TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 

this land is your land

 

Länk till sex låtar med anknytning till This Land Is Your Land

 

 


 

Länkar.

 

Wikipedia (engelska)

 

 

AntiwarSongs

 

 


 

Woody Guthrie

 

 

Woody Guthrie skrev sången This Land Is Your Land i reaktion till Irving Berlins "God Bless America".

 

Melodin  är en variant av en Baptistisk hymn O My Lovin Brother.

 

The Carter Family har spelat in två olika låtar med samma melodi. When The World's On Fire  och  Little Darling Pal Of Mine.

 

Arlo Guthrie sjunger här sin fars This Land Is Your Land  och vid Barack Obamas installation som president sjunger Pete Seger Bruce Springsteen och Pete Seegers svärson förstås låten This Land Is Your Land.

 

The Carter Family

 

Pete Seeger Bruce Springsteen

 


 

this land is your land

 

Länk till sex låtar med anknytning till This Land Is Your Land

 

 

 

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 




2015-04-27, 00:07  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



I gårdagens installationstal (2015-04-25) på Krist Demokraternas Riksting fördes ordet Ondska in i det politiska språket.

 

 

Socialistprästen H. F. Spak talade om ondskan under storstrejken 1909.

 

Från biografin (klicka på bilden) citeras.

 

 

"1909 års storstrejk, då ca 300 000 arbetare, organiserade och oorganiserade, lade ner arbetet i protest mot arbetsgivarnas lockouthot, gjorde att S[pak] radikaliserades ytterligare. Han kom att se storstrejken som det heliga kriget, den slutliga uppgörelsen mellan det onda och det goda, ur vilket det nya samhället skulle spira och människorna träda fram rena och helgade. Arbetarsidan förlorade dock kampen och nu började också S[pak]:s fiender att agera."

 

I dag finns en plats i Enköping Pastor Spaks Park. Varje år firas på plats Socialistprästen.

 

Pastor Spaks park

 

Ur ett forum:

 

"Det årliga firandet av Upplands största kämpe - Pastor Spak - närmar sig! Socialistprästen som organiserade lantarbetarna trots att kyrkan motverkade och tillslut avsatte honom.
Viktigt att firandet hålls brett trots att Socialdemokraterna försöker lägga beslag på honom för egen del. Pastor Spak var bara Socialdemokrat i början av sin aktivism. När partiet gick åt höger gick Spak åt vänster, för att på slutet sympatisera med anarkistiska ungsocialisterna (där han dock aldrig var medlem). Uppländska Lantarbetarförbundet, som han verkade för, var också en radikal och klart syndikalistiskt influerad fackförening.
"

 

 

Länkar.

 

Gud har alltid oroat Rörelsen - Olle Svenning

 

 

Sören Ekström. Spak Enköping

 

h. f. spak

 

Länk. H. F. Spak. Hans Falk med bidr av Mattias Andersson (Fredrik Adolf S)

 

 



 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 


/P>




2015-04-26, 09:00  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



we can do it

 

 

Extra Rikstinget hålls på Folkets Hus i Stockholm City (STOCCC), evanemanget startar kl 10.30 och den nyvalda partiledaren håller sitt tal ca kl 12.

 

 


 

Gammal arbetare i Folkets hus´ hall

 

text: Ture Nerman

Förlåt, min fröken - det är svältens skull,
men jag är inte fräck och inte full.
I dag har inte ens jag sett åt nubben.
Ni var så vacker - ja, ursäkta gubben!
Så där ... Hon gav en förolämpad blick
och vände sej föraktfullt om och gick ...
Förgargligt - inte vill jag besvära.
Nu sträcker hon två armar mjuka skära
där framför spegeln, kammar luggen fin
och pudrar sej och ler med lycklig min.
Nu är hon färdig, rosen min med taggen,
och kavaljern har kvittot klart på plaggen,
tar hennes arm och stiger högt mot sky
i trapporna till A-salens revy.
Och runtom surrar prat och trängsel sväller
av charlestonherrar och av jazzmamseller
och hallen ekar av förtjusta skratt
och doftar överklassparfym i natt ...


 

Jag vänder mej och kryper hop och lutar
mej mot mitt räck tills mänskoströmmen slutar.
Såja - nu är de undan då, de där,
och hallen åter mera proletär.
Det går i trappor och det är som talar
det protokoll ur några mindre salar.
Från Barnhusgatan känns ett hastigt drag ...
ett biltjut ... när en dörr slås opp ett tag.


 

I mitten tiger mulet bronskamraten.
3 trappor opp gör herrarna i Kraten
ett reportage om sport i Öregrund
och frälsning i Nationernas förbund.
Med mej på bänken här i trötta tankar
tre andra arbetslösa har fällt ankar
och en förfrusen pojk har hemlös känt
en famn hos portens värmeelement.


 

Vår gamla hall, vad du är annorlunda
mot förr! Om nu jag låter ögat blunda,
så minns jag hallen - står jag här i den
för 15 -20 -25 år sen.
Då var här liv, då brann här elden i sinnen ...
Hur många strejk- och fackföreningsminnen!
Då slogs vi än mot Mammons tyranni
och ledarna var magra än som vi
och slogs som vi och kunde tro och sjunga ...
Vad vi var starka då, vad vi var unga!
Vår kassa mager, fattig var vår press
och orden karga, när vi höll kongress!
Friskt sjöngs det ut på religionsdebatter,
och av marxismens underbara skatter
man gav åt massan, och man var kamrat
och man vann flera hjärtan än mandat.
Att vara socialist det var en ära
och våra vägar raka, proletära,
och kom en brytare - gud nåde den!
Vad allt det där känns länge länge sen ...


 

Ja det var då ... Sen kom ju "genombrottet"
och klasskampen fick flytta opp på Slottet.
Det gamla andan den är död och slut
och hörs nån gång ur B-saln som förut
en hänförd våg av Internationalen -
när det är kommunister i lokalen -,
då är det som en vacker fantasi,
en dröm om något som en gång var vi.


 

"Med alla rötter! - Rätt så, det blir svaret.
Enhälligt går vi under strejkstandaret.
Avdelningen har visat, att den vet,
att klassens liv är solidaritet!
Kamrater, nog med tålamod och böner!
Nu sjunger vi till sist Arbetets söner:
"Ur den förnedrande träldomens grift
upp till en hedrande ädel bedrift ..."


 

Nej, stopp, ni sjunger falskt, för död och pina ..."
"Vi gå ombord på Maria Albertina ..."


 

Vad?! Jag har sovit ... drömt ... Teatern slut.
Publiken klär sej, gnolar, strömmar ut ...
går opp i bilarna på Barnhusgatan ...
Ja, klockan slog ju 11 nyss, för satan.
De sista skådespelarna går hem.
Jag fryser. Hu, det kryper i var lem.
Man är för gammal för tre nätters vaka.
Fy fan, vad en kopp kaffe skulle smaka!


 

Jaja, vaktmästarn ... nu ska gubben gå
i kalla natten ut och pröva på
att tigga hop en slant till natthärbärge
här i demokratiens gamla Sverige,
där ingen mer har göra åt en hand,
som femti år har slitit på Rörstrand.
Kom med, kamrat! Nu får du sluta hänga
på värmeledningen. Kom, dom ska stänga.
Tack, tack, vaktmästarn, för en hygglig kväll
i vårat gamla proletärhotell.
När vi på porten utåt gatan gläntar,
därute står det öppet än och väntar
så rymligt rart med tusen granna ljus -
samhället, folkets stora Folkets hus ...

 

 

 


 

 

Ett hem

text: Stellan Arvidsson(1902-1997)
musik: Tommy Rådberg (1950-)

 

I en by på stranden
av ett nordligt hav
ställde jag min vandrings
enkla pilgrimstav

 

I en by vid havet
under stjärnors ljus
stod ett övergivet
fattigt Folkets hus.

 

Man har byggt ett bättre
längre inåt land -
detta hus var härjat
hårt av tidens tand.

 

För ett sprucket fönster
hängde kvar en duk,
trasig, tunn men ännu
röd och sidenmjuk.

 

Genom spruckna rutor
lyste stjärnljus in -
stjärndröm fyllde fordom
stugan som blev min.

 

Grå och oansenlig
har den minnen kvar
från Wicksells och Brantings,
Palms och Katas dar.

 

Ur mitt rum har stigit
ung och trosviss sång.
Och det sägs att Sterky
talat här en gång.

 

Här tog ordet mandom.
Här brann längtan stark.
Här begynte striden.
Här är helig mark.

 

Män från skog och åkrar
mötte havets män -
och i samma anda
hålls här rådslag än.

 

Huset, rest som värn mot
armod och förtryck,
blev mitt hem av något
sällsamt ödes nyck.


 

 

Och jag går här inne,
fylld av samma ljus
som de män, som reste
här sitt Folkets hus.

 

Än mot nöd och armod
förs i dag vår strid
under röda dukar
som på Sterkys tid.

 

Mycket har förändrats
här på femti år -
grunden är densamma
där min stuga står.

 

Och omkring den skymtar
än bland träd och blom
dina karga tegar,
svenska fattigdom!

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 


/P>




2015-04-25, 10:39  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Elvis Presley

 

That's Alright Mama

 

 

 

Tommy Steele

 

Tommy Steele Rock And Roll Mix

 

 

 

 

 

 

 

 

Did Elvis visit Britain?

 

True: Presley only ever visited Prestwick airport in Scotland.

 

 

Link. telegraph.co.uk

 

 

Link. The Guardian

 

 

Did Elvis Presley visit Tommy Steele in London?


Elvis Presley made a surreptitious visit to London, where he was shown the sights by England's own rock and roll star Tommy Steele, it was claimed last night.


Steele, now 71, has kept the tale of the visit which he received from Elvis a secret for 50 years and it was previously thought that Presley only ever visited Prestwick airport in Scotland.


However, in a pre-recorded interview for Radio 2, Bill Kenwright, the theatre impresario and Steele's friend, let slip that Elvis, then 23, met up with 21-year-old Steele.


Kenwright said: "I remember him telling me about when Elvis came to England very quietly.


"Evidently Tommy got home one night and the phone rings. A voice says, 'They tell me you're good'.


"Tommy says, 'Who's this?' 'Elvis,' says the voice. 'Get outta here,' says Tommy. 'Are you as good as me?' says Elvis, and they sort of started this mock rivalry.


"It all came from that. It's quite something, isn't it - the thought of them wandering round London together?"


Mr Kenwright admitted that he was not sure whether he should have told the story.


Steele last night maintained his discretion, saying: "What happened many years ago is something sweet and memorable.


"It was an event shared by two young men sharing the same love of their music and the same thrill of achieving something unimaginable.


"I swore never to divulge publicly what took place and I regret that it has found some way of getting into the light.


"I only hope he can forgive me."

 

 


 

 

Did Jesus visit Britain?


Did his mother Mary die here?


Did Peter, and Paul, Luke, Simon, and other apostles preach here?


Was the first Christian Church built here?...

 

Jerusalem

 

 

 

 

Jerusalem
text: William Blake (1757–1827)
melodi: Charles Hubert Hastings Parry (1848–1918), 1916


And did those feet in ancient time
Walk upon England's mountains green?
And was the Holy Lamb of God
On England's pleasant pastures seen?
And did the Countenance Divine
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here
Among these dark satanic mills?


Bring me my bow of burning gold!
Bring me my arrows of desire!
Bring me my spear! O clouds unfold!
Bring me my Chariot of fire!
I will not cease from mental fight
Nor shall my sword sleep in my hand
Till we have built Jerusalem
In England's green and pleasant land.

 

 


 

 

THE INCREDIBLE HISTORY OF GOD'S TRUE CHURCH
by
Ivor C. Fletcher
Chapter Three

Länk


This tradition has even been set to music in Blake's famous hymn "Jerusalem":

And did those feet in ancient time

walk upon England's mountains green?

And was the Holy Lamb of God

On England's pleasant pastures seen ?

The question is, did He really visit England, and if so, for what purpose?

One cannot be dogmatic about this subject because the Bible is silent concerning the matter.

At the end of John's gospel, however, we find the intriguing remark that most of the activities of Jesus Christ were never recorded in the Gospels, (John 21:25). This included all of His activities between the ages of 12 and 30.

There is nothing in the entire Bible to suggest that Jesus could not have visited foreign parts prior to His ministry. Indeed, it plainly states that He spent time in Egypt with His family shortly after His birth (Matt. 2:13).

Many assume that Jesus became a world famous figure only after His death, that His human life was lived out in obscurity, that He was known only by a handful of followers and local officials.

History records, however, that the "historical Jesus" was well known even in the more remote regions of the known world of His day. Eusebius, writing in the early fourth century, records that the fame of Jesus and the knowledge of His healing miracles spread far beyond the borders of His own nation.

Being a bishop and historian of considerable reputation, Eusebius had access to official archives and written records. He was writing some 150 years before the fall of the Roman Empire and during his day many original first century documents were still extant.

He records two letters from the official archives of Edessa, a city state in Mesopotamia. The king or ruler of the area had heard of the healing miracles of Jesus, and being afflicted by a disease, wrote a letter to Him requesting that Jesus should visit him and heal the disease. Eusebius quotes the letter as follows: "Agbarus, prince of Edessa, sends greeting to Jesus the excellent Saviour, who has appeared in the borders of Jerusalem. I have heard the reports respecting thee and thy cures, as performed by thee without medicines and without the use of herbs.

