig själv
till domare och med en kula utan
order söka förebygga att tiotusen
kulor på order avfyras för att
lemlästa och slakta vänner och
bröder.

Hjalmar Branting socialdemokratisk ledare 1 maj 1895

 

 

Hjalmar Branting

 


 

Tidigare blogginlägg

2014-05-17

17 mai 1940 står flaggstangen naken. Krig er forakt for liv. Fred er å skape.

 

 

Källa:  Länk. Store norske leksikon

 

Nordahl Grieg ble særlig kjent for sine dikt skrevet under krigsårene, for eksempel 17. mai 1940, et dikt han selv leste opp i radio fra Nord-Norge.

 

 

Nordahl Grieg

 

Länk. Radiotalet där dikten uppläses 17 maj 1940

 

17 mai 1940
text: Nordahl Grieg


 

I dag står flaggstangen naken
blant Eidsvolls grønnende trær.
Men nettopp i denne timen
vet vi hva frihet er.
Der stiger en sang over landet,
seirende i sitt språk,
skjønt hvisket med lukkede leber
under de fremmedes åk.


 

Der fødtes i oss en visshet,
frihet og liv er ett,
så enkelt, så uundværlig
som menneskets åndedrett.
Vi følte da treldommen truet
at lungene gispet i nød
som i en sunken u-båt;
vi vil ikke dø slik død.


 

Værre enn brennende byer
er den krig som ingen kan se
som legger et giftig slimslør
på bjørker og jord og sne.
Med angiverangst og terror
besmittet de våre hjem,
Vi hadde andre drømmer
og vi kan ikke glemme dem.


 

Langsomt ble landet vårt eget,
med grøde av hav og jord,
og slitet skapte en ømhet
en svakhet for liv som gror.
Vi fulgte ikke med tiden,
vi bygde på fred, som i tross,
og de hvis dåd er ruiner
har grunn til å håne oss.


 

Nå slåss vi for rett til å puste
vi vet det må demre en dag
da nordmenn forenes i samme
befriede åndedrag.
Vi skiltes fra våre sydpå,
fra bleke utslitte menn.
Til dere er gitt et løfte;
at vi skal komme igjen.


 

Her skal vi minnes de døde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjømannen som gikk ned.
Vi er så få her i landet;
hver falden er bror og ven.
Vi har de døde med oss
den dag vi kommer igjen.

 


 

 

I 1936 skrev han diktet Til ungdommen, ofte kalt Kringsatt av fiender. Dette ble tonesatt av Otto Mortensen i 1952, og slik er det blitt en av Griegs mest kjente tekster. Sangen er brukt som allsang i arbeiderbevegelsen og fredsbevegelsen. Etter attentatene mot regjeringskvartalet og Utøya 22. juli 2011, ble den sunget i begravelser og minnemarkeringer. Sangen ble et symbol på hvordan Norge valgte å svare på angrepet. Noen av AUF-ungdommene som svømte fra Utøya for å redde livet, skal ha sunget Til ungdommen for å klare å holde motet oppe.

 

 

 

Denna sång sjöngs i Oslo Domkyrka 24 juli 2011. Med tal av statsminister Jens Stoltenberg och i närvaro av kungaparet.

 

 

 

Til ungdommen (Kringsatt Av Fiender)
av Nordahl Grieg (1936)


Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!


Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?


Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.


For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!


Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!


Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!


Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.


Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!


Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.


Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.


Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.


Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.


Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.


Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

 

 

Utöya

 

 

 

Eidsvoll 1814

 

Länk: Dagens visa 17 maj

 

Den syttende mai. Fem dikter.

 

 

Sang for Norge (Norge)
Den Syttende Mai (Eidsvoll 1814)
Brodermord (Sverige-Norge 1895)
Den Rena Flaggan (Sverige 1905)
I dag står flaggstangen naken (Norge 1940)


 

 

Sang for Norge
text: Björnstjerne Björnson (1832-1910)
musik: Rikard Nordraak (1842-1866)


Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem
furet, værbitt over vannet med de tusen hjem;
elsker, elsker det og tenker; på vår far og mor
og den saganatt som senker drømme på vår jord.
Og den saganatt som senker, senker drømme på vår jord.


Dette landet Harald berget med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget medens Øivind kvad;
Olav på det landet malte korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte Roma midt imot.
Fra dets høye Sverre talte, talte Roma midt imot.


Bønder sine økser brynte hvor en hær drog frem;
Tordenskjold langs kysten lynte, så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede som de vare menn;
andre kunne bare grete; men det kom igjen!
Andre kunne bare grete; men det kom, det kom igjen!


