Välfärdstaten är fast förankrad här i landet.

Vi respekterar den grundläggande offentliga sektorn – och jämlikheten i vården och skolan.
Grumliga nyliberala teorier har aldrig funnit fotfäste.
Vi betraktar oss gärna som solidariska och toleranta.

Men så enkelt är det ändå inte!

Privatiseringarna behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Privatiseringar har alltid sin rot i vardagslivet.
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret.

Den är ett utlopp för misstänksamhet mot det offentliga. Kanske på grund av misslyckanden och besvikelser gentemot behandlingen man själv fått. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla.

Okunnighet om allas rätt att få samma vård, skola och omsorg. rädsla för att förlora en position, ett socialt privilegium, en förhandsrätt att få gå före andra.

En människas plånbok, yrke, samhällsklass och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra. Att gradera människor med sådan måttstock i Sverige står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde.

Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig överlägsen - på arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om vården eller skolan .

Därför ligger privatiseringar alltid på lur, även i ett upplyst samhälle.
Den kan även blossa ut i ett socialistiskt land, en obetänksam ”jobbkongress”, en nedrighet i det lilla.

Kanske menar de som handlar inte så illa. Men för den som ställs utanför ”valfriheten” kan det riva upp sår som aldrig läks.