"For as it is said, thou causest the blind to see again, the lame to walk, and thou cleansest the lepers, and thou castest out impure spirits and demons, and thou healest those that are tormented by long disease, and thou raisest the dead.

"And hearing all these things of thee, I concluded in my mind one of two things: either that thou art God, and having descended from heaven, doest these things, or else doing them thou art the Son of God. Therefore, now I have written and besought thee to visit me, and to heal the disease with which I am afflicted. I have, also, heard that the Jews murmur against thee, and are plotting to injure thee; I have, however, a very small but noble state, which is sufficient for us both."

The letter was delivered to Jesus by the courier Ananias who also took back to the king the letter written by Jesus in reply to the king's request. Eusebius quotes this as follows:

"Blessed art thou, O Agbarus, who, without seeing, hast believed in me. For it is written concerning me, that they who have seen me will not believe, that they who have not seen may believe and live.

"But in regard to what you hast written that I should come to thee, it is necessary that I should fulfill all things here, for which I have been sent. And after this fulfillment, thus to be received again by Him that sent me.

"And after I have been received up, I will send to thee a certain one of my disciples, that he may heal thy affliction, and give life to thee and to those who are with thee."1

Eusebius, who it seems examined the original documents, adds the following points:

"To these letters there was, also, subjoined in the Syriac language: `After the ascension of Jesus, Judas, who is also called Thomas, sent him Thaddeus, the Apostle, one of the seventy."

Eusebius then proceeds to relate the various miracles and other works of Thaddeus, including the healing of King Agbarus. Following this the king assembled all the citizens together that they might hear the preaching of the Apostle.

Although Eusebius considered this material authentic, the view of some later scholars is that the letters were third century forgeries. Although this could well be the case, it is far from impossible that the publicity which the miracles of Jesus aroused could have spread far from the borders of His own country.

Later in his history, Eusebius relates the fact that the resurrection of Jesus Christ was not just an obscure event mentioned only by the Gospel writers. He records that the event was well known to the Roman Emperor Tiberius and the Senate.

"The fame of our Lord's remarkable resurrection and ascension being now spread abroad, according to an ancient custom prevalent among the rulers of the nations, to communicate novel occurrences to the emperor, that nothing might escape him, Pontius Pilate transmits to Tiberius an account of the circumstances concerning the resurrection of our Lord from the dead, the report of which had already been spread throughout all Palestine.

"In this account he also intimated that he ascertained other miracles respecting him, and that having now risen from the dead, he was believed to be a God by the great mass of the people."2

It was said that Tiberius was so impressed with the report that he tried to have Jesus ranked among the Roman gods. The Senate, however, rejected his proposition.

It must be remembered that the Roman Empire was still in existence when Eusebius wrote. Had he been in error in his writings the facts would have been exposed by reference to the official Roman archives. The Romans took great care over the preservation of official records.

At the time of the crucifixion we read that "there was a darkness over all the earth until the ninth hour" (Luke 23:44).

In far off Ireland, Conor Macnessa, king of Ulster, who died in A.D. 48, is said to have inquired of his Chief Druid as to the meaning of the event. The Druid, after consulting the Druidic prophecies relating to the Messiah then gave the king a correct explanation for the darkness. 3

It might seem strange that the Irish Druids should have prophetic knowledge of Christ until we realize that the Druids were closely related to the "Magi" or "wise men" who visited Jesus shortly after His birth.

The word "Magi" is merely the Latin equivalent of "Druid." In many Celtic records the word Magi is used instead of Druid. In some early Irish histories Simon Magus (Acts 8:9) is known as "Simon the Druid."

The impact that Druidism had on the ancient world is often not fully realized. Because of the influence that this religion had on the early generations of the Church of God in Britain, it will be dealt with in some detail in a later chapter. It would be good at this point, however, to note the following point concerning Druidism.

"Westward of Italy, embracing Hispania, Gallia, the Rhenish frontiers, portions of Germany and Scandinavia, with its headquarters and great seats of learning fixed in Britain, extended the Druidic religion. There can be no question that this was the primitive religion of mankind, covering at one period in various forms the whole surface of the ancient world."4

Other sources show that the Druidic religion stretched from India in the East to Britain in the West, including the territory of the "wise men" of Matthew chapter 2. Interestingly, one of the meanings for the word "Druid" is "wise men."

Some have speculated that when they "departed into their own country another way" (Matt. 2:12) they returned via Britain.

The darkness at mid-day which occurred at the time of Christ's crucifixion was not only observed in Britain; the third century "Church father" Tertullian, a native of North Africa, in addressing his pagan adversaries, makes the point that "at the moment of Christ's death, the light departed from the sun, and the land was darkened at noonday; which wonder is related in your own annals, and is preserved in your archives to this day."5

West Country traditions associate several sites with a visit from Jesus. Among these are St. Michael's Mount, St. Justin-Roseland, Redruth, Glastonbury, and Priddy. The tradition appears to have been the inspiration for naming districts of Jesus' Well in Cornwall, and Paradise in Somerset.

Across the English Channel in Brittany the same tradition has lingered for many years. The source of the French version is not difficult to trace. Following the Saxon invasions of Britain from the fifth century onwards, many Britons fled from the Western parts of Britain to nearby Brittany, taking much of their history in written and spoken form with them. The stories relating to Jesus appear to be of considerable antiquity.

As Jesus spent most of His early life in Galilee, one would expect that the people of that area would have retained some information relating to a local man who later became famous.

Indeed, this is exactly what has happened. Among the Marionite and Catluei villagers of Upper Galilee lingers the tradition that Jesus as a youth became a shipwright on a trading vessel from Tyre, one of the biblical "ships of Tarshish."

According to the story, He was storm-bound on the Western coasts of England throughout the winter. The location of the visit is given as "the summerland," a name often used in ancient times for the modern county of Somerset. A district associated with this visit to Somerset is known as "Paradise." This place is sometimes found on old maps of the area.

In the book of Isaiah from chapter 41 onwards, one of the major themes is the first and second comings of Christ. An interesting point relating to this section is that no fewer than SEVEN references are made to "the isles" and "the isles afar off."

Ancient Indian writers employed similar terminology when writing of Britain. They used terms such as "isles of the West" and "isles of the sea."

During Roman times, at least some of the Jews believed that Isaiah was speaking not of "isles" in general but a specific group of islands, i.e. Britain.

In the "Sonnini Manuscript," an ancient document translated from the Greek, we read that "certain of the children of Israel, about the time of the Assyrian captivity, had escaped by sea to `the isles afar off,' as spoken by the prophet, and called by the Romans Britain."

On one occasion Isaiah links "the isles" with "the ships of Tarshish."

Jeremiah also mentioned "the isles afar off" in his writings.

The Jewish scholar, Dr. Margouliouth, made the point in his History of the Jews that:

"It may not be out of place to state that the isles afar off mentioned in the 31st Chapter of Jeremiah were supposed by the ancients to be Britannia, Scotia and Hibernia."

That Jeremiah had these areas in mind when he wrote seems likely, as early Irish records indicate that he probably visited Ireland -- the ancient name for this country being Hibernia -- towards the end of his life.

The gospels relate that Jesus followed the profession of his legal father Joseph and became a carpenter. Nowhere are we informed of the exact nature and extent of such training. It is entirely possible that at least a part of that training could have involved work as a shipwright or ship's carpenter.

The fact that Phoenician trading vessels visited Britain in ancient times is beyond question. The existence of the tin trade between Britain and Phoenicia is often mentioned by classical writers such as Diodorus Siculus and Julius Caesar.

Herodotus, writing about 445 B.C., speaks of Britain as the Tin Islands or Cassiterides. Some authorities believe that this trade existed as early as 1500 B.C. Creasy, in his History of England, writes: "The British mines mainly supplied the glorious adornment of Solomon's Temple."

Ancient pigs of lead bearing official Roman seals have been discovered in the West of England dating from the time of the first century emperors Claudius and Nero.

An interesting point indicated by the gospel writers is that Jesus was more relaxed and confident at sea, the Sea of Galilee incident, than the disciples who were trained fishermen (Mark 4:35-41).

This could be a further indication of his experience at sea if He had been to sea prior to His ministry.

A man who, according to the traditions, had experienced sailing in the Mediterranean Sea and Bay of Biscay, would have considered a storm on a mere "lake" to be a matter of no great consequence.

In many of the traditions relating to Jesus coming to Britain, He is brought by Joseph of Arimathea. According to Eastern tradition, Joseph was an uncle of the Virgin Mary and thus a relative of Jesus.

The gospel record of Joseph burying the body of Jesus in his own sepulchre strongly supports this tradition. A casual reading of the account would lead one to assume that Joseph claimed the body from Pilate on the grounds of being a friend or follower of the dead man.

This is far from being the case, however. The chief priests, with the permission of Pilate, had made special arrangements regarding the security of the body of Jesus for the express purpose of keeping it out of the hands of His followers (Matt. 27:62-66).

We are told that Joseph did not reveal at that time that he was a follower of Jesus. He was a disciple "secretly for fear of the Jews" (John 19:38).

If Joseph did not approach Pilate on the grounds of being a disciple, what exactly was his status?

The only grounds which he could have had, which would be in agreement with Jewish and Roman law and at the same time avoid giving offence to the chief priests, would be as the nearest relative of the dead man.

Under both Jewish and Roman law it was the responsibility of the nearest relatives to dispose of the dead, regardless of the circumstances of death.

Mary, the mother of Jesus, would clearly be in no fit emotional state for such a task, which would have been considered "man's work" anyway. The brothers of Jesus as young men or teenagers would have lacked the maturity to perform such a duty, leaving Joseph (according to tradition the uncle of Mary) the next in line.

Unless Joseph had had strong legal grounds, as described, for claiming the body, the Jews would have resisted the idea of a man whom they hated and had caused to be executed given the honour of being buried in a private sepulchre, instead of the official burial place for criminals.

The last time that Joseph, the legal father of Jesus, is mentioned in scripture is when Jesus is twelve years old (Luke 2:44-52). From then on the Bible speaks only of His mother and brothers. The clear implication is that Joseph died when Jesus was a young man or teenager. The people of His home town of Nazareth asked the question, "Is not this the carpenter, the son of Mary?" (Mark 6:3). A son would only be spoken of in this way if the father were dead.

Under Jewish law the nearest male relative would have the clear responsibility to assist the widow and her children. As we saw earlier, this role would almost certainly be taken up by Joseph of Arimathea.

Luke records of Joseph that "he was a good man, and a just" (Luke 23:50). Someone who was likely to go far beyond the letter of the law in this matter, especially as he was also rich (Matt. 27:57), and in a strong position to aid the bereaved family.

In the Latin Vulgate version of the gospels Joseph is described as "Decurio," and in Jerome's translation as "Nobilis Decurio" -- the noble decurio.

The term "decurio" was commonly used to designate an official, under Roman authority, who was in charge of metal mining. The office seems to have been a lucrative and much coveted one. Cicero remarked that it was easier to become a Senator of Rome than a Decurio in Pompeii. The office is also known to have existed under the Roman administration in Britain.

In the Greek, Mark 15:43 reads "Joseph -- of rank a senator;" a further indication of him holding office under the Romans.

To go "boldly" (Mark 15:43) to Pilate, the highest authority in the land, and to obtain immediate access and agreement to the request put forward is further proof of the man's position and influence.

Virtually all early records and traditions concerning Joseph associate him with the mining activities of Cornwall and the Mendips. Is it really so incredible that he may have had commercial interests in this part of the world?

For centuries the Hebrews and Phoenicians were trading partners, and in Solomon's time shared the same navy (I Kings 10:22). Among the merchandise imported by these traders was tin and lead (Ezk. 27:12).

The British mines were a major source of these metals, and in Roman times, because tin was used in the making of alloys, the metal was in great demand. it is entirely possible that Joseph obtained his wealth from this trade.

A large community of Jews existed in Cornwall during ancient times, called by the local people "Saracens." They were engaged in the trade of extracting and exporting metals.

In a work published in 1790 by Dr. Pryce on the origin of the Cornish language, he states that "Cornish and Breton were almost the same dialect of a Syrian or Phoenician root."6

Modern historians who tend to be sceptical of the origin of the tradition relating to Joseph, will readily admit that a wealthy Jewish merchant could more easily have traveled from "Palestine to Glastonbury" during the thirty years following the Crucifixion than at any later time until well into the nineteenth century. It should also be noted that trading links between the two areas existed long before the Roman invasion of Britain in A.D. 43.

According to local tradition, Joseph taught the boy Jesus how to extract Cornish tin and purge it of its wolfram. Is it not perhaps significant that in his prophecy and analogy of Jesus, the prophet Malachi casts Him in the role of a refiner of metals (Mal. 3:2-3)? The prophet mentions silver, and interestingly enough silver was often extracted from Mendip lead during the time of Christ.

The common factor it seems in almost all the West Country sites which involve the tradition is the metal mining industry. Priddy, for example, with its quaint proverb "as sure as our Lord was at Priddy," was the centre of the Mendip mining district in Roman times and even before.

A point not commonly realized is the extensive use that was made of metal in its various forms in the construction of both buildings and ships during the time of Christ.

