På min blogg frodas många olika element och åsikter. När man tittar runt bland S-bloggarna är det inte många som täcker in ett så stort spann av politiska åsikter och då tänker jag inte först och främst på min egen politik, den är ganska så linjär, utan jag tänker på alla mina läsare som lämnar kommentarer. Allt från höger till vänster med inslag av mer obestämda politiska åskådningar och sen även helt vanliga människor som bara har en åsikt just för stunden. Det är fantastiskt att man på detta sätt kan bidra till den politiska diskussionen i vårt land och för det mesta blir jag bara glad av kommentarer, även om dom skulle råka vara av en annan åsikt än jag själv.

Det som ofta slår mig när jag får kommentarer är dock en ganska intressant tanke. Många kommentatorer har en slags föreställning att min politiska agenda ska passa alla, att Socialdemokraterna som parti ska tjäna allas syften. Detta är helt fel och att det är så är ganska uppenbart om man funderar på var socialdemokratin kommer ifrån, vad den har gjort och var den är på väg. Socialdemokratin har en politik som alla får fördelar i men med det sagt blir följden också att somliga kommer dra mindre fördel än andra av politiken som förs. Omfördelning av samhällets resurser i en rättvis och jämlik anda är ett av socialdemokratins absolut viktigaste mål, något annat är otänkbart.

Nu är det säkert någon som menar att jag exkluderar människor från den socialdemokratiska politiken och i visst hänseende gör jag det. Är man ute efter vinstmaximering för den ekonomiska vinstens skull, är man ute efter minskade kollektiva åtaganden till förmån för individens rätt att alltid bestämma själv och är man ute efter att behålla rådande samhällsstrukturer som gynnar den med mycket pengar framför den med mindre pengar då är socialdemokratin inte det som passar bäst. Inte för den personen och det inser dom flesta som befinner sig i den situationen att dom kan ta dessa ställningstaganden som sina egna.

Dom som framförallt har svårt att acceptera att socialdemokratin inte vill föra deras politik är det mellanskikt av högavlönade löntagare eller självägande företagare som vill uppåt men som inte riktigt når dit. Det är den grupp som man kan tala om som medelklass, eller för att vara mer exakt, övre medelklass. Dessa personer, som i regel har det gott ställt, anser sig inte vara i behov av välfärdssamhällets gemensamma implikationer på samma sätt som t ex arbetarklassens stora skikt behöver. Men samtidigt är dom inte tillräckligt köpstarka för att betala allt själv och därför hamnar dom i en slags balansgång mellan en totalt avreglerad stat och en välfärdsstat där dom halkar än hit och än dit beroende på situation och konjunkturläge.

Vid den valförlust som Socialdemokraterna åkte på i EU-valet talades det om att medelklassen inte röstade på S. Det stämmer i Stockholm och det är för att stora delar av Stockholms medelklass tillhör det övre skiktet som har det gott ställt. Frågan är då om socialdemokratins politik har som syfte att maximera dessa personers ambitioner eller om socialdemokratins politik syftar till att hjälpa dom som faktiskt har det sämst ställ eller betydligt sämre ställt än den övre medelklassen. Om man följer i vår tradition, om vi ser var vi kommer ifrån och om man kan något om vår teoribildning är svaret givet. Frågan är hur mycket man tänker på detta i den socialdemokratiska ledningen.