Efter valnatten 2010 kan tre saker hända. För det första kan vi ha en ren riksdag utan bruna fläckar i plenum, SD kommer inte in. För det andra kan vi ha ett plenum där en brun fläck har smugit sig in bland alla dom andra färgerna, SD har tagit sig in i riksdagen men får ingen vågmästarroll. För det tredje kan vi ha en riksdag där SD fått en vågmästarroll och den rådande blockpolitiken blir en omöjlighet.

Dom två första scenarierna har sina problem, dock innebär dom båda endast att SD kommer stå och gapa antingen innanför plenums väggar eller utanför. Slår man bara dövörat till kan det nästan kvitta vilket. Däremot skulle en vågmästarroll för SD ställa till med lite huvudbry. Ingen vill nämligen regera med detta parti. För den väljare som nu blivit så sjötokig att man ens överväger att lägga sin röst på ett gäng fascister borde detta vara aningen irriterande och ytterligare ett skäl till att inte rösta på SD. Vill man slänga bort sin röst på några gaphalsar i fyra år eller vill man påverkar landet på riktigt?

För alla andra partier blir det lite mer huvudbry, vem ska regera och hur? Folkpartiledaren, major Björklund, flörtade häromveckan med Miljöpartiet och trodde på allvar att MP skulle vilja bli stödparti till en regering som bedriver en miljöpolitik som snarare syftar till att lägga miljöbördan på U-länderna istället för att ta ett eget ansvar och som lägger sig platt inför det kommande toppmötet i Köpenhamn i ett tarvligt försök att inte framstå som dom förlorare dom är.

I skenet av detta är också dagens besked från Folkpartiets kärntrupper, deras kommunalpolitiker, mycket välkommet. Om SD kommer in i riksdagen som vågmästare skulle inte FP´s lokalpolitiker se några hinder i att samarbeta med S. Många folkpartister runt om i landet är nämligen socialliberaler och dessa liberaler har traditionellt inte stått speciellt långt ifrån socialdemokratin i sin syn på en reformistiskt och pragmatisk politik för allas bästa. Sen har dom en hel del skönhetsfläckar och ibland lite märkliga föreställningar om olika sakers beskaffenhet och logik men det kan man leva med om det håller borta fascismen från makten. Problemet är dock att ledningen för Folkpartiet inte riktigt spelar i samma liga som sina lokala företrädare. Majoren går, som jag berättade igår, hand i hand med nyliberalerna i Centerpartiet. Björklund verkar mer kompis med fru Olofsson och anti-Lasmannen Federley än med sina egna partivänner.

Vi får hoppas att alla dessa diskussioner om en vågmästarroll för SD bara är spekulationer men OM nu olyckan skulle vara framme, och ett fåtal procent av svenska folket skulle drabbas av mental kollaps och rösta på SD, då är nog Folkpartiet det parti som kommer att krypa till dom rödgröna för att rädda Sverige undan fascismens inflytande. Det verkar vara vad partiet som helhet vill och det hade varit mycket nobelt av ett parti som skulle kunna vara en bra mycket roligare prick på den svenska politiska kartan än vad dom är idag.