Visstnok var vi ikke mange, men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange, og det stod på spill;
ti vi heller landet brente, enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte ned på Fredrikshald!
Husker bare hva som hendte, hendte ned på Fredrikshald!


Hårde tider har vi døyet, ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet frihet ble oss født.
Det gav oss faderkraft å bære hungersnød og krig;
det gav døden selv sin ære - og det gav forlik.
Det gav døden selv sin ære - og det gav, det gav forlik.


Fienden sitt våpen kastet, opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet; ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen gikk vi søderpå.
Nu vi står tre brødre sammen, og skal sådan stå.
Nu vi står tre brødre sammen, og skal sådan, sådan stå.


Norske mann i hus og hytte, takk din store Gud!
Landet ville han beskytte, skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet, mødrene har grett,
har den Herre stille lempet, så vi vant vår rett.
Har den Herre stille lempet, så vi vant, vi vant vår rett.


Ja, vi elsker dette landet, som det stiger frem
furet værbitt over vannet med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har krevet det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet, for dets fred slår leir.
Også vi, når det blir krevet, for dets fred, dets fred slår leir.


 

 


Eidsvoll 1814
Den syttende mai
text: Henrik Wergeland


Mai syttende af Tidens Bølger randt;
skjøn over Nord -- den Himmelen lod smile,
da Kjæmpen vaagnede af Seclers tunge Hvile,
fra aabnet Øie mørke Taage svandt.
Skjøndt ei for at skue
Skjoldenes Glands,
ei Sværdenes Lue,
Einheriars Dands,
men Frihedens Krands
om Tempelets Bue,
og Hakonarætens den herlige Krone,
som straalende steg af Fortidens Grav --
da Jernseclers smuldrede Liiglagen faldt --
liig Solen, der stevner fra rolige Hav,
for favne en Kongehelts Isse, som kaldt
af Folket, besteg vor fædrene Throne.


O ædle Konning! stedse Normand var
et kraftfuldt Træe, hvis Frugt var Dyder høie:
et trofast Hjerte altid Barmen bar
og Ærligheden lysed' i hans Øie:
Hans Ahner blinke høit paa Sagas Skjold:
O! naar jeg Oldgudindens Teppe hæver
og skuer Heltefærd paa Gimlevold
og Kongeskygger -- da mit Hjerte bæver
af Fryd. Med Ret han sig ophøiet troer
-- hans Hæder end paa Bautastene groer!


Men -- hæver Fortid Tanken i hans Sind
og føler han de gamle Skjaldres Toner
liig Bølgers Brusen, Storm om Klippetind
og Skyers Kamp trindt hiin Horneel hist throner:
end høiere sit Hoved hæve han
ved Norge nu ved Norges Carl Johan!


Din lyse Oltid sank i Seclers Nat.
Ei sandt, Dig lysted' sove gamle Kjæmpe?
en Vaabenhvile? -- Helten nedsank brat;
men Sjælens Ild kan Søvnen lang ei dæmpe.
Et Ydunsæble rakte Tiden hen;
Du bed i det og reiste Dig igjen.


Hadet smelter for Frihedens Ild:
et Had, som Dankonger bygged'.
Dog aldrig Norgubbens Øienbryn skygged'
en Gnist, som ei vise han vil.
Grundet paa Ælde,
kan kun Ærlighed fælde
det Had, som da vilde svinge,
evigt fra Kjølen sin Vinge.


En Staalmuur det være,
Som Norges Frihed beskytte!
Beundrende Folkene lytte
skal efter hvad Saga mon lære
med Sorg eller Smilen i kommende Tider
om Norge og Frihedens Død eller Liv.


O Saga! Alvorlige! skriv, mens Taarer ad Kinden nedglider:
"Som Saragossa faldt Nor!
Messeniens Skjæbne
Norge ei fristed!
Men Sønner af Nor,
af Frihedsild grebne,
fra Forglemmelsen vristed'
Dit evige Navn!"
Saa lyde din Gravsang herlige Stavn!
O vil Du for Frihed ei døe?
En Yngling for elskede Møe
jo gjerne vil døe!


Og siig hvilken Møe er saa yndig og skjøn
som Friheden, Norriges Brud?
Til den er jo viet hver Norriges Søn.
Os ene gav Gud
den Møe, hvortil Verdner fra Oltiden beiled',
for hvem jo en Cato og Winkelried segned'
og Helten Riego i Dødens Arm blegned'.


I Normænd! for bevare Bruden reen:
Lad Klogskab være hendes Jomfrubelte!
og hun skal blive huld, som da hun treen
fra Himlen ned blandt Norges gjæve Helte.


