Häpnansväckande uttalande av en svensk statsminister när han ska ska försvara sitt stora misslyckande när det gäller arbetslösheten. Han väljer att skuldbelägga personer som inte är etniska svenskar. Det visar de s.k. nya moderaternas riktiga ansikte. Det är inte särskilt vackert. Dessutom har han regerat landet sedan 2006. Han om någon bär ansvaret för att det ser ut som det gör. Men han vägrar ta detta ansvar. Då väljer han att skuldbelägga andra.

Men Fredrik Reinfeldt , också etniska svenskar kan bli arbetslösa. Det kommer du att få erfara vid valet 2014. Ditt uttande och din förklaring efteråt tillhör kategorin lågvattenmärken i svensk politik. Skäms!

Valet i Grekland har inte gett någon vägledning om hur landet ska styras. detta är en katastrof för ett land som behöver en stark ledning och en tydlig inriktning på politiken. Grekiska folket verkar vilja behålla euron, få de lån som EU och IMF beslutat om men samtidigt inte göra de besparingar som följer med dessa lån.

Det är en ekvation som inte går ihop. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Grekland har stora skulder och en stor obalans i sin budget. Man måste söka få balans i budgeten så att man inom några år kan börja betala tillbaka sina skulder.

Det finns ett annat alternativ Man kan säga nej till besparingarna och nej till de lån som beslutats. Då kommer Grekland att tvingas lämna euruon och införa drachmern i stället. På kort sikt kommer det att innebära att Grekland blir fattigare och grekerna blir fattigare. Men det är kanske det bästa alternativet. Man blir inte beroende av utländska långivare. Man får ta itu med sina egna problem.

Grekerna är bittra på hur de blivit förda bakom ljuset av sina egna politiker. man är bittra över att rika personer i landet inte betalat sina skatter. jag förstår bitterheten. men man måste själv ta konsekvenserna av den felaktiga politiken. man kan inte överlåta till andra länder att sopa rent om ma inte gör sin egen hemläxa. Därfö är det kanske bäst att några ytterliggare lån inte betalas ut till Grekland. Att Grekland lämnar euron. Och att en ny regering tillträder i Grekland som får ta konsekvenserna av den politik som förts i Landet under de gångna åren.

Jag liksom många andra upprörs över hur privata företag kan göra stora vinster i välfärden. med hjälp av skattebetalarnas medel. Att vi ska göra något åt detta synesde flesta vara överens. Men frågan är vad vi ska göra?

Att förbjuda aktiebolagsformen är naturligtvis möjligt. Eftersom det är den vanligaste företagsformen idag skule ett sådant förbud få stora konsekvenser. Lycksökarna på marknaden skulle naturligvis försvinna, men också en mängd seriösa företagsom bedriver god verksamhet.

Frågan är hur de som nyttjar tjänsterna skulle uppleva detta. Jag är rädd för att det skulle komma en våg av protester från alla dem som är nöjda med den vård och omsorg eller den förskola eller skola som de har i dag.

Sådana protester kan vi knappast bortse ifrån. Vi politiker har vårt mandat från väljarna . Om en stor del av väljarna inte är nöjda med det vi gör tar de mandatet från oss.

Jag tror mer på vinstbegränsningar för de företag som arbetar med skolverksamhet och vård och omsorg. Men jag tror inte ens det är det viktigaste. Det viktigaste är att kvaliteten i de kommunala skolorna och den kommunala vården och omsorgen håller högsta möjliga kvalitet. Gör den inte det kommer folk att bli förbannade om vi begränsar deras möjligheter att välja andra alternativ.

I dag måste vi erkänna att alla kommunala skolor och all kommunal vård och omsorg inte håller högsta möjliga kvalitet. För detta bär vi politiker ansvaret. Så mitt råd är att vi ska börja i rätt ände och vi ska koncentrera oss på det som är det väsent,igaste,  nämligen hur vi skapar den bästa utbildningen för våra bar och ungdomar och erbjuder den bästa vården och omsorgen för våra älder och för personer med funktionsnedsättningar. Om vi kan erbjuda det bästa blir det betydligt mindre dramatiskt att läga förslag som begränsar eller rent av förbjuder vinster i välfärden.