In the houses of the wealthy, plumbing involving the use of pipes and valves was commonplace.

If Joseph had assisted the family of Jesus after the death of His legal father, the education of the eldest son of the family would have been a point of considerable importance.

A man with Joseph's wealth could have provided a fine education for the young man, including foreign travel.

The gospels make it very plain that Jesus did not begin His ministry as a penniless vagabond. He conducted His ministry on a full-time basis for three-and-a-half years. His disciples too were, for the most part, full-time students.

The cost of maintaining thirteen people for this period of time must have been considerable. Although the disciples and probably some of His other followers contributed to the common fund from time to time, it is likely that the bulk of this fund was provided by Jesus. Although Judas was treasurer for the group, Jesus was the one who determined how the money was to be spent.

He paid taxes, contributed to the poor, may have owned His own house, and attended banquets along with the social elite of His day. One of His own parables showed the necessity of wearing clothing appropriate to the occasion. His wardrobe must have been an adequate one.

In order to do all these things, Jesus must have been a successful and prosperous young man. He must surely have been more than just an ordinary tradesman. The occupation of "carpenter" given in the gospels probably obscures the fact that He was closer to the modern equivalent of a general contractor, involved in the total construction of buildings.

Britain, during the first century A.D., would have been an ideal place to study and develop skills in various aspects of the building industry.

Eumenius states that British architects were in great demand on the Continent during his day. Several writers mention the skills of British craftsmen, especially in the metal working industries.

The enameling process was invented in Britain. A superb example of the local "La Tene" art is the famous Glastonbury bowl which was produced about the time of Christ. There is little doubt that Jesus could have developed many skills from British craftsmen.

As a public speaker Jesus had a tremendous impact on the crowds that gathered around Him. The primary reason for this was clearly His teaching, which was utterly unlike anything that the people had heard before. Another important factor was His style of public speaking. In the Greek, Mark 1: 22 reads: "And they were struck with awe at his mode of instruction."

He was also an educated speaker. It is recorded that the people of His home town of Nazareth were astonished at His preaching. "And all bare him witness and wondered at the gracious words which proceeded out of his mouth" (Luke 4:22).

It is very clear that not all of His formal education and public speaking training had been received at Nazareth. If His training had been merely the product of a local school or college then the people would not have been so astonished.

It is unlikely that higher education of that calibre was even available in a provincial town such as Nazareth. Nathaniel implied this in his remark: "Can any good thing proceed from Nazareth?" (John 1:46).

Jerusalem was the academic headquarters of the nation, yet Jesus had not trained among the professional public speakers here either. Mark relates that: "he taught them, as possessing authority, and not as the scribes" (Mark 1:22).

The Jews were deeply puzzled by this very fact. They asked the question: "How knoweth this man letters, having never learned?" (John 7:15).

The Weymouth translation renders this: "How does this man know anything of books," they said, "although he has never been at any of the schools?"

Here was an educated man and superb public speaker who had not received any such training within any college of Galilee or Judea. If such training had been received by Jesus they would have known about it and not remarked, "having never learned."

Although such training may not have been obtained in Palestine, it most certainly could have been in Britain. If Jesus had visited Britain, according to the traditions, as part of His education He would have found forty colleges or universities.

The educational standards were such that students came not only from the British nobility but also from several foreign nations. It is said that even Pontius Pilate, as a young man, studied in Britain.

A very high standard in oratory or public speaking was often attained by first century Britons. Tacitus records on a word by word basis the speeches of several high ranking Britons of his day.

Such speeches were often colourful, stirring and inspiring, much like, in some ways, the speeches of Jesus.

A few hundred years before the time of Christ, the Greek writer Strabo described an educated Briton of his day, Abaris, as follows: "He was easy in his address; agreeable in his conversation; active in his dispatch and secret in his management of great affairs; diligent in the quest of wisdom; fond of friendship; trusting very little to fortune; yet having the entire confidence of others, and trusted with everything for his prudence. He spoke Greek with a fluency that you would have thought that he had been brought up in the Lyceum."7

It may be mere coincidence but Jesus had far more of the qualities and talents of an educated Briton than He ever did of an educated Jew of the same period.

One might wonder if Jesus would have had a language problem in Britain. He almost certainly spoke Greek in addition to His local Aramaic. The Greek renders John 7:35 "is he about to go to the DISPERSION OF THE GREEKS? and to teach the GREEKS?"

The Jews would obviously not have made this remark unless they were aware that He spoke the language.

Mark relates a conversation that Jesus had with a woman in the region of Tyre and Sidon, adding the point that "the woman was a Greek" (Mark 7:26).

The disciples or students of Jesus when writing the New Testament wrote in Greek, a clear indication that their "teacher" also understood the language.

Julius Caesar stated that the Britons used Greek in their commercial transactions. Many of the educated classes in Britain spoke the language fluently. A few, such as Pomponia Graecina, were among Europe's leading scholars in the language.

If Jesus had visited Britain He would have had no language barrier to overcome.

A final indication that Jesus may well have been abroad for some years prior to His ministry is the curious relationship that He had with John the Baptist.

In comparison to the intimate rapport that Jesus had with His own disciples, His relationship with John was somewhat formal

and distant. A clue to the reason for this is given by John when he mentioned: "And I did not know him" (John 1:33).

Although the two men were related and their mothers seem to have been close friends (Luke 1:36-45), they appear to have had little or no contact as adults. Is this an indication that Jesus had been absent from the area for several years prior to His ministry?

Having related the traditions of Jesus' visit to Britain to the considerable circumstantial evidence from the gospels and other sources, one could well say that there may indeed be a gram of truth in the idea that those feet in ancient times did "walk upon England's mountains green."






FOOTNOTES -- Chapter 3

1. The Ecclesiastical History, Eusebius Pamphilius, Book 1, chapter 13.

2. The Ecclesiastical History, Eusebius, Book 2, chapter 2.

3. Chronology of the Olympiads, Phlegon, Book 13.

4. St. Paul in Britain, R.W. Morgan, chapter 1, page 9.

5. Tertunian, Apologia c. 21, emphasis mine.

6. Archaeologia Cornu-Britannica.

7. Hecant. ab. Diod Sicul, Lib III Avienus._

 

 

 


 

 

Länk till utdraget från Ed Sullivan Show (Godtube)

Elvis Ed Sullivan 1957


 

 

Länk. Citat från Elvis Fan Page Austria:


Elvis Presley is to become an official citizen of Budapest. The Hungarian capital has announced plans to commemorate the singer with both an honorary citizenship and a landmark in his name. Elvis is being recognised for his support of the unsuccessful 1956 Hungarian revolution, which aimed to overthrow the country's Soviet government. 'The reasons for honouring Elvis are not sentimental but political', Budapest mayor István Tarlós said yesterday, admitting that he does not own a single Elvis album. The city has launched an online poll, letting fans vote for which local feature should be renamed for the King. The shortlist of 12 landmarks includes street corners, a spot near a shopping mall, and the Buda end of Margit bridge.


The 12 short-listed locations include spectacular city spots like the Buda side of the Margit Bridge over the Danube river, but also several outer districts. Whatever the pick, it will certainly be more prestigious than an already existing Elvis Presley Boulevard - a dirt road on the capital's outskirts, which according to the Hungarian Elvis Presley Fan Club, is located near the home of the country's most famous Elvis impersonator, Laszlo Komar, who used to perform his idol's songs in Hungarian.


Presley was an unlikely champion for the Hungarian people, who turned on their Soviet government in October 1956. Although the revolution was quashed just weeks later, Elvis saluted the uprising in January 1957, during his last appearance on The Ed Sullivan Show. Then 22, the singer performed Peace in the Valley, a gospel standard, as a tribute to the Hungarians' plight. 'He feels that this is sort of in the mood that he'd like to create', the host explained. At the singer's request, Sullivan solicited the TV audience to donate to Hungarian relief efforts - raising about 25m Swiss francs, according to Tarlos.

Peace in the valley

 




Songwriter: Thomas A. Dorsey: Was known as "the father of black gospel music".
Peace in the valley


Oh well, I'm tired and so weary
But I must go alone
Till the lord comes and calls, calls me away, oh yes
Well the morning's so bright
And the lamp is alight
And the night, night is as black as the sea, oh yes


There will be peace in the valley for me, some day
There will be peace in the valley for me, oh Lord I pray
There'll be no sadness, no sorrow
No trouble, trouble I see
There will be peace in the valley for me, for me


Well the bear will be gentle
And the wolves will be tame
And the lion shall lay down by the lamb, oh yes
And the beasts from the wild
Shall be lit by a child
And I'll be changed, changed from this creature that I am, oh yes


There will be peace in the valley for me, some day
There will be peace in the valley for me, oh Lord I pray
There'll be no sadness, no sorrow
No trouble, trouble I see
There will be peace in the valley for me, for me


 

 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 




2015-04-24, 08:14  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Länkar:

 

Fredrik Ström. Kata DALSTRÖMS liv, öden och äventyr i kampen mot Herremakten (PDF)

 

Britta Gröndal. Agitator i Boskapsvagn (PDF) 

 

Arvid Wretling. Kommunistiska partiet 20 år : En kort historik (PDF)

 


 

Ur Agitator i Boskapsvagn (Britta Gröndal)

 

Det anses att Kata Dalströms krigståg mot prästerna i "den sanna kristendomens" namn haft stor betydelse och mycket bidragit till att bryta ner motståndet mot den framväxande socialdemokratin under seklets första årtionden.


Men hat och smälek fick hon utstå för denna förkunnelses skull. I det schartuanska Västsverige brukade prästerna varna för henne från predikstolen och i skolorna, ja, det hände till och med att de framställde henne som en uppenbarelse av den onde själv.


Fredrik Ström berättar en rolig historia om vad som hände Kata under en av hennes färder bland stenhuggarna i Bohuslän. Hon fick skjuts med en bonde och för att skämta litet med honom frågade hon, om han hört talas om Kata Dalström. Svaret blev "Måtte väl känna te Satan, fast han tatt kjoltyg på sej".


Kata gjorde ingen invändning; när de kommit fram och resenären betalat för skjutsen gav hon bonden en krona extra i drickspengar, och sa: "Ja tack ska ni ha nu det är Satan själv i kjoltyg ni kört för". Gubben såg häpen ut men höll till godo med slanten. När han kört ett stycke höll han emellertid in hästen, steg ur kärran, gick skjutsen runt och spottade tre gånger.

 


 

Ur Arvid Wretling. Kommunistiska partiet 20 år : En kort historik

 

Z. Höglund börjar fälttåget mot Komintern.

[Anklagelsen nedan är riktad mot Kata Dalström (Och en aktiv religionspropaganda från ledande kamrater, särskilt då de intellektuella bland dem, är absolut otillåten, den må anta en aldrig så modern form.)]


Kommunistiska Internationalens fjärde världskongress, som hölls i november 1922, antog bl. a. statuter för Exekutivkommittén, vilka partiets delegation på kongressen enhälligt anslöt sig till. Höglund ansåg det emellertid nödvändigt att höja sin tillrättavisande pekpinne mot dessa av kongressen enhälligt antagna beslut, som han betraktade som en tendens till ”en absolutistisk i stället for en demokratisk ledning av Internationalen”. Denna fråga liksom en rad andra stridsfrågor, bl. a. religionsfrågan, angreppen mot ungdomsförbundet, kom till behandling på partiets femte kongress, som hölls den 10-13 maj 1923. I sin inledning till debatten om partiets politik förklarade Höglund, att inom partiledningen har ”under senare tid pågått en ständig dragkamp mellan olika riktningar” och förklarade att ”dessa strävanden och denna kritik mot partiledningen haft sin plattform hos kamrater i ungdomsförbundets centralledning.” Att det inte var oväsentliga frågor, som förde till denna ”dragkamp” inom partiets ledning, visa e kongressdebatten men framför allt de händelser som timade efter kongressen. Stridens utveckling medförde att Höglund och hans anhängare ett år senare övergick från reservationernas politik mot Kominterns beslut till partiets splittring och en öppen, hätsk smädekampanj mot den Kommunistiska Internationalen.


Omedelbart efter partiets femte kongress 1923 hölls Kominterns E. K:s utvidgade plenum, där också de politiska meningsriktningarna inom det svenska och, norska partiet behandlades. Höglund och partiledningens majoritet hade ju redan tidigare solidariserat sig med högeropportunisterna i det norska partiet och gjorde det även nu på EKKI:s plenum. Med alla röster mot Höglunds, Ströms, Tranmaels och Falks beslöt EK-mötet att godkänna resolutionerna i den norska frågan, i fråga om den demokratiska centralismen. Religionsfrågan kom till behandling på grund av en diskussion i det svenska partiet, föranledd av Kata Dalströms teosofiska propaganda, som försvarades av Höglund. Sedan resolutionen slagit fast, att kommunisternas krav är, att religionen förblir privatsak i förhållande till den borgerliga staten, kan de under inga förhållanden förfäkta den meningen att religionen kan vara privatsak också i förhållande till Kommunistiska Partiet. Och en aktiv religionspropaganda från ledande kamrater, särskilt då de intellektuella bland dem, är absolut otillåten, den må anta en aldrig så modern form. Vidare sades i resolutionen ifrån, att ”man i arbetarorganisationer med klasskaraktär upptar alla arbetare utan hänsyn till deras religiösa åsikter. Med tanke på att det i flera länder ännu finnes miljoner arbetare, som på ett eller annat sätt är religiöst sinnade, måste kommunisterna dra dessa med in i den allmänna ekonomiska och politiska kampen, men får under inga omständigheter stöta dem tillbaka för deras religiösa fördomars skull ...”