Lad Glæden tænde sin Fakkel i Alterets Lue
og svinge den høit over Norge,
under de høie Arcader,
Fjeldenes snedækte Borge!
Skue hist de dandsende Rader
under Tempelets Bue,
hvor Kongen, ophøiet mild,
hædrer og elsker Normandens Ild!
staaer blandt ærværdige Gamle,
de ædle og gladstemte Normænd,
og Smaabørn ved Mødrenes Barm,
som efter Konningen famle
med spæde, udstrakte Arm.
Konge! trin hen
til Frihedens Altar i Granernes Skov!
Hvor Maien ryster de duftende Lokker,
hvor Dig Normænd omslynge
en Borg, som ei Ulykke rokker


Hør! hvor de synge
din og Selvstændigheds Lov.


Hvilken Niding tør Kredsen sig nærme?
-- den Kreds, ærværdig ved Oldingers Sølvhaar
og sød ved de Norges yndige Qvinder
og Ynglingers Blik og de blussende Kinder:
denne Kreds om Altret, som staaer
i Lunden, som Normænd beskjærme?
Ha! hvem tør male misundeligt Had?
og skelende Mistro
imellem Konge og Folk?
Gid Normannakonge du sad
her mellem de smilende Mødre,
i Mændenes kraftfulde Boe!
-- her er Ærlighed Tolk
og alle er Brødre!


I Normænd! føle denne Glædens Dag,
skjøn som den Elsktes Smiil
og yndig som Minstrellens Harpeslag
i Birkelund om Heltefædres Høie.
For Norge lys -- som Solens aabne Øie
for Kloder, høit paa Himmelteltets Blaae
for evig funkler -- saa den evig staae!
Gid Ingen kunde sige saa:
"Dog ha! hvi jubler da ei Norge ud
sin Fryd, en Høisang hæver op til Gud,
som over Norges Fjelde evig throner?
-- hvi bæve ikke de af Jubeltoner?"


Men jubler Fryd paa denne skjønne Dag!
Held Fædreland! dets raske Sønner Held!
Af Foraarsluftens rene, klare Væld
din Skaal, mit Land i hvert et Aandedrag!


 

 


Sverige-Norge 1895
Brodermord
Brodermord
text: Hjalmar Branting


Solidariteten internationellt
tillämpad betyder broderskap
nationerna emellan. Därför är
också slutligen 1 Maj en
demonstration för freden.


Vi svenskar trodde nog de första
åren, att denna sida av saken
icke så mycket kom oss vid; vi
ville ju leva i fred med hela
världen. Men militarismen kom,
och fredstryggheten minskades. Vi
fungo besanna den gamla
erfarenheten, att de
krigsrustningar, som hettes avse
vårt försvar, framkallat planer
att missbrukas till anfall mot
vårt broderlands fria
institutioner; ty det är dem man
menar, när man orerar om
"upprorsmakarna i Norge". (Starkt
bifall).


Ohejdat får en stor del av vår
press fortgå med sina brottsliga
upphetsningar till brodermord.
Det må dock de, som ha ansvaret,
veta så gott först som sist, att
något så ohyggligt som allvarliga
planer på att använda svensk
vapenmakt mot våra norska bröder
skulle upphäva alla vanliga
regler, lösa alla vanliga
förpliktelser, även den, som vi
socialister eljes strängt hålla
på, att icke göra den enskilde
målsmannen för ett system
personligen ansvarig för vad
systemet kan vålla.


Skulle det förfärliga verkligen
bli allvar, att man ville låta de
svenska gevären marschera
västerut, så må den, som bär
ansvaret, också kunna säga sig,
att måhända nere i samhällets
breda lager någon kan falla på
den tanken att upphäva sig själv
till domare och med en kula utan
order söka förebygga att tiotusen
kulor på order avfyras för att
lemlästa och slakta vänner och
bröder.


1 Maj 1895


Detta frimodiga tal ådrog hr
Branting ett åtal och en
rättegång inför Stockholms
rådhusrätt, som dömde honom till
3 månaders fängelse för, som det
föregavs, indirekt uppmaning till
svårt lagbrott. Hr Branting
vädjade till högre rätt och fick
straffet nedsatt till 500 kronors
böter, och med detta fick han
låta sig nöja


 

 


Sverige 1905


Den Rena Flaggan


text:Per Hallström


När vi den 1 nov. åter kunde hissa
Sveriges ärorika gamla flagga, med
de vackra blå fälten och
gyllenfärgade korset, nu liksom
landet frigjord från det som störde
dess enhetlighet, då skedde detta
högtidligt och med en djup
fosterländsk känsla av stundens
betydelse; den känslan knöt en
förening mäktigare än någon annan -
föreningen inom Sverige.
Flyg raskt i topp, vår gamla flagg,
och signa nya tider!
Den flik, som bar på småsint agg,
ur duken slets omsider.
Ej längre störs vår harmoni;
mot sommarluft i sol du står
med klang som den. Nu är du fri,
nu är du bara vår.


