Jobbkongressen är avslutad och ombuden börjar sakteliga komma tillbaka till vardagen. I den möts dom självfallet av massor av frågor om hur det var, vilken debatt var hetast och vem som hade det bästa anförandet? Kongressen ses som en framgång för Mona och det är mycket riktigt så att Mona genom kongressen fått hela partiet bakom sig och partistyrelsens linje har verkligen genomsyrat riktningen som nu är fastslagen. Den frågan jag ställer mig nu är då vad detta innebär. Ska vi vara tysta nu eller?

Om kongressen svängde höger eller vänster kan någon annan ta ställning till, buden är många, men jag tycker att man ska höja ett varningens finger i sammanhanget. För en sak har jag lärt mig som skåning och det är att när Per T Ohlsson på Sydsvenskan skriver något som ens kan tolkas som positivt om socialdemokratin då är det fara på färde för vår politiska riktning.

Frågan om vinstuttaget i välfärden blev mest "jaha" om jag ska tycka till. Jag hade förväntat mig skarpare skrivningar för jag trodde ombuden skulle köra över partistyrelsen och jag delar inte riktigt den optimism som andra gör i denna fråga. Tycker Bengt har en god poäng när han jämför med våra nordiska grannar och man kan ju fråga sig varför den svenska socialdemokratin som alltid varit en ledstjärna plötsligt ska vara den borgerlige vapendragaren?

Den besvikelse som mina studentkollegor i Stockholm känner kan jag också skriva under på. Och om deras "inget" ska fyllas med det där som Per T skriver om vet jag inte vad som kommer hända. Den mittenflört som svensk socialdemokrati just nu sysslar med är inte riktigt min grej och jag har svårt att se vad den ska leda till. Menar man att vi inte har råd att var vänster i opposition och att enda vägen tillbaka till regeringsmakten är en mittenflört? Vad innebär det för våra ideal och måste vi ta beslut som gör att Danielsson, Branting, Hansson, Erlander och Palme vänder sig i graven? Jag undrar vad Palme hade sagt om Afghanistan t ex.

Hur som helst, jag är både nöjd och missnöjd med kongressen vilket torde betyda att den faktiskt var lyckad för det är med politik som med en oavgjord match i en seriepremiär i fotboll, ingen är helt nöjd eftersom man inte vann och ingen kan vara riktigt ledsen för man förlora ju inte.