Höglund fortsatte trots alla beslut på EK:s plenum med sitt aktiva stöd åt den opportunistiska riktningen i det norska partiet och underlättade därmed dess kamp mot den kominterntrogna delen i det norska partiet och därmed partiets sprängning hösten 1923.


Omedelbart efter hemkomsten från Moskva började Höglund till obeskrivlig glädje för socialdemokratins ungdomsledare ett fälttåg på bred front mot det Kommunistiska Ungdomsförbundet.


På ungdomsförbundets nionde kongress 1923 försökte Höglund i spetsen för partidelegationen att genom allsköns metoder få kongressen att dansa efter sin gamla, opportunistiska melodi. Hela hans attacker misslyckades emellertid – ungdomsförbundet stod fast vid sitt försvar för Komintern och K. U. I. mot den höglundska opportunismen. Stridigheterna inom partiet växte, Höglund utvecklade konsekvent sin opportunistiska linje och blev allt mer kominternfientlig samt gjorde i samband med de norska högeropportunisternas brytning med


Kommunistiska Internationalen en rad obefogade utfall mot Exekutivkommittén. Denna trafik kunde icke längre tolereras, det var ett systematiskt undergrävande av Kominterns och partiets auktoritet bland de svenska arbetarna. Det förde till att Kominterns Exekutivkommitté i december 1923 inbjöd en delegation från partiet för behandling av stridsfrågorna i förhoppning att få dem bilagda. Efter en ingående diskussion, Höglund var själv närvarande, beslutades att anta en resolution i svenska frågan, som slog fast att Höglund och majoriteten inom partiledningen i sin kritik mot Exekutiven icke varit lojal och att den i de avgörande punkterna varit oriktig.

 

 

 


 

Kata DALSTRÖMS liv, öden och äventyr i kampen mot herremakten

text: Fredrik Ström

 

Kata DalströmPartivännen Carleson gillade inte fruntimmer. Det var också han som kallade Kata Dalström för Moster Louise Michel med fotogenkannan. Louise Michel, med det manhaftiga utseendet på det kända porträttet, från Pariskommunens dagar.


Jag [Fredrik Ström], Lönnegren och Jäderholm blev bjudna hem till Kata.


Den objudna Carleson, han som inte gillade fruntimmer, sa 'Lycklig resa. Hon har många oförlovade döttrar.'


Fru Kata bodde på Sturegatan. Hennes man, betydligt äldre än hon, levde ännu, en älskvärd lärd, ingenjör och uppfinnare, ömsom rik, ömsom fattig.


Fru Kata var klädd i svart siden, hon hade sitt soligaste lynne, berättade dråpliga historier från sina agitationsresor.


Plötsligt blev hon allvarsam, det gnistrade till i blicken och hon utbrast:


"Mina kära pojkar!


Nu har jag skrivit sju brev till Branting och varnat honom för hans efterlåtenhet mot liberalerna och allt deras förräderi. Och Hinke tar makten ifrån oss, om inte Branting slår in på en radikalare linje. Folket ute i bygderna morrar och knorrar. Det kommer en Engelbrekt, om Branting spelar uppsalabispens roll och huttlar med kungar och fogdar.


Kära pojkar!


Vi måste få fart på partiet och bilda nya klubbar. Jag älskar att ta nappatag med länsmän och präster. Länsmännen är ju värre än Kristian Tyranns fogdar, och prelaterna syndar mot alla Guds bud. När folket hör mig predika Jesu kristendom, så ser dom ju, hur prästerna förvränger allt och bara tar de rika i försvar.


Kära pojkar!


Här behövs en stor kvast i detta land, och jag är inte rädd för att hålla i skaftet."


Hon berättade, hur hon vid ett möte omringats tillika med sin publik av en hel armé präster, länsmän, fjärdingsmän och rättare.


"Folket såg på mig", fortsatte hon. "Då sa jag: Nu sjunger vi 'Förfäras ej du lilla hop', och så sjöng vi, så det ekade i skogen.


Och först drog sig prästerna bort, sen rättarna, sen fjärdingsmännen.


Men en länsman blev kvar. Och han sa, när vi slutat: 'Det här oväsendet blir sabbatsbrott.' Och så skred han fram att häkta mig.


Men då gick en Goliat till rallare fram till länsman, knöt näven under hans näsa och sa:


'Rör du kärringa, så gör jag mos å de.'


Då gick länsman.


Och sen talade jag i skogen om Guds sanna lära, som de första kristna predikat, och om deras kärleksmåltider och om jämlikheten och broderskapet. Och sen bildade vi en kommun. Och sen skrev jag till Branting:


'Talar du i riksdan som jag bland folket, då kan ingen djävul slå ihjäl oss, varken hinkeaner eller länsmän.'"

 

Källa:

 

Hemma hos Kata
text: Fredrik Ström
Ur Min ungdoms strider,
Norstedt, 1940


 

 

Länkar Kata Dalström:

 

Wikipedia

 

 

Enn Kokk

 


 

 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 




2015-04-23, 12:03  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Emma Godldman

 

Länk. I Think I'm Emma Goldman.

 

 

 

 

Länk (PDF) Emma Goldman A Tribute

 

 


 

Tidigare blogginlägg

2015-02-26

Bolsheviks Shooting Anarchists. A letter from Emma Goldman

 

 

Visornas hemsida har haft detta brev i byrålådan sedan 1922 och först nu 2015 vågar vi publicera brevet.

 

Emma Goldman. Wikipedia (svenska)

 

 

Bolsheviks Shooting Anarchists. Link Source

 

 

Emma GoldmanWe have just received the following letter from our comrades Emma Goldman and Alexander Berkman, who are now stranded in Stockholm. This letter gives us the truth about the terrible persecution of Anarchists in Russia. We ask all Anarchist and Syndicalist papers to republish this letter, and we hope comrades in this country will help us in pushing the sale of this issue, of which we have printed a much larger number than usual.


Dear Comrades, — The persecution of the revolutionary elements in Russia has not abated with the changed political and economic policies of the Bolsheviki. On the contrary, it has become more intense, more determined. The prisons of Russia, of Ukraina, of Siberia, are filled with men and women — aye, in some cases with mere children — who dare hold views that differ from those of the ruling Communist Party. We say “hold views” advisedly. For in the Russia of to-day it is not at all necessary to express your dissension in word or act to become subject to arrest; the mere holding of opposing views makes you the legitimate prey of the de facto supreme power of the land, the Tcheka, that almighty Bolshevik Okhrana, whose will knows neither law nor responsibility.


But of all the revolutionary elements in Russia it is the Anarchists who now suffer the most ruthless and systematic persecution. Their suppression by the Bolsheviki began already in 1918, when — in the month of April of that year — the Communist Government attacked, without provocation or warning, the Anarchist Club of Moscow and by the use of machine guns and artillery “liquidated” the whole organisation. It was the beginning of Anarchist hounding, but it was sporadic in character, breaking out now and then, quite planless, and frequently self-contradictory. Thus, Anarchist publications would now be permitted, now suppressed; Anarchists arrested here only to be liberated there; sometimes shot and then again importuned to accept most responsible positions. But this chaotic situation was terminated by the Tenth Congress of the Russian Communist Party, in April, 1921, at which Lenin declared open and merciless war not only against Anarchists but against “all petty bourgeois Anarchist and Anarcho-Syndicalist tendencies wherever found. It was then and there that began the systematic, organised, and most ruthless extirmination of Anarchists in Bolshevik-ruled Russia. On the very day of the Lenin speech scores of Anarchists, Anarcho-Syndicalists, and their sympathisers were arrested in Moscow and Petrograd, and on the following day wholesale arrests of our comrades took place all over the country. Since then the persecution has continued with increasing violence, and it has become quite apparent that the greater the compromises the Communist regime makes with the capitalist world, the more intense its persecution of Anarchism.


It has become the settled policy of the Bolshevik Government to mask its barbaric procedure against our comrades by the uniform charge of banditism. This accusation is now made practically against all arrested Anarchists, and frequently even against mere sympathisers with our movement. A mighty convenient method, for by it any one may be secretly executed by the Tcheka, without hearing, trial, or investigation.


Lenin’s warfare against Anarchist tendencies has assumed the most revolting Asiatic form of extermination. Last September numerous comrades were arrested in Moscow, and on the 30th of that month the Izvestia published the official statement that ten of the arrested Anarchists had been shot “as bandits.” None of them had received a trial or even a hearing, nor were they permitted to be represented by counsel or be visited by friends or relatives. Among the executed were two of the best-known Russian Anarchists, whose idealism and lifelong devotion to the cause of humanity had stood the test of Tsarist dungeons and exile, and persecution and suffering in various other countries. They were Fanny Baron, who had escaped from prison in Ryazan several months previously, and Lev Tchorny, the popular lecturer and writer, who had spent many years of his life in the Siberian katorga for his revolutionary activities under the Tsars. The Bolsheviki did not have the courage to say that they had shot Lev Tchorny; in the list of the executed he appeared as “Turchaninoff,” which — though his real name — was unknown even to some of his closest friends.


The policy of extermination is continuing. Several weeks ago more arrests of Anarchists took place in Moscow. This time it was the Universalist Anarchists who were the victims — the group which even the Bolsheviki had always considered most friendly to themselves. Amongst the arrested were also Askaroff, Shapiro,[1] and Stitzenko, members of the Secretariat of the Moscow section of the Universalists, and well known throughout Russia. These arrests, outrageous as they were, were at first considered by the comrades as due to the unauthorised action of some over-zealous Tchekist agent. But information has since been received that our Universalist comrades are officially accused of being bandits, counterfeiters, Makhnovtsy, and members of the “ Lev Tchorny underground group.” What such an accusation means is known only too well to those familiar with Bolshevik methods. It means razstrel, execution by shooting, without hearing or warning.


The fiendishness of the purpose of these arrests and accusations is almost beyond belief. By charging Askaroff, Shapiro, Stitzenko, and others with “membership in the Lev Tchorny underground group,” the Bolsheviki seek to justify their foul murder of Lev Tchorny, Fanny Baron, and the other comrades executed in September; and, on the other hand, to create a convenient pretext for shooting more Anarchists. We can assure the readers unreservedly and absolutely that there was no Lev Tchorny underground group. The claim to the contrary is an atrocious lie, one of the many similar ones spread by the Bolsheviki against the Anarchists with impunity.


It is high time that the revolutionary Labour movement of the world took cognizance of the blood and murder regime practised by the Bolshevik Government upon all politically differently minded. And it is for the Anarchists and AnarchoSyndicalists, in particular, imperative to take immediate action toward putting a stop to such Asiatic barbarism, and to save, if still possible, our imprisoned Moscow comrades threatened with death. Some of the arrested Anarchists are about to declare a hunger strike to the death, as their only means of protest against the Bolshevik attempt to outrage the memory of the martyred Lev Tchorny after they had foully done him to death. They demand the moral support of their comrades at large. They have the right to demand this, and more. Their sublime self-sacrifice, their lifelong devotion to the great cause, their unswerving steadfastness, all entitle them to it. Comrades, friends, everywhere! It is for you to help vindicate the memory of Lev Tchorny and at the same time save the precious lives of Askaroff, Shapiro, Stitzenko, and others. Do not delay or it may be too late. Demand from the Bolshevik Government the alleged Lev Tchorny documents they pretend to have, which “involve Askaroff, etc., in the Lev Tchorny group of bandits and counterfeiters.” Such documents do not exist, unless they be forgeries. Challenge the Bolsheviki to produce them, and let the voice of every honest revolutionist and decent human being be raised in world-wide protest against the continuance of the Bolshevik system of foul assassination of its political opponents. Make haste, for the blood of our comrades is flowing in Russia.


(Signed) Alexander Berkman.


Emma Goldman.

 

 

Emma Goldman

 

Artist: Anne Feeney   singing   Emma Emma. Emma Goldman.

 

 

 


 

 

Tidigare blogginlägg

2014-02-14

Joe Hill dot TV. Emma Goldman. An exceedingly dangerous woman.

 

emma goldman clinicWelcome to the Emma Goldmans Clinic

 

Länk här.

 

The clinic was named for Emma Goldman, a nurse, anarchist, and cultural lecturer. As a nurse she saw the misery that too many unplanned children brought to the poor. She dared to change the social situation of her day by giving lectures on available birth control methods and their use.


By doing so she broke the law of that time and was arrested and jailed. She challenged the social values of her day and urged that people be given the knowledge and ability to plan births and space the arrival of children. In recognition of her challenging spirit, the Clinic was named in her honor.

 

emma goldman clinic

 

 

Emma Goldman

 

 


 

 

Joe Hill dot TV

 

 

 

 

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 


/P>


2015-04-21, 10:30  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Joe Hill dot TV. Bread and Roses Strike Song

 

joehilldottv

 

Länk. Bread and Roses strike song

 

 


 

Bread and Roses

 

länk: Bread and Roses

 

Läs mer

 

Länk. Bread & Roses: The Strike Led and Won by Women

 

Länk. Bread and Roses Festival

 

bread and roses


 

 

 

Läs mer.