Nu tydas lätt de färger två,
när intet annat skymmer:
Se vindens vidd skall bli ditt blå,
hvar vinges flygt den rymmer.
Ditt gula, solens flöde likt,
med rytm i dukens slag och bukt,
skall lysa ner, skall värma rikt
vår mark i blom, vår blom i frukt...



 

Norge 1940
I dag står flaggstangen naken


17 mai 1940
text: Nordahl Grieg


I dag står flaggstangen naken
blant Eidsvolls grønnende trær.
Men nettopp i denne timen
vet vi hva frihet er.
Der stiger en sang over landet,
seirende i sitt språk,
skjønt hvisket med lukkede leber
under de fremmedes åk.


Der fødtes i oss en visshet,
frihet og liv er ett,
så enkelt, så uundværlig
som menneskets åndedrett.
Vi følte da treldommen truet
at lungene gispet i nød
som i en sunken u-båt;
vi vil ikke dø slik død.


Værre enn brennende byer
er den krig som ingen kan se
som legger et giftig slimslør
på bjørker og jord og sne.
Med angiverangst og terror
besmittet de våre hjem,
Vi hadde andre drømmer
og vi kan ikke glemme dem.


Langsomt ble landet vårt eget,
med grøde av hav og jord,
og slitet skapte en ømhet
en svakhet for liv som gror.
Vi fulgte ikke med tiden,
vi bygde på fred, som i tross,
og de hvis dåd er ruiner
har grunn til å håne oss.


Nå slåss vi for rett til å puste
vi vet det må demre en dag
da nordmenn forenes i samme
befriede åndedrag.
Vi skiltes fra våre sydpå,
fra bleke utslitte menn.
Til dere er gitt et løfte;
at vi skal komme igjen.


Her skal vi minnes de døde
som ga sitt liv for vår fred,
soldaten i blod på sneen,
sjømannen som gikk ned.
Vi er så få her i landet;
hver falden er bror og ven.
Vi har de døde med oss
den dag vi kommer igjen.

 

 

Lene Nystrøm sjunger Kringsatt Av Fiender (Til ungdommen) med text av Nordahl Grieg (musik Otto Mortensen).

 

Terrorattentaten Oslo Juli 2011

 

 

Til Ungdommen framfördes bland annat vid avtäckningen av Nordahl Griegs minnessten i Potsdam, Tyskland, 23 november 2003 där flygaren Nordahl Grieg stupade 1943, under andra världskriget samt vid minnesgudstjänsten i Oslo domkyrka 24 juli 2011 efter Terrorattentaten i Norge 2011.

 

null

 


 

Denna sång sjöngs i Oslo Domkyrka 24 juli 2011. Med tal av statsminister Jens Stoltenberg och i närvaro av kungaparet.

Til ungdommen (Kringsatt Av Fiender)
av Nordahl Grieg (1936)

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn

varsomt på armen!



 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-17, 07:50  Permalink  1 kommentarer
Andra bloggar om:  



Länk Jamala. Här.

 

 

Filmskådespelerskan Jane Fonda var aktiv i motståndet mot Vietnamkriget och besökte även Sverige. På Strandvägen, i ett demonstrationståg Sergels Torg USA:s ambassad, utförde en 18-årig tjej, medlem i Demokratisk Allians, ett överfall mot Jane Fonda. Hon hällde rödfärg.


Popsångerskan Ruslana, ställer upp i kampen mot Putin och för Ukrainas frihet.


Läs mer här. Länk. Källa: TheBlaze.com.

 

 

euromaidan

 

 

 

 

Länk. Wikipedia  alternativ text till nedan officiella version.

 

Shche ne vmerla Ukrayiny i slava, i volya,
Shche nam, brattia molodiyi, usmikhnet'sia dolia.
Z-hynut' nashi vorizhen'ky, yak rosa na sontsi,
Zapanuyem i my, brattia, u svoyiy storontsi.


Refrain x2
Dushu y tilo my polozhym za nashu svobodu,
I pokazhem, shcho my, brattia, kozats'koho rodu!


