Under rubriken "Får man utmana sin partiledare?" skriver Olle Svenning i dag en krönika om läget för labour i Storbritannien. Han gör en jämförelse mellan läget för Göran Persson i Sverige före 2006-års val och läget för Gordon Brown i dag. I Sverige var valet på förhand förlorat med en trött Göran persson vid rodret enligt Svenning. Detsamma gäller för labour idag.

Jag skulle vilja påstå att läget i Sverige 2006 var långt i från så hopplöst som det är i Storbritannien för labour i dag. Om labour överhuvudtaget ska ha någon chans måste Gordon Brown lämna.

Brown är ingen dålig politiker. Tvärtom har han som finansminister visat en stor kompetens. Men det är  en sak att under en premiärminister ha ansvaret för finanserna  och en helt annan sak att leda ett parti och att leda ett land. Brown saknar karisma och inger inget hopp om en bättre framtid.

Många har kritiserat Tony Blair. Ur vissa aspekter såsom kritiken mot hans roll i Irak-kriget är denna kritik berättigad. Också hans bristande intresse för ett socialt EU förtjänar kritik. Men trots dessa brister var Tony Blair en synnerligen framgångsrik politiker, kanske den mest framgångsrike labourpolitiker någonsin. Han fortsatte den reformering av labour som Niel Kinnock inlett. Han införde en aktiv arbetsmarknadspolitik. Han moderniserade Storbritannien. Tillväxten var god och arbetslösheten minskade vid hans tid vid makten.

Nu behöver labour en ny ledare. Den som borde få ansvaret är David Miliband, i dag utrikesminister.  Han kan bättre än Brown förvalta det arv som framgången med tre vunna val under Blairs ledning innebar. Han har de egenskaper som behövs för att vinna förtroendet tillbaka genom att han inger hopp om framtiden. Han kan utmana Cameron om posten som premiärminister i nästa val.