 

Länk. Bread & Roses: The Strike Led and Won by Women

 

 


 

Bread and roses


Lyrics: James Oppenheim
Music: Martha Coleman or Caroline Kohlsaat
and Mimi Farina



As we come marching, marching, in the beauty of the day,
A million darkened kitchens, a thousand mill lofts grey,
Are touched with all the radiance that a sudden sun discloses
For the people hear us singing,
"Bread and roses, bread and roses !"


As we come marching, marching, we battle too for men
For they are women's children and we mother them again.
Our lives shall not be sweated from birth until life closes,
Hearts can starve as well as bodies,
"Give us bread and give us roses !"


As we come marching, marching, un-numbered women dead
Go crying through our city their ancient song of bread.
Small art and love and beauty their drudging spirits knew-
Yes, it is bread that we fight for,
But we fight for roses too !


As we come marching, marching, we bring the greater day,
The rising of the women will show us all the way !
No more the drudge and idler, ten that toil where one reposes,
But a sharing of life's glories,
"Bread and roses, bread and roses !"

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 


 

 



2015-04-20, 08:23  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



I Sverige skriver kulturarbetarna och yrkesdebattörerna en artikel i DN-Debatt.

 

...skriver 31 kulturarbetare och debattörer

 

Widar Andersson. Diktaturkramande kulturarbetare

 

Nu får Mikael Wiehe ta emot Leninpriset

 

I Spanien tar folket över gator och torg.

 

Spanien och Sverige. Klimatläran. Värme och kyla har en betydelse för att göra revolution.

 

 

 

 

 

storstrejkstaden

 

 

Storstrejkåret 1909.
Storstrejken i Spanien och i Stockholm.
Teckning i Söndags-Nisse av L. Kumlien.

 

 


 

 

Den 4 augusti 1909
text: Karl-Erik Forsslund


 

Är detta staden - vardagsstaden?
Var är allt buller, larm och jäkt -
var är den febertunga fläkt
som eljes flämtar långsmed raden
av höga dystra gråa hus?
Var trånga gators malströmsbrus,
var detta storstadslivets rus,
som rycker med
och hårt slår ned
och in i sanslös häxdans drar
var tanke lugn och klar?


 

Är detta staden - storstrejksstaden?
Var är den kamp på liv och död,
den vådeld rasande och röd,
man siat om i borgarbladen?
Var är revolten vild och rå,
var dessa yra pöbelhorder,
som på despotens kalla order
till storms mot rätt och lagar gå?


 

Lugn ligger staden, söndagsstilla.
En sommarhimmel sagoblå
sig välver över gränder grå.
Är det en trötta sinnens villa -
var gata ligger tyst och ren,
det står ett starkt och festligt sken
kring hus och träd; i alla torg
står morgonluften frisk och hög,
och se, en snövit fjäril flög
ur porten till vår egen borg!


 

Å vänner, gå vi här och drömma -
helgklädda mänskoskaror strömma
i gator och i gröna parker,
som genom fjärran höglandsmarker
de breda floder stilla gå.
De glida fram, de vandra så
i mäktigt lugn och högtidsstämning,
ej bittert hat, ej mörk beklämning,
ej sanslöst hetsat känslorus,
men allvar, fullt av kraft, av ljus!


 

Å sol, må som i dag du skina
på striden ner från himmel blå -
må städs den i ditt tecken stå!
Lys kämparna, de äro dina!
De äro vågor i en flod,
som glider fram
trots mur och damm -
de äro grenar av en stam,
som växer stark och sund och god,
som rak och lugn skall stånda
i storm och strid och vånda!

 


 

 

Spanien revolterar

 

spanien 15m

 

 

 


 

 

Sverige revolterar

 

Dror Feiler

 

 


 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 


 

 

 

 

 




2015-04-19, 11:39  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



jesus var sosse SSUDen 15:e september, i kyrkovalet, skall Du rösta på socialdemokraterna.

 

 

 

 

Därför att Jesus var sosse!

 

 

 

 

 

 

 

Kongresshandlingar partikongress Västerås 2015

 

Partistyrelsen:

 

citat

 

Partikongressen 2009 beslutade att ge partistyrelsen i uppdrag att genomföra ett rådslag om Socialdemokraternas kyrkopolitiska arbete. Rådslaget skulle behandla såväl hur partiet organiserar verksamheten som den politik vi går till val på i de kyrkliga valen. Av kongressbeslutet 2009 framgick tydligt att Socialdemokraterna även fortsättningsvis ska ställa upp till val inom Svenska kyrkan.


I augusti 2012 genomfördes ”Kyrkopolitiskt forum”, som samlade 250 partiföreträdare från hela landet. Samma höst skickade partistyrelsen ut en rådslagsenkät till samtliga s-föreningar, arbetarekommuner och partidistrikt. Även s-grupper, sidoorganisationerna och alla enskilda medlemmar välkomnades att delta. Över 300 svar inkom, varav 130 från partiorganisationer och resten från privatpersoner.


En betydande majoritet av respondenterna var positiva till kyrkopolitiken och kom med förslag om hur arbetet skulle kunna förstärkas redan i kyrkovalet 2013. De tydligaste utslagen gällde följande frågor:

- Tre fjärdedelar avvisade påståendet om att kyrkovalet stjäl resurser från annan partiverksamhet och skadar Socialdemokraternas chans att vinna övriga val.


- Tre fjärdedelar höll med om att Socialdemokraternas arbete i Svenska kyrkan kan skapa bättre kontaktytor till övriga trossamfund och religioner.


- Tre fjärdedelar höll med om att kyrkovalskampanjen 2013 kunde användas som övning på mobiliseringsmetoder inför Europaparlamentsvalet 2014.


De skriftliga kommentarerna från de respondenter som var kritiska till förekomsten av kyrkopolitik sammanfaller i allt väsentligt med argumentation och förslag i fyra av de nu aktuella kongressmotionerna i ämnet.


Att det finns ett starkt kyrkopolitiskt engagemang inom Socialdemokraterna bekräftades i kyrkovalet 2013. Partiet ställde upp med 6 996 kandidater och hade egna listor i 447 av ca 700 av de lokala kyrkofullmäktigevalen, vilket innebar en ökad täckningsgrad från 50 till 60 procent jämfört med 2009. Av S-kandidaterna på valbar plats till kyrkomötet var 17 yngre än 35 år och ytterligare fem under 40 år.


En viktig del av förberedelsefasen var att partistyrelsen redan ett år i förväg fastställde Socialdemokraternas valmanifest. Det bestod av 12-punkter som handlade om bland annat arbetet mot könsdiskriminering, homofobi och rasism – och för religionsdialog, internationell solidaritet och hållbar utveckling, En annan viktig punkt var att Svenska kyrkan ska avskaffa alla avgifter i sin barn- och ungdomsverksamhet.


I själva valrörelsefasen utgjordes partistyrelsens största insats av den kampanj som fick namnet ”Vallöftet”. Att i en värderingsdriven kampanj kombinera insatser via sociala medier med traditionella folkrörelsemetoder visade sig vara ett framgångsrikt sätt att engagera partiets trogna sympatisörer. Men det skapade också ringar på vattnet som väckte uppskattning och en ökad röstvilja bland rödgröna väljare i stort.


Valresultatet kan sammanfattas med följande siffror.


 Socialdemokraterna fick närmare 200 000 röster, vilket är 13 000 fler än 2009. Därmed befäste vi vår ställning som största nomineringsgrupp i kyrkomötet.


 De fyra allianspartiernas grupper tappade från 42,2 till 32,5 procent samtidigt som valets stora vinnare, Sverigedemokraterna, fördubblades från 2,9 till 6,2 %.


 Valdeltagandet ökade från 11,9 till 12,8 procent och av de tillkommande 24 000 rösterna tillföll alltså mer än hälften Socialdemokraterna.


Kyrkovalet 2013 bekräftar värdet av att Socialdemokraterna ställer upp som parti, med varudeklarerade kandidater som hämtar sitt förtroende i en bredare krets av människor. Att ställa upp som nomineringsgrupp med lös koppling till partiet eller under en annan beteckning vore att försvaga arbetarrörelsens ställning i Svenska kyrkan.


Framtidens folkrörelse utgår från tanken att medlemmarnas vilja till engagemang inom de delar av samhället som står öppna för demokratisk påverkan ska uppmuntras. Detta gäller också våra 7 000 kyrkopolitiker runtom i Sverige.


Stadgarna säkerställer att all socialdemokratisk kyrkopolitik är i samklang med partiets grundläggande värderingar, där religionsfrihet och likabehandling är en hörnsten. Enligt partistyrelsen är det också viktigt att det finns tydliga regler kring hur kandidater utses. Stadgarna lämnar samtidigt stor frihet att utveckla arbetsformerna, till exempel genom att bilda en kyrkopolitisk S-förening som i Eskilstuna arbetarekommun.



slut citat

 

 


 

 

Till kyrkovalet sjunger vi: Låt mig få höra om Jesus

 

 

 

Fanny J Crosby

 

Länk: Fanny J. Crosby

 

Cyberhymnal. Texter och musikfiler (mid)

 

 


 

källa: Oscar Feldt, Psalm- och sångförfattare i Sionstoner, Fosterlands-stiftelsen, 1944


 

Vad Lina Sandell varit för den svensktalande kristenheten, det har den blinda Fanny Crosby varit för den engelsktalande världen.


 

Frances Crosby, föddes i New York den 20 mars 1820.


 

Då hon var endast 6 veckor gammal fick hon en svår ögonsjukdom, som gjorde henne blind för livet. Samma år dog fadern. Modern kunde hålla hemmet samman och gav sin lilla flicka en så god uppfostran som möjligt.


 

Farmodern kom dock att betyda mest för henne under uppväxtåren. Den fromma farmodern var den blinda barnbarnets ögon. Hon tog ut henne ut i solskenet och berättade för henne om solens ljus om dagen och om månens bleka silver om natten.


 

Hon berättade om natthimlens dunkel och stjärnornas tallösa skara.


 

Allt målades i så levande färger, att hon fick en klar uppfattning om allt det underbara som fanns i naturen.


 

Farmors största gåva till flickan var den kärlek till den heliga skrift hon ingöt i hennes hjärta. Bibeln var för den gamla en levande bok, och därför kunde hon skildra de bibliska berättelserna så verklighetstroget, att de grepo barnet med en sällsam kraft. Farmor lärde henne hela kapitel i bibeln utantill. De bibliska gestalterna blevo därför hennes käraste vänner och Guds ord den största skatten.


 

På blindinstitutet i New York stannade hon i 23 år, först som elev och sedan som lärarinna.


 

Under årens lopp utvecklades hennes skaldegåva och blev allt rikare och djupare.


 

År 1858 gifte hon sig med med en blind men mycket begåvad musiker, van Alstyne.


 

Fanny Crosby uppnådde en hög ålder, den 12 februari 1915, öppnades pärleportarna, och hennes ande svingade sig upp i ljusets värld för att där ansikte mot ansikte skåda den Frälsare, som hon här besjungit. För evigt bärgad kunde hon nu sjunga:


 

"Trygg i min Jesu armar,
Trygg vid hans ömma bröst,
Under hans kärleksskugga
Vilar min själ med tröst.

 


 

 

Låt mig få höra om Jesus
text: Frances (Fanny) Crosby-van Alstyne
musik: J R Sweney 1880
noter: Psalmer och Sånger,
Libris Verbum, 1997, nr 46


 

 

Låt mig få höra om Jesus
skriv i mitt hjärta vart ord
sjung för mig sången så dyrbar
skönaste sång på vår jord,
sången som änglar i natten
sjöngo för herdar en gång:
Ära till Gud i det höga
frihet från bojornas tvång.
Låt mig få höra om Jesus
skriv i mitt hjärta vart ord
sjung för mig sången så dyrbar
skönaste sång på vår jord.


 

 

Säg mig det åter och åter,
hur på vår jord han gick kring,
frestad, föraktad och ringa,
ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han,
smärtorna tog han på sig,
redo att hela och hjälpa,
redo att uppoffra sig
Låt mig få höra om Jesus
skriv i mitt hjärta vart ord
sjung för mig sången så dyrbar
skönaste sång på vår jord.


 

 

Låt mig få höra om korset,
kvalen och smärtan han led,
visa mig graven i berget,
där man hans kropp lade ned.
O vilken underbar kärlek:
Det var för mig som han dog,
det var för mig som han uppstod.
Herre min Gud det är nog.
Låt mig få höra om Jesus
skriv i mitt hjärta vart ord
sjung för mig sången så dyrbar
skönaste sång på vår jord.

 

 

Tell me the story of Jesus
Lyrics: Frances (Fanny) Crosby-van Alstyne
Music: J R Sweney 1880


Tell me the story of Jesus,
Write on my heart every word;
Tell me the story most precious,
Sweetest that ever was heard.


Tell how the angels in chorus,
Sang as they welcomed His birth,
“Glory to God in the highest!
Peace and good tidings to earth.”


Refrain:
Tell me the story of Jesus,
Write on my heart every word;
Tell me the story most precious,
Sweetest that ever was heard.


Fasting alone in the desert,
Tell of the days that are past,
How for our sins He was tempted,
Yet was triumphant at last.