Ukraine's glory has not yet died, nor her freedom,
Upon us, fellow compatriots, fate shall smile once more.
Our enemies will vanish, like dew in the morning sun,
And we too shall rule, brothers, in a free land of our own.


Refrain x2
Souls and bodies we'll lay down, all for our freedom,
And we will show that we, brothers, are of the Cossack nation!

 

 

 

fnl vietnam

 


 

 

 


 

Befria södern
text och musik:
Huynh Minh Sieng
svensk text:
Ola Palmaer
Noter: Sånger för socialism,
Pierre Ström (sammanställda av),
Arbetarkultur, 1981



 

Till vapen vi i sorg och vrede går,
ett enat folk bakom gevären står.
När vi askan ser från den brända byn,
så stiger vårt hat mot skyn.


 

Vi slår tillbaka,
vi går mot seger,
och USA fördrivs från Söderns land
med fasor, död och brand.
Så svär soldat med dessa ord
i våra döda hjältars namn
att hämnas den förödda jord
där fienden drog fram.
Det stundar tider för oss med
när vi ska få en evig fred.


 

Vårt land har delats - sedan många år
dess höga berg och floder skilda går.
Nu vi lova dig mäktiga Mekong
och er stolta berg Trung Son.


 

Vi slår tillbaka,
vi går mot seger,
och USA fördrivs från Söderns land
med fasor, död och brand.
Så svär soldat med dessa ord
i våra döda hjältars namn
att hämnas den förödda jord
där fienden drog fram.
Det stundar tider för oss med
när vi ska få en evig fred.



 

ALuu Huu Phuoc (Composer)
Pen name: Huynh Minh Sieng, Anh Luu, Hong Chi.
Date of birth: September 12th 1921
Native place: Hau Giang
Some of his well-known songs:
- Bach Dang River
- The festival of children in the world
- The call for youth
- The age of twenty
- Liberate the south
- The youth in a state of preparedness


 

 

Ola Palmær avled den 22 april 2011, 78 år gammal.

 

Född:
1932-09-17
Död:
2011-04-22

Alternativnamn:
Ola Palmaer

Beskrivning:
Bibliotekarie, sångtextförfattare, författare, översättare. Född Ola Wilhelm Palmær i Johannes församling, Stockholm, död i Sköndal, Stockholm.

 

 


 

 

Om FNL:s kamp via flygblad (engelska)

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-16, 08:45  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Cálice (Cale-se). Chico Buarque

 

Ditadura militar no Brasil (1964–1985)

 

Calese 

 

 

 

 

Cálice (Cale-se). Chico Buarque


Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
De vinho tinto de sangue


Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
De vinho tinto de sangue


Como beber dessa bebida amarga
Tragar a dor, engolir a labuta
Mesmo calada a boca, resta o peito
Silêncio na cidade não se escuta
De que me vale ser filho da santa
Melhor seria ser filho da outra
Outra realidade menos morta
Tanta mentira, tanta força bruta


Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
De vinho tinto de sangue


Como é difícil acordar calado
Se na calada da noite eu me dano
Quero lançar um grito desumano
Que é uma maneira de ser escutado
Esse silêncio todo me atordoa
Atordoado eu permaneço atento
Na arquibancada pra a qualquer momento
Ver emergir o monstro da lagoa


Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
De vinho tinto de sangue


De muito gorda a porca já não anda
De muito usada a faca já não corta
Como é difícil, pai, abrir a porta
Essa palavra presa na garganta
Esse pileque homérico no mundo
De que adianta ter boa vontade
Mesmo calado o peito, resta a cuca
Dos bêbados do centro da cidade


Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
Pai, afasta de mim esse cálice
De vinho tinto de sangue


Talvez o mundo não seja pequeno
Nem seja a vida um fato consumado
Quero inventar o meu próprio pecado
Quero morrer do meu próprio veneno
Quero perder de vez tua cabeça
Minha cabeça perder teu juízo
Quero cheirar fumaça de óleo diesel
Me embriagar até que alguém me esqueça


 

Dilma Rousseff

 

She became a socialist during her youth, and following the 1964 coup d'état joined various left-wing and Marxist urban guerrilla groups that fought against the military dictatorship. Rousseff was captured and was jailed between 1970 and 1972, during which time she was reportedly tortured.

 

 

 

Dilma

 

 

Dilma A Brave Heart

 

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV



 

min blogg 

 



2016-05-13, 12:31  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Se S-filmklipp med socialdemokrater
Laddar filmer...
VILL DU SE FLER S-KLIPP? BESÖK YOUTUBE.COM