Samtidigt känner jag inte igen mig i den halleluja stämning som rådde under kongressen, än mindre kan jag förmå mig att känna någon eufori för den sk nystart som kongressen skulle markera. Det som främst fått mig att gå in in nån slags depp period över partiet är petningen av Maryam och den veritabla avrättningen av Östros... 

Jag har inte och ska inte sticka under stolen med att jag sörjer att Mona lämnade. För mig så stod det för så mycket mer än bara ett byte av partiledare. För mig stod Monas ledarskap och synsätt för något nytt på riktigt! Hon stod för solidaritet och jämlikhet på riktigt! På ett sätt personifierade hon för mig, troligtvis för många fler, en socialdemokrati (och nej, jag idkar inte särskrivning!) för 2000-talet, en socialdemokrati som på allvar skulle lyfta våra värderingar på ett nytt sätt och som åter skulle göra Sverige till ett land som kännetecknas av solidaritet.

Det kan vara så att jag av någon anledning tar in alldeles för mycket i det som hänt den senaste tiden och att utifrån det senaste halvåret känner efter för mycket. Men, är det något jag tagit fasta på utifrån vad som hänt det senaste halvåret är att vi som rörelse inte känner efter alls längre och det är tokfel! Vi gör allt för makt, vi gör allt för att komma upp, upp och upp, utan att stanna upp efter vägen och känna efter om det vi gör är rätt.....

Ja, jag är avundsjuk å det grövsta på miljöpartiets sätt att hitta en ny partiledning, men den modellen sågas gång efter annan av betongen i mitt parti. Och för mig som inte var med när Carlsson eller Persson valdes så var det totalt skit det samma hur pass "mycket mer öppen" denna process varit! För många och för mig har det känts som att katolska kyrkans konklav har varit bra mycket öppnare än vad vi har varit!

Nu kommer jag garanterat att dra på mig en hel del kritik för att "sånt här löser vi i partiet!", men om jag i ena sekunden beklagar mig över slutenheten och i den andra foga mig i nedärvda traditioner och mönster. Det skulle onekligen  göra mig till ytterligare en hycklare!

Helt ärligt så funderar jag just nu över, är vi på rätt väg? Ska jag vara med på den väg vi slagit in på? Det är i sanning inga lättsamma eller bekväma tankar jag umgås med just nu, men de är oundvikliga! Samtidigt som det känns oerhört spännande och kul att få komma tillbaka till att vara aktiv i Handels och dels sitta i avdelningsstyrelsen igen och jag är grymt pepp på att åka på Handels kongress i maj!

Men ändå kan jag inte låta bli att umgås med tankar om vart vi som parti är på väg och om vi verkligen valt rätt väg? Bäst och bättre än jag att sätta ord på mina tankar just nu är Åsa Petersen i ett inlägg på aftonbladet (www.aftonbladet.se/debatt/politik/article12832312.ab), det hon skriver är klockrent och jag avslutar med att citera hennes avslutning i artikeln:

"Jag skulle känna mig som en svikare om jag inte röstade på den socialdemokrati som format mig till den jag är. Men jag är nära nog ett unikum i min generation. Nu för tiden röstar människor efter sina hjärtan, inte efter tradition.

Jag är allvarligt oroad. Om inte ens jag känner entusiasm inför Juholts socialdemokrati, hur ska då någon annan i min situation kunna göra det?"