Tell of the years of His labor,
Tell of the sorrow He bore;
He was despised and afflicted,
Homeless, rejected and poor.


Refrain:
Tell me the story of Jesus,
Write on my heart every word;
Tell me the story most precious,
Sweetest that ever was heard.


Tell of the cross where they nailed Him,
Writhing in anguish and pain;
Tell of the grave where they laid Him,
Tell how He liveth again.


Love in that story so tender,
Clearer than ever I see;
Stay, let me weep while you whisper,
“Love paid the ransom for me.”


Refrain:
Tell me the story of Jesus,
Write on my heart every word;
Tell me the story most precious,
Sweetest that ever was heard.

 

 


 

 

 

Tre tunga argument

 

 

 

Första argumentet: Sveriges Första Socialdemokrat var Kristen.


Andra argumentet: Ingen Socialdemokratisk Maktövertagande. Ingen Psalmbok (1937) som ersatte Wallinska Psalmboken 1819.


Tredje argumentet: Lina Sandell skulle inte vara en psalmförfattare idag utan bara en vanlig simpel textförfattare. Socialdemokraterna i regeringsställning lyfte upp Lina Sandells sånger till psalmer.


Mina motståndare i mitt parti (S) skriver.


”Dags sluta blanda ihop religion och politik”. Länken här.


Kyrkopolitiken splittrar partiet. Länken här.


Sekulärt eller inte, socialdemokraterna måste välja väg. Länken här.


 

 


Tidigare blogginlägg
2013-04-18
Sveriges första socialdemokrat var kristen (A.F. Åkerberg)

Axel Fritiof Åkerberg

 

Axel Frithiof Åkerberg

 

Läs mer i denna aktuella artikel (7 april 2013):  Filosofen från Hille

 

Artikeln slutar med dessa ord: Min kommentar. Historien upprepar sig.

 

citat

 

Nu plockades åter partipiskan fram. Tidningen Social-Demokraten hånade Åkerberg för hans "religiösa fanatism" och Hjalmar Branting såg personligen till att han uteslöts ur styrelsen för Socialdemokratiska förbundet.

 

slut citat

 

 

Vem stod bakom det socialdemokratiska partiprogrammet 1885?

 

"Vem eller vilka som svarade för omredigeringen är därför oklart."
Bengt Alsén, Från Palm till Palme, Rabén och Sjögren, 1972

Källa. Ture Nerman, Akademikerna i arbetarrörelsen, Rabén och Sjögren, 1967

 

Axel Frithiof Åkerberg föddes 1833 i Hille, Gävleborgs län. Fadern var komminister Sven Åkerberg, modern hette som flicka Eleonora Ulrika Rönnqvist.

 

Till Stockholm 1870. Kom där in i frireligiösa kretsar och i kontakt med K. P. Arnoldson, sedermera Sveriges första fredspristagare.

 

När August Palm började sitt socialistiska väckelsearbete slöt Åkerberg sej till arbetarrörelsen och var efter Branting nr 2 av de 39 (i övrigt enbart kroppsarbetare) som 1884 bildade Stockholms socialdemokratiska arbetareklubb. Senare bröt han med partiet, som tycktes honom alltför materialistiskt. Han avled i Stockholm 1901.

 

Om mitt arbete på Axel Frithiof Åkerberg.

 

Vår SSU-klubb skulle ansvara för kretstidningen Folke, detta hände sig på första halvan av 70-talet. Jag tog över arbetet helt och gjorde ett temanummer om Kristendomen och Socialdemokratin. 

Framför mig har jag, nu, ett kollegieblock från den tiden, som ett resultat av förarbetet, där jag då i blocket hade gjort anteckningar av tidningsartiklar, utdrag från skrifter och minnesboken som dikten nedan är hämtad. Jag har även tonsatt dikten. Och det mest fantastiska - jag skrev av hela "Nutidssamhället och den ateistiska socialdemokratien inför kristendomen" som A. F Åkerberg gav ut 1891.

 

Mitt temanummer av SSU-kretstidningen blev, milt sagt, inte så populärt.

 

Men, Doktor A. F. Åkerberg, idag glömd, visst, men, Redaktör Hjalmar Branting trädde ock fram till graven och hembar den döde ett sista tack från arbetarne. Bland den rika blomsterskörd, som medföljde kistan, märktes kransar från Publicistklubben, Aftonbladet och Dagen, Social-Demokraten, Norska fredsföreningen, Oslo fredsgille, Socialdemokratiska partistyrelsen: "Tack för god hjälp vid grundandet af vårt parti!", från J. N. Nyman, med inskriptionen: "Som åldern vis, som barnet oskuldsfull", logen S:t Eriks banér af I. O. G. T.: "med vördnad och saknad", från "vänner af ett naturenligt lefnadssätt: "Till den trogne naturvännen", från psykiska forskningssällskapet: "Aleh Geh Bahr", samt från Fritänkareförbundet. 

 

Och nu svaret på den stora gåtan inom forskningen av arbetarrörelsens historia. Vem stod bakom det socialdemokratiska partiprogrammet 1885.

 

"Vem eller vilka som svarade för omredigeringen är därför oklart."
Bengt Alsén, Från Palm till Palme, Rabén och Sjögren, 1972 

Visornas hemsida har svaret. Författaren var ingen mindre än Doktor A. F. Åkerberg.

 

I skördetid
(Till Doktor A. F. Åkerbergs minne.)
text: Ernst Hellborg
musik: Tommy Rådberg 

 

Slagna stå sommarns soliga ängar,
mogna för lien de skördats till sist;
blommor med gräset även fått falla,
lien ej skonar något förvisst.


Du var bland gräset doftande blomma,
prålande ej, men av ädlaste art -
du var bland mänskor ädlaste kämpe,
alltid med vapnet ärligt och klart.


 

Aldrig du misste syn uppå målet.
ständig förädling, broderlighet.
Ungdomligt ivrig allt till det sista
troskyldigt glatt du stridde för det.

 

Och som du lärde, levde du även,
tänkande, fridsam, enkel och sann;
bortkommen kanske ibland till det yttre,
men till det inre en helgjuten man.

 

Striden är lyktad. Tack, gamle kämpe!
Jorden nu slutit dig tyst i sin famn.
Borta för alltid - men länge vi skola
minnas din gärning, minnas ditt namn.





Tidigare blogginlägg
2011-01-07
Den engbergska(S) psalmboken

Den engbergska(S) psalmboken

eller

när Ecklesiastikdepartementet utökade sitt inventarium med en orgel

 

Källa: Emil Liedgren, Den svenska psalmboken, 1910, eget förlag
Nils och Lars Beltzén: Arthur Engberg - publicist och politiker, Prisma, 1973

Lyckligt det land vars kyrkominister kan så många brännvinsvisor!
Lennart Bernadotte

 

På wikipedia:  den eklundska psalmboken efter karlstadsbiskopen Johan Alfred Eklund (1863-1945).

Visornas hemsida: den engbergska(S) psalmboken

 

 

Det var en skolad marxist och socialdemokrat, med målet att bli det socialdemokratiska partiets ordförande, som drev på att 1937 års psalmbok blev Wallinska psalmbokens ersättare. I dag i sin tur ersatt av den nya psalmboken av år 1986. För att göra listan fullständig bör nämnas att Wallinska psalmboken av år 1819 ersatte den karolinska av år 1695.

 

"Jämte folkvisan var psalmen länge det förnämsta, för att ej säga enda poetiska element, som ingick i allmogens hemliv och barnuppfostran." skriver Emil Liedgren i Den svenska psalmboken.

 

C. J. L Almquist skriver (1838) i "Svenska fattigdomens betydelse": "Till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu än psalmboken, katekesen och stundom bibeln." Psalmboken var i ett par århundranden folkboken framför andra. Bibeln var alltför dyr.

 

"Huvudsumman av ett folks böner, som ännu vid morgonens uppgång höjer hjärtat till Gud med tacksägelse och om aftonen överlämnar sig åt Gud med förtröstan, består av valda verser ur vår psalmbok", vittnar Samuel Ödmann (1814). Av samme författare kan man läsa hur morgonpsalmerna löd i vardagsstugan alltifrån fyratiden på morgnarna, då de sju spinnrockarna började sin entoniga och sömngivande surr. Det var psalmsången, som hjälpte spinnerskorna att hålla sig vakna utan fåfängligt snack.

 

Nu ett hopp fram i tiden till det Strindbergska uttrycket avser med Det Nya riket. Sverige upplevde då folkrörelsernas uppkomst; frikyrkan, godtemplarna och arbetarrörelsen. Som motkraft stod statsmakten med dess institutioner - däribland statskyrkan. Via folkbibliotek hade profan prosa och poesi nått ut till allmänheten. Psalmbokens verser var ej ensamma. Lina Sandells lågkyrkliga alster vann stor populäritet. I den engbergska(S) psalmboken 1937 finner man åtskilliga vittnesbörd om de andliga rörelser och strävanden, som känneteckna 1800-talets och 1900-talets första decenniers historia; framför allt om missionsintressets tillväxt och utbredning, diakoniens ökade betydelse och den återvunna uppskattningen av folkkyrkan.

 

Den litterära Wallinska psalmboken av år 1819 hade således fått medtävlare till den andliga spisen. Men en ny psalmbok dröjde och dröjde och dröjde. Det socialdemokratiska partiet med dess partiledare Per-Albin Hansson tog över regeringsrodret 1932 och visade på stor handlingskraft.

 

Det socialdemokratiska partiet hade vid begynnelsen av sina pionjärår aktivt bekämpat statskyrkan och till och med aktivt bekämpat kristendomen. Den politiska arbetarrörelsen splittrades i två partier 1917. Således kändes en lättnad i partileden då man gjorde sig av med barlasten och kunde med enig blick arbeta, med kompromisser, framåt, för att förändra nationen, staten, konungariket Sverige. Krav på statskyrkosystemet och monarkiens avskaffande som finns nämnt i partiprogrammet lades i malpåsen. Konung Gustav V och Statsminister Per Albin Hansson respekterade varandra fullt ut. Flertalet av statskyrkans ledare hade fortsatt att gå i fredspristagaren och ärkebiskopen Nathan Söderbloms fotspår. Ingenting av den polarisation som fanns mellan pionjärårens socialdemokrati och konung statskyrka fanns i det svenska trettiotalet, det vill säga efter Ådalshändelserna 1931.

 

Det ödesmättade 1930-talet hade vid ingången utrikes börjat med att vassa och hårda vindar börjat blåsa, och kyrkan och kristendomen, som länge betraktas som hinder för utvecklingen, upptäcktes plötsligt vara eller kunna bli värdefulla bundsförvanter i kampen för hotade liberala, demokratiska och humana intressen. Den västerländska moralens och kulturens väktare och "diktens lösa folk" i vårt land fördes närmare den kristna fronten. Denna utveckling är utan tvivel en förutsättning för vad som nu skedde i psalmboksfrågan.

 

På 1932 års kyrkomöte, i en motion hade hemställts att framställning måtte göras att åstadkomma ett slutligt förslag till reviderad psalmbok. Detta borde framläggas för nästa kyrkomöte. Huvudmotionär var kontraktsprosten Gunnar Ekström i Falun. Kyrkomötet beslöt i enlighet med motionärens förslag.

 

Kyrkomötets skrivelse inregistrerades på ecklesiastikdepartementet i början av september 1932. Några veckor installerade sig Engberg som chef för detta departement. På hans arbetsbord låg alltså då såsom ärende att ta itu med den för kyrkans gudstjänstliv så betydelsefulla frågan om en nygestaltning av den Wallinska psalmboken.

 

När frågan skulle börja rullas upp, hade Engberg att välja på två vägar: en större kommitté eller ett enmansuppdrag. Han valde det senare ty "Kungl. kommittéer tillhöra icke de varelser som föda levande ungar. De föda icke heller levande psalmer."

 

Det fanns bara en man som kunde komma i fråga som enmansutredare, Karlstadsbiskopen J. A. Eklund. Han gjorde sitt i utredningen och efter diverse granskningskommittér, finputsningar, blev Psalmboken "av Konungen gillad och stadfäst" den 26 november 1937.

 

J. A. Eklunds mest kända psalm, "Fädernas kyrka", finns inte med i den nya psalmboken(1986). Visornas hemsida finns den med för eviga tider. Och (som en smäll på 1986 års psalmbokskommitté´s kollektiva fingrar), den finns representerad i Den Svenska Sångboken.


Publicisten, politikern Arthur Engberg, som aldrig blev socialdemokratisk partiledare.

Varje gång du sjunger psalmen Morgon mellan fjällen. Tänk.

Den är bearbetad av en socialdemokratisk kyrkominister som kunde många många brännvinsvisor.

 

Morgon mellan fjällen


text: Betty Ehrenborg-Posse
musik: K H E Hauser
bearbetad: Statsrådet Arthur Engberg (s)

 

Morgon mellan fjällen,
Hör, hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunger: Gud är god,
Gud är god.

 

Se, hur dagen bräcker,
fram går ljusets flod.
Dalen, som den väcker,
svarar: Gud är god,
Gud är god.

 

Skogens grenar glittrar,
och med gladligt mod
fåglarna, som kvittrar,
sjunger: Gud är god,
Gud är god.