Dagens opinionsundersökning från SIFO bekräftar de ökande förtroende för socialdemokraterna som vi kunnat notera de senaste månaderna. Paret Löfven- Andersson har stor kompetens och inger förtroende.

Problem finns inom alliansen. Fredrik Reinfeldt har visat att han inte är särskilt sympatisk när han känner att hans parti har motgång. Han blir arrogant och raljant. Övriga partier i alliansen har problem. Jan Björklund har misslyckats med sin skolpolitik. Annie Lööf har fått vad som kan betecknas som en katastrofal start. Och Göran Hägglund verkar inte ha hämtat sig från de inre strider som rasat i hans parti.

På vänsterkanten upplevs inte Jonas Sjöstedt som någonting nytt och fräscht. Han måste börja förnya vänsterpartiet annars riskerar han att permanent hamna där Lars Ohly hela tiden befann sig, d.v.s nära 4%-spärren.

Också miljöpartiet verkar ha svårt att vinna opinion i dag. Det är sannerligen inte lätt att efterträda ett så framgångsrikt par som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson men jag tycker nog att man borde kunna vänta sig mer av Gustav Fridolin och Åsa Romson.

Oroväckande i SIFO är sverigedemokraternas uppgång. Jag tycker själv att sverigedemokraterna under senare tid hamnat vid sidan om den viktiga debatten om arbetslösheten i Sverige och trodde därför inte på att partiet skulle få ökat stöd. Tyvärr verkar jag ha haft fel.

Dagens opinionsundersökning bekräftar den tes som jag och flera andra har, nämligen att vi börjar se slutet på blockpolitiken. Den kommer sannolikt att leva kvar över valet 2014. Sedan hoppas jag att den luckras upp. Jag tror att det vore bra för Sverige. I dag har ett ytterkantsparti som moderaterna alldeles för stort inflytande i svensk politik.

Hörde i går på Stefan de Vylder på Aktuellt.Han menar att länder som Sverige, Tyskland, Danmark m.fl med överskott i sina handelsbalanser måste överge sin åtstramningspolitik för att öka aktiviteten i den europeiska ekonomin. Som det är nu måste länder som Grekland, Spanien Portugal och Irland spara för att nå balans. Men deras sparande blir bara till en negativ spiral med ökad arbetslöshet och minskade intäkter när de länder som har handelsöverskott också sparar. Jag delar därvidlag helt Stefan de Vylders åsikt.

Den europeiska krisken riskerar att förvärras med anledning av vad som händer i Grekland. Den riskerar att spridas till länder som Spanien och Portugal allt medan Merkel i Tyskland och Reinfeldt och Borg i Sverige påskyndar denna utveckling genom att inte ta sitt eget ansvar.

De europeiska ekonomierna är idag sammanvävda. En förvärrad kris i södra Europa kommer också att drabba oss i Sverige. När krisen väl kommer får vi säkert se en Anders Borg som pekar finger åt de länder i södra Europa som inte tagit sitt ansvar. Det ligger en hel del i den kritiken. Men vad han inte talar om är att han själv inte tagit sitt ansvar utan tvärtom bidragit till att förvärra krsien genom att bedriva en åtstramningspolitik när en sådan politik varit kontraproduktiv. Borg borde i stället tala om det gemensamma ansvaret , inbegripet hans egna ansvar. 

Det blir allt mer uppenbart att Lärarnas Riksförbunds ordförande och utbildningsminister Jan Björklund driver opinionsbildning tillsammans.

I förra veckan presenterade Metta Fjelkner en undersökning som visar att skilnnaderna ökar i svenska skola. Lösningen på detta problem angav Metta Fjelkner vara Jan Björklunds kända lösning att återförstatliga skolan

Dagen efter kom Skolverket , som är expertmyndighet på området och pekade ut det fria skolvalet som boven i dramat när det gäller skillnaderna i skolan. Detta underkänns i dag av Metta Fjelkner i en debattartikel i Expressen.

