Började igår läsa Kjell-Olof Feldts bok "En kritisk betraktelse, om socialdemokratins seger och kris."  Minns hur föbannad jag var då han skrivit "Alla dessa dagar" som jag och andra menade bidrog till att socialdemokraterna förlorade valet 1991.

Sedan dess har jag omvärderat kritiska betraktelser från olika socialdemokrater. Ofta kallas de fortfarande svikare när de framför sina kritiska synpunkter på partiet. Jag tycker tvärtom att vårt parti både tål och mår bra av kritiska betraktelser antingen de nu sker i bokform eller i olika intervjuer.

Mona Sahlin har efter det att hon lämnade partiledarposten givit sin version av en del händelseförlopp. Hon har kritiskt granskat den politik som vi gick till val på. Hon har sagt att hon ångrat att vänsterpartiet tilläts delta i det rödgröna samarbetet. Jag delar de flesta av hennes synpunkter. Andra delar inte hennes uppfattning. Jag ser inga problem med det. Värre hade varit om vi bara lagt locket på för en kritiskt debatt.

Med jämna mellanrum dyker Göran Persson upp på arenan. Han har haft synpunkter det rödgröna samarbetet, på den gemensamma valutan m.m. Jag lyssnar gärna på honom.

Också Håkan Juholt har lyft på locket och gett sin syn på varför han fick avgå. Han talar om starka krafter. Självklart ska Håkan också få ge sin version.

Vi är ett parti som under lång tid dominerat svensk politik. Vi är ett parti som under lång tid tappat i opinionen och som under förra året rasade. Nu har vi börjat återhämta oss. Vi är mitt inne i processen att forma en politik för framtiden för att vinna kommande val. I den processen ska inte de personer som söker orsakerna till att vi tappat i opinionen kritiseras utan tvärtom välkomnas. Sedan bör de naturligtvis inte stå oemotsagda i de fall vi inte delar deras uppfattning.

Men öppenhet och en allmänt kritiskt inställning brukar vara något som vi när det gäller andra vill uppmuntra och tycker är bra. Detta borde också gälla det vi själva har gjort.