 

Själ, vak upp och svara
dem med nyfött mod!
Höj din lovsång klara:
Gud, vår Gud är god,
Gud är god.

 





Tidigare blogginlägg
2014-07-27
Joe Hill dot TV. Lina Sandell A Tribute. October 3, 1832 – July 27, 1903.

Joe Hill dot TV. Lina Sandell A Tribute.

 

joehilldottv

 

 

Lina Sandell

 

 

 

Lina Sandells dödsdag, 27 juli (1903)

 

 

Det fanns bara en man som kunde komma i fråga som enmansutredare, Karlstadsbiskopen J. A. Eklund. Han gjorde sitt i utredningen och efter diverse granskningskommittéer, finputsningar, blev Psalmboken "av Konungen gillad och stadfäst" den 26 november 1937. Den engbergska(S) psalmboken.

 

 

 

I den engbergska(S) psalmboken 1937 finner man åtskilliga vittnesbörd om de andliga rörelser och strävanden, som känneteckna 1800-talets och 1900-talets första decenniers historia; framför allt om missionsintressets tillväxt och utbredning, diakoniens ökade betydelse och den återvunna uppskattningen av folkkyrkan.

 

 

Socialdemokraterna i regeringsställning lyfte upp Lina Sandells sånger till psalmer.

 

 

 

Läs mer om Lina Sandell här.

 

Övriga länkar.

 

lutheranhymnlover.blogspot.se (engelska)

 

pietisten.org/winter0304  (engelska)

 

 

Dagens visa  Blott en Dag (text och bakgrund)

 


 

 

Day by Day, Thy Holy Wings O Savior, Dr. Gracia Grindal, Children of the Heavenly Father, The numberless gifts of God's mercies, Blott en Dag (Carola)

 

 

 

 


 

 

Året är 2003. Ett hundraårsminne av Lina Sandells dödsdag.

 

Lina Sandell



Start. Stadsvandring i Lina Sandells fotspår, lördag 26 juli.
Vi samlas vid pumpen, Stortorgspumpen, Stortorget, Gamla stan, klockan 1000.

 

 

Station 1. Grillska huset, Stortorget, och Stadsmissionen
Lina Sandell författade berättelser och visor där överskottet gick till Stadsmissionen

Station 2. Kindstugatan.
Det var på nuvarande Kindstugatan 14, som källaren Fimmelstång låg, där Lasse Lucidor dräptes år 1674.

"Det var likväl först på dödssängen, som han sjöng dessa på en gång så genomgripande, kraftigt bizarra och djupt religiösa psalmer, vilka ännu pryda vår (1819:års) Svenska psalmbok."

 

Station 3. Tyska brunn.
Under fler år hade C.O. Berg med intresse omfattat sjömännen - med vilka han i sin egenskap av köpman redan tidigt kommit i beröring - och sökt verka för deras andliga väl.
Sjömansmissionen var en gren av den kristliga verksamheten, vilken dittills blivit mycket försummad i vårt land.
För att kunna bedriva en sådan verksamhet i större omfattning och på ett sätt, som även kunde locka till större anslutning, inköpte Berg år 1870 den gamla judiska synagogan vid Tyska brunn, i vilken han inrättade sitt bekanta Sjömanskapell, med läsrum och spislokaler för arbetare.

Station 4. Skeppsbron 28.

Ur brev 14 okt. 1877. Följande morgon flyttade vi till den nya bostad, som Herren i sin nåd beredt oss.

Emellertid har Herren genast vid vårt inträde i detta nya vackra härbärge kommit med allvarlig påminnelse om ovaraktigheten däraf, i det min käre Oscar alltsedan första dagen varit sjuk...

Min lifligaste deltagande ha vi följt underrättelserna från Göteborg. Den käre farbror Wieselgrens minne är för mig förenadt med så mycket från min älskade faders lif, att detta dödsbud djupt gripit mig. Må Herren uppväcka många sådana kämpar inom sin kyrka.

Station 5.

 

Stockholms slott.
Syföreningen hos prinsessan Eugenie

Allt är så enkelt och hjärtligt, att man visst icke tänker sig vara inom ett kungaslotts murar. Sedan kaffe druckits och man samtalat något litet, hålles en bibelstund af någon lärare. Aftonen afslutas med bön och sång, och det är rörande se prinsessans glädje och tacksamhet mot Herren, som beredt en
sådan frihet, sedan hon under många år lefvat
så godt som fullkomligt isolerad.
Utom några få mera högt stående (i socialt
hänseende) är det några helt enkla fruar och
flickor som utgöra den lilla syföreningen och
jag är tacksam och glad att också få vara med.


Station 6
.

 

Stora Nygatan.
Sommaren 1853 fick Lina göra sin första
färd till huvudstaden i sällskap med sin far,
som där skulle bevista ett större prästmöte.
Lina skriver:
Fartyget lade till vid Riddarholmen, och efter
att en lång stund hafva betraktat det hvimlande
lifvet på alla sidor gingo vi omsider land.
Det var då redan sent. Vi bodde på Stora Nygatan,
hotell Köpenhamn. Det var den första natten jag
hvilade i Stockholm!
Morgonen därpå började våra vandringar. I Clara
kyrka där Franzén fordom predikat, vid Leopolds
och Bellmans grafvårdar, uppresta af Svenska
Akademien...

Station 7.

 

Riddarhuset.
Bland framstående dagar på sista tiden intager 7 december en utmärkt plats.
Jag hade fått en biljett till Riddarhuset och satt där hela dagen under den märkvärdiga diskussionen och voteringen om den nya representationsreformen samt fick åhöra de gripande talen å båda sidor.
En så spänd uppmärksamhet, ett mera koncentrerat intresse kan man knappt tänka sig. Det var underligt att se, huru flera allvarliga gråhårsmän under djup rörelse och under det tårarna rullade utför kinderna lade sitt ja eller nej i urnan.
Men då var det ock gott minnas, det "lotten faller vart Herren vill".

Station 8. Klara kyrka.

Morgonen därpå började våra vandringar. I Clara
kyrka där Franzén fordom predikat, vid Leopolds
och Bellmans grafvårdar, uppresta af Svenska
Akademien...
(På 1850-talet reste även Svenska Akademien en gravvård
över Anna Maria Lenngren)

Station 9. Mäster Samuelsgatan 46
Jenny Lind (1820-1887) finansierade
utgivningen av Ahnfelts sånger

 

Station 10. Hötorgskraporna. Platsen för Betlehemskyrkan.
Här predikade Rosenius

Station 11. Drottninggatan 82
Detta hem är så vackert, så trevligt och
dessutom så utomordentligt bekvämt,
att jag tycker att ingen av mina bekanta
i Stockholm bor så väl. Guds gåva är det!
Här är vidsträckt utsikt, och på den rymliga
gården äro tvenne höga popplar med
sittplatser under. Det ser nästan lantligt ut.
Som nygifta flyttade paret Berg, 1867, in på
tredje våningen i det Warodellska huset.

Station 12. Solna kyrkogård

Lina och Oscar Bergs gravplats hittar man i närheten
av Solna kyrka. Kvarter 13 nummer 659.
Om man går till fots från Drottninggatan (station 11):
Drottninggatan rakt fram
vänster Barnhusgatan
Torsgatan, från Norra bantorget till Solnabron
Solnabron
Solnavägen
höger Karolinskavägen, en kort bit
vänster Prostvägen
framme vid Solna kyrka
Det är en lång promenad men man kan åka
tunnelbana till Solna - byte till buss
tunnelbana Sankt Eriksplan byte till buss: 3 eller 507.
Immanuelskyrkan - se länk - har en kopia av statyn föreställande
Lina Sandell. Men kan endast ses när kyrkan är öppen.
Betlehemskyrkan finns numera på Luntmakargatan. Se länk.
EFS - Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen är Lina Sandells tillhörighet.
Betlehemskyrkan är Lina Sandells kyrka.

 


 

 

Lina Sandell

 

 

 

Lina Sandell, psalmförfattaren, uppmärksammas på sin dödsdag. Den inträffade den 27:e juli 1903. I sin hembygd, Fröderyd, där även ett museum finns. Minns byborna, far som var präst och dottern, genom Sandelldagen som är Kristi förklarings dag i kyrkoåret inom den Svenska kyrkan.

 

Veckan innan hundraåret av psalmförfattarens bortgång arrangerade jag en Lina Sandellvecka i Gamla Stan, Stockholm. Lina Sandell hade en tid sin bostad där och Sjömanskapellet i Gamla Stan var en lokal där paret Sandell-Berg var verksamma i.

 

Lördagen den 26 juli 2003 ägde en stadsdelsvandring rum med mig som ledare.

Den slutade, via tunnelbana plus buss, till Solna kyrkogård där Lina Sandell-Berg och Oscar Berg vilar.

 

Lina Sandell var yrkesverksam i Evangeliska fosterlandsstiftelsen som utgivare av skrifter med flertalet av Lina Sandells dikter och tankar. Även Stadsmissionen var Lina Sandell verksam i.

 

På dödsdagen ett hundra år, den 27:e juli 2003, arrangerade jag ett profant sångmöte på Sergels torg med förstärkning av Klara kyrkas kör.

 

Här tog jag fram poeten Lina Sandell och den frireligiösa kampen för tron mot den konservativa makten i dåtidens Sverige.

 

Tryggare kan ingen vara

 


 

Tryggare kan ingen vara

 

Psalm 248

 

text: Lina Sandell-Berg (1832-1903)
musik: Tysk folkmelodi


 

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.


 

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

 

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

 

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara.
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.

 

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnens sanna väl allena.

 

 

 


 

1849-51
(1)
Trygghet


Tryggare kan ingen vara
än de trognas lilla skara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.


Ej så trygg för ondskans pilar
Mose i sin kista vilar,
Noak ej i arken, medan
syndafloden härjar redan.


Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

 

 



Lina Sandell

 

 

1855
(2)


Guds barns trygghet


 

Tryggare kan ingen vara
än de kristnas lilla skara,
stjärnan ej på himlafästet,
fågeln ej i kända nästet.


 

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.


 

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
ty han älskar sina vänner,
och de sinas nöd han känner.


 

Gläd dig då, du lilla skara:
Jakobs Gud skall dig bevara!
För hans vilja måste alla
fiender till jorden falla.


 

Vad han tar och vad han giver,
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.



1873
Fredrik Engelkes Lovsånger och Andliga Visor
(3)


Fredrik Engelke ändrade orden i andra raden:
än Guds lilla barnaskara
Accepterades av Lina Sandell
men inte de fem verser,
som lagts till visan.


En av de ovan nämnda verser har dock blivit känd:


Se han räknar håren alla,
som från deras huvud falla.
Han oss föder och oss kläder,
under sorgen han oss gläder.


 

Dikten (melodin tillkom senare) hade som överskrift Trygghet
som senare i tryckt form (3) ändrades till den titel som Lina Sandell ville använda
Guds barns trygghet.


 

Alf Henrikson har i Verskonstens ABC
visans inledningsrad som ett exempel på bristande accentkongruens.
"Allbekant är anslaget i barnpsalmen Tryggare kan ingen vara
som alltför lätt förvandlas till Trygga räkan."


 

Lina Sandell skrev cirka 2000 dikter.


 

Tryggare kan ingen vara räknas som Lina Sandells första sång.


 

Traditionen berättar:


 

Lina Sandell skrev sången, då hon satt i det stora askträdet, fyra meter från

marken, vid flygelbyggnaden på prästgårdens mark.


Carolina Wilhelmina Sandell föddes i Fröderyds prästgård den 3 okt. 1832 och dog den 27 juli 1903 i Stockholm.


Källa: Lina Sandell av Oscar Lövgren Gummessons bokförlag 1965

 

 

 


 

 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 



 





2015-04-18, 09:26  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



 

Madame de Staël

 

 

Madame Stael

 

 

Madame de Staël


Sverige kan räkna sig till ära, att en av världens snillrikaste och namnkunnigaste kvinnor föredragit att intill sin död bära det namn hon genom sitt första äktenskap erhöll, framför både det, med vilket hon blev född och som hennes fader, en utmärkt statsman, frejdat, och det som henne tillkom i hennes senare giftermål. Den odödliga författarinnan till Delphine och Corinna, till betraktelserna över Tyskland och över franska revolutionens förnämsta händelser, och till så många andra litterära alster av en penna, lika djupsinnig som hänförande, - Anna Lovisa Germaine Necker föddes i Paris 1766. Hennes föräldrar voro den ryktbare franske finansministern Jakob Necker och hans hustru, prästdottern Curchodi de Natz, bägge schweizare och protestanter.

 

Från sin spädaste ålder van att i föräldrarhuset se sig omgiven av allt vad Frankrike hade stort i stat och litteratur, blevo de lysande sällskapskretsarna i bägges högsta sfär det element, varuti endast hon trivdes och själv lyste med fixstjärnans glans hela livet igenom. Sina yppersta gåvor hade naturen slösat på henne i själsförmögenheter, i huvud och hjärta; det var med dem hon förvånade och tjusade världen, icke med kvinnliga behag, dem hon varken ägde i ymnigare mått eller behövde för att väcka beundran och fjättra tillgivenhet. Det enda i hennes yttre som var vackert - och vackert i superlativ grad - var själens spegel, de stora, talande ögonen, ur vilka den blixtrande tanken och den smäktande känslan stundligen skiftesvis framstrålade.


