Tidigt på morgonen lördagen den 18 augusti tänker jag duscha, äta frukost och dra på mig min mörkblå kostym. På huvudet sätter jag en judisk kippa, en huvudbonad som blivit provocerande i mitt land och orsakar trakasserier, hot och våld. Därefter sätter jag mig i bilen och kör 35 mil till den södra delen av landet för att delta i en manifestation för medborgerliga rättigheter. En vandring för att försvara demokratin, toleransen och det öppna samhället. Det är inte Tyskland på 1930-talet jag skriver om, det är Malmö 2012.

Antisemitismen växer i Sverige medan vi blundar. Situationen är allvarlig och världens ögon är riktade mot oss. Judar har funnits i Sverige sedan drottning Kristinas tid, dock tvingades de konvertera till kristendomen för att få leva här. Ett exempel är drottningens läkare Benedictus de Castro, en judisk konvertit vars egentliga hebreiska namn var Baruk Nehemja. Han var förmodligen den allra första juden på svensk mark.

Så sent som 1782 inrättade Gustav III lagar i Sverige om att judar som ville bo här inte längre behövde tvångskristnas. Det dröjde dock ända till 1854 innan judar tilläts bosätta sig var de ville, vilket gjorde att synagogor därefter kunde uppföras och församlingar bildas runt om i landet. Våra städer präglades av religiös tolerans och många judar var engagerade i politik, handel och akademi.

Efter andra världskriget har vi trott oss vara osårbara vad gäller försvaret av demokratin och våra minoriteter, förintelsen skulle få oss att aldrig glömma. Men när vi ser dagens Malmö kan vi inget annat än skämmas. I Sveriges tredje största stad vågar vår judiska minoritet inte bära sina religiösa symboler längre. Det förekommer hot, trakasserier, våld och skadegörelse mot judar. Det är en skam för vårt land och det moderna samhället.

Den judiska gruppen är en av våra nationella minoriteter, med särskilt skydd och särskilda rättigheter inskrivet i lag sedan 1999. Ändå tvingas de löpa gatlopp och gömma sig bland skuggorna för sin judiska identitets skull. Det räcker nu. Vi vet till stora delar varför antisemitismen växer, men den politiska fegheten sätter stopp för verksamma motåtgärder. Det finns på hela kontinenten en renässans för nazismen som åter vädrar morgonluft, mestadels i de östra delarna av Europa. Men främst verkar judehatet få näring av immigranter från länder i Mellanöstern, där antisemitismen varit högst levande i hundratals år.

Efter utropandet av staten Israel 1948 har den eskalerat och med invandring till Sverige från området följer intoleransen. Många ser i sitt hat inte skillnad på konflikten i Mellanöstern och den svenska minoritetsgruppen judar. Eller vad värre är, extrema grupper kämpar för att dessa kopplingar skall få fäste i Sverige i syfte att legitimera angrepp på judar. Tyvärr får de draghjälp av obildade och naiva politiker, bland annat av Ilmar Reepalu (s) i Malmö.

Det bör upprättas en nationell handlingsplan mot antisemitism. Utbildningar i mänskliga rättigheter, svensk lagstiftning och en dialog kring vårt moderna och toleranta samhälle. Det mångkulturella Sverige är värt att försvara. På lördag den 18 augusti sätter jag mig i bilen i Uddevalla för en lång men mycket viktig resa till Malmö. Jag skall delta i en ”Kippavandring” för att försvara den svenska demokratin. Kommer du med?