Lycklig blev i sitt frieri Sveriges ambassadör hos hovet i Versailles, Erik Magnus Staël von Holstein. Äktenskapet blev likväl ej länge lyckligt, ehuru den köld som uppstod mellan makarna ej urartade till anstötligheter. Mme Staël - "femina sexu, ingenio vir" - var icke skapad för det husliga livet. När baron Staël efter franska revolutionens utbrott lämnade Frankrike, kvarstannade Mme Staël i Paris och räddade, ofta med livsfara, månget offer undan den blodiga guillotinen.


Erik Magnus Staël von Holstein dog 1802, Sorgen var dock från hustruns sida måttlig.


Allt stort och utomordentligt omfattade friherrinnan Staëls eldiga själ med entusiastisk beundran, och via Bonapartes uppträdande på världsteatern ägnade hon den åt honom i rikt mått; men Napoleon, på vilken all storhet, som ej utgick från honom själv, var en nagel i ögat; som avgudade makten lika mycket som hon friheten.


Napoleon, som i kvinnan aldrig såg annat än ett medel för sina avsikter eller sina nöjen. Mme Staël närmade Napoleon med frågan: vilket fruntimmer han skattade högst. "Den, min fru, som föder de flesta barnen", blev det föraktliga svaret, åsyftande att förödmjuka henne. Från den stunden gjorde inbördes antipati svalget allt större mellan tidevarvets störste man och största kvinna. Hon bekrigade honom med sarkasmer i salongerna, med självständighetsidéer i sina skrifter: Napoleon förföljde henne med förvisningar från Paris först, från Frankrike sedan.


En förvisining från Paris var för Mme Staël en halv dödsdom. Från Paris hade hennes rykte utgått; där fann varje hennes ord tusen genljud och spriddes kring hela världen; där var kretsen samlad av hennes vänner och beundrare; där befanns verkstaden för de politiska välvningar och händelser, i vilka hon kastade sig in med hela livligheten av sin brinnande själ.


Napoleons hat till Mme Staël växte i samma mån som hans makt, och snart fanns för henne ej någon fristad ens i Schweiz - ja! som en förbryterska måste hon söka sin frälsning i en snabb och hemlig flykt från sitt fädernesgods Coppet. Det skedde 1812 över Wien och Moskva, till Petersburg först, till Stockholm sedermera, dit hon medförde sina söner och sin dotter Albertina, vilken slutligen blev gift med den bekante och högaktade statsmannen hertigen af Broglie. I Sverige andades hon ånyo frihetens luft och kände en fläkt av sitt fäderneslands omgivningar i dem som tillhörde det namn hon bar odödliggjort.


Varhelst Mme Staël visade sig, hävdade hon sin rätt som litteraturens drottning, och som sådan både uppträdde och firades hon i Stockholm. För hennes fötter låg icke blott allt vad Sverige hade vittert och lärt; men stat och hov och kyrka tävlade om hennes begåvenhet.


Mme Staëls kvinnliga fåfänga uppenbarade sig aldrig i lysande toaletter, men i hennes anspråk att bemötas med större uppmärksamhet än någon annan. Hon ville synas, vad hon ock i själva verket var, den första över allt, den enda som man såg och hörde. Hennes ömtålighet i detta avseende gick ända till överdrift och sårade ej sällan självkänslan hos dem, som hon lät erfara sin överlägsenhet.


Mme Staël lämnade Stockholm 1813 och begav sig till London. Efter Napoleons fall återvände hon till födelsestaden Paris. Årsdagen av Bastiljens stormande, den 14 juli, året 1817 släcktes för evigt detta sekularsnilles flamma.


Hennes sista ord voro: "tungt och djupt!" till svar på frågan: om hon sov?


Källa: M. J. Crusenstolpe Miniatur-almanach 1857

 


 



"Man måste hava älskat fru Staël för att uppskatta hela sällheten av att älska ett dumhuvud."
Talleyrand


- sedan han överflyttat sin kärlek från sekular-snillet, fru Staël, till typen för på en gång skönhet och enfald, fru Grant.


***

Mme Staël: "Kan Ers Maj:t väl säga oss vad en tragedi egentligen är?"


Hovkretsen förstummades över den tilltagsna påflugenhet; men drottning Hedvig Elisabeth Charlotta svarade småleende och med värdighet:


"I närvaro av ett fruntimmer med er erfarenhet, beläsenhet och vältalighet, Mme Staël! äro vi alla åhörare, och ni ensam den undervisande. Ni är också bättre i tillfälle än jag att giva oss ett sant begrepp om de riktiga fordringarna på en tragedi."


***


Mme Staël till heder gåvo ministern för utrikes ärendena, excellensen v. Engeström och hans grevinna en supé, till vilken de inbjudit allt vad Stockholm hade utmärkt i rang, i snille, i vetenskap, i konst. Bjudningen lydde på klockan 8. Klockan tre kvart till 11 anlände Mme Staël med sin dotter. Stött att icke vara väntad och bliva emottagen av värdinnan, gick Mme Staël fram till henne vid whistbordet och hälsade grevinnan Engeström med dessa ord:


"Ni spelar drottning i ert hem, min fru."


Svaret: "Men aldrig hos någon annan, min fru".


Det blev grevinnan v. Engeström som denna gång fick skrattarna på sin sida.

 


 

 

Fredrika Bremer

 

Fredrika Brenmer

 

Blåstrumpan Fredrika Bremer text: M. J. Crusenstolpe (sept. 1854)


Blåstrumpa är i och för sig själv ett underligt ting; men slår hon sig tillika på fromleri och sirapspolitik, så uppstår av denna andliga mixtur ett monstrum, åt vilket man kan skratta sig till döds.


I England hålla de nu på därmed som bäst åt den ryktbaraste bland svenska mamseller, författarinnan Fredrika Bremer. Times anför och behandlar som "opraktisk" en nyligen från henne avlåten adress till hela världens alla andäktiga och barmhärtiga systrar att förena sig till människovänliga och fredstiftande ändamål, ett förslag, visserligen välment och filantropiskt, men vittnande om en gränslös egenkärlek, då den hedersgumman kan inbilla sig, att hela kvinnokönet skall lyssna till hennes röst och denna vara nog mäktig att tysta kanonerna både vid Svarta havet och Östersjön.


Det förtjänta bifall, varmed allmänheten emottog hennes nätta, vackra och naturliga "Teckningar ur vardagslivet" har förfört henne, att, utan friherrinnan Staël von Holsteins snille och energi, vilja spela dennas politiska roll och kunna utöva hennes inflytande.


Men kopian är i alla avseenden mattare än originalet.


Mamsell Bremer gör klokast att stanna inom romanens område, men att även där så litet som möjligt framhålla sin egen mera respektabla än ämabla personlighet.


Beskrivningarna t. ex. uti "Hemmen i nya världen" på hennes vita händer, och vilka rätter, som bekomma hennes mage väl eller illa, hava ej det ringaste intresse för någon annan än mademoisellens husläkare och kökspiga.


Dessutom har mamsell Bremer med sina filantropiska projekter gått över ån efter vatten: i London hava de gjort fiasko; i Borås skulle de sannolikt gjort furore. Ett missionssällskap är nyligen stiftat i knallbygden, vilket, för korthetens skull, antagit benämningen: "Borås missionssällskap såsom biträdessällskap till svenska missionssällskapet i Stockholm". Bland "biträdessystrarna" bör den illustra damen bliva hedersledamot, ävensom lektor Elmblad bland "biträdesbröderna".

 

 


 

Snön

text: Fredrika bremer

 

 

 

 

Fall, lätta snöflock, fall,
och bädda graven kall!
Det bröst som sjuder här,
det längtar svalkas där.


 

Och sen jag sänkts dit ner,
fall, snöflock, fall än mer,
att jag må bliva glömd,
så gömd som jag är glömd!


 

Ty ingen moder skall
besöka gravens vall,
och ingen fader kär
skall fråga var jag är.


 

 

Dit ingen syster går
att fälla sorgens tår,
och ingen broders bröst
skall sucka där som tröst.


 

 

Och ingen enda vän
skall vända dit igen
att på den vita snö
en hågkomstblomma strö.


 

 

Och han, som var mitt allt,
skall gå däröver kallt,
med bruden arm i arm,
så säll och kärleksvarm.


 

 

Ack! frusna snöflock, fall,
gör bädden dubbelt kall,
att stelnat hjärta då
ej åter börjar slå.

 


 

 

Jämlikhet
(Charad)
text: Fredrika Bremer


 

Mycket sällan ser man här i världen
Något som kan nämnas med mitt första;
Med ett o det merendels sig visar,
Från det minsta till det allra största.
Väl mitt andra är ett adjektiv,
Men det kan ett substantiv ock vara:
Fast det då ej äger något liv,
Ej kan åstadkomma någon fara,
Kan det väcka mycken fruktan dock
Bland en dum, vidskeplig mänskoflock.
Den som ofta plägar bli mitt tredje
Och därvid mot mänskor sig förgår,
Kan dock vara hjärtligt god och ångra
Sina fel när han sig sansa får
Om mitt hela hörs den falska tonen
Icke sällan sjungas för nationen.

 

 


 

 

 

Fredrika Bremer

 

 

Länkar

 

Fredrika Bremer

 

 

 


 

 

Fredrika Bremer
text: Orvar Odd
(O. P. Sturzen-Becker)


 

 

Fredrika Bremer var född finska, men på samma sätt som Franzén, vi skulle nästan tillägga Runeberg; hennes vagga stod händelsevis i en finsk bygd (på en egendom nära Åbo), men hennes föräldrar voro infödda svenskar, hennes modersmål var svenskan, hennes uppfostran var svensk och hennes bildning svensk, liksom det också är den svenska litteraturhistorien hennes namn tillhör. För övrigt var hon ännu blott ett barn, då hon med sina föräldrar flyttade över till moderlandet, där hennes far blev ägare av Årsta egendom i Österhaninge.


 

 

Man har sagt, att Franzén vilken till familjen Bremer stod i gammalt förtroligt förhållande, utövat ett väsentligt inflytande på den unga Fredrikas utveckling; det är möjligt, ehuru vi föreställa oss, att detta inflytande varit av mera blott uppmuntrande art än egentligen vägledande; därimot har hon själv förklarat, att den man, som i en något senare tid gav hennes själ dess mera allvarliga och spekulativa skaplynne och sålunda även hela hennes liv en viss bestämd riktning, var Per Böklin, rektor i Kristianstad, senare kyrkoherde.


 

 

Hennes första arbete, de på sin tid med så ofantlig framgång krönta små Teckningarna ur vardagslivet utkommo i tre häften 1828-31. Därpå följde en lång serie av romaner, vilka befinna sig på varje bokhylla i vårt land och vilkas titlar det därför vore överflödigt att här uppräkna. Till romanerna slöto sig resebeskrivningarna. Fredrika Bremer var en av dessa människor, för vilka resor är ett behov, men ett behov av högre art än de vanliga lustresorna eller utflykterna till ett och annat bad. Hon reste icke som engelsmannen för att fiska lax eller för att endast tvinga den melankoliska tidens sandglas att förrinna, hon reste för att studera, för att bilda sig själv, men kanske dock ännu mera för att samla erfarenheter och exempel och jämförelser till stöd för sina filantropiska åsikter och som ett gott förråd för sin återstående levnads praktiska verksamhet. Vi finna också i Fredrika Bremers "Resor" jämte allahanda små kvinnliga svagheter - det är sant -, en outtömlig rikedom på intressanta och lärorika iakttagelser, flera av dessa just sådana, som man i andra berättelser om främmande länder icke finner, och i allmänhet en djup inblick i folkens samtida sociala liv. Ännu i sina senare år utvecklade Fredrika Bremer en märkvärdig energi, särskilt på sina resor - det var hennes hälsa eller hennes medicin -, och på samma gång en vetgirighet, som icke drog sig för att intränga även i folklivets och institutioners gömdaste vrår. Hennes sista resa omfattade Orienten och Grekland.


 

 

Efter hemkomsten från sistnämda land slog hon sig ner på den gamla familjegården Årsta, vilken visserligen flera år förut övergått till främmande ägare, men där hon imellertid gärna mottogs med en gästfrihet, som lät henne glömma, att detta numera för henne endast var ett lånat hem. Hennes kraft tycktes ännu långt ifrån bruten, man väntade sig tvärt om ännu mången ny vinst för litteraturen av hennes snille och världserfarenhet, liksom man ännu oupphörligt såg henne praktiskt verka i välgörenhetens och humanitetens kall, men man bedrog sig i dessa sina förutsättningar. Under julen 1865 ådrog hon sig en häftig förkylning, vilken utvecklade sig till en lunginflammation, och natten till den sista december utandades denna själ så rikt begåvad av naturen, så förädlad genom en sann och allvarlig bildning, och en gång så verksam för allt vad som i denna världen är av ärlig halt och av högre ändamål.

 

 


 

 

minata tube

 

mayday

 

joe hill dot TV


 

min blogg 

 




2015-04-17, 11:29  Permalink  0 kommentarer
Andra bloggar om:  



Se S-filmklipp med socialdemokrater
Laddar filmer...
VILL DU SE FLER S-KLIPP? BESÖK YOUTUBE.COM