Hon har dåligt på fötter och Skolverket har betydligt bättre skodon. För det är nämligen så att det förvisso finns skillnader mellan olika kommuner men de stora skillnaderna finns inom olika kommuner. I min kommun Helsingborg finns några av de bästa skolorna i landet resultatmässigt men också några av de sämsta. Så är det också i andra kommuner. De stora skillnaderna finns inom enskilda kommuner.

I dag efterlyser Metta Fjelkner i samma debattartikel åtgärder för elever som kommer som flyktingar från andra länder. Hon vill inte att Jimmie Åkesson ska lägga beslag på frågan. Som en händelse kommer Jan Björklund med ett förslag i samma riktning på samma dag och får genast beröm av Metta Fjelkner. Både företrädare från miljöpartiet och socialdemokraterna är betydligt mindre entusiastiska och tycker att förslagen är otillräckliga. Skilnnaderna i skolan beror inte främst på etnicitet utan på klass. Föräldrarnas bakgrund har kommit att spela en allt större roll under Jan Björklunds tid som skolminister.

Vi ser ett mönster som innebär att Metta Fjelkner och Jan Björklund kör tandem ihop. Jag vet inte om alla Metta Fjelkners medlemmar gillar det.  Med tanke på opinionssiffrorna för folkpartiet kan knappast en majoritet vara folkpartister. Som lokal skolpolitiker träffar jag många av Metta Fjelkners medlemmar. De är alls inte lika entusiastiska över folkpartiets skolpolitik. I stället har kritiken vuxit efterhand.

Metta Fjelken väljer vem hon vill samarbeta med. Jag tycker bara att hon skulle köra med öppna kort. Hon och Jan Björklund samordnar sina utspel. Det är rätt tydligt.

Det finns enskilda socialdemokrater som får byxångest bara för att vi minskar en procent i en opinionsundersökning. Samma personer tyckte inte det var så allvarligt när partiet i början av året var nere i 23%. Nu vill man i stället återvända till den retorik då väljarna flydde partiet.

Jag säger:" Simma lugnt". Socialdemokraterna med den nya ledningen är på rätt väg. Alliansen vann valen 2006 och 2010 på i huvudsak två frågor. Den ena var jobben. den andra var ordning och reda i ekonomin. Dessa två frågor kommer också att avgöra 2014- års val. men välfärden då? Jo, välfärden och rättvisefrågorna kommer också att spela en roll. men de kommer att göra det i skuggan av ekonomin och jobben. För fol vet att det blir ingen bättre välfärd om det inte är ordning och reda i ekonomin och om inte den höga arbetslöheten minskar.

Löfven och Andersson är på helt rätt väg. Stefan Löfvens lågmälda retorik i söndagens partiledardebatt vann svenska folkets gillande. han koncenterrade sig på jobben och en ansvarsfull ekonomi. Magdalena Andersson har nu vid två tillfällen visat att hon inte bara matchar Anders Borg. Hon gör honom osäker. Precis som Stefan Löfven utstrålar hon kompetens.

Partiet har på kort tid tagit sig ut den djupaste svacka som partiet någonsin befunnit sig i. Uppgången har varit snabbare än vad någon hade förutsagt. denna uppgång kommer inte att vara för evigt. Alliansen kommer att skärpa till sig Valet är långt ifrån vunnet för vår del. Men nu är det match. Det var det inte i januari. Då liknade socialdemokraterna mest ett parti som bestämt sig för att lämna walkover.

Så rådet är att simma lugnt när opinionssifrorna går upp någon procent eller ner någon procent. Håll fast vid strategin. Låt jobben vara huvidfrågan vid sidan om en ansvarsfull ekonomi. Kombinera detta med en rättvisare politik där klyftorna i ekonomi och i skolorna ska minska. Då känner jag mig trygg och ser fram mot en valrörelse där vi inte automatiskt vinner men där vi har stopra chanser att vinna matchen.

Gårdagens politiska debatt var intresant och på många sätt klargörande. Sant är att oppositionen är mer splittrad än tidigare. Varje parti kommer att gå till val på sin egen politik. Avståndet mellan vänsterpartiet och socialdemokraterna är, som K.G. Bergstöm påpekar, större än på länge, framför allt om den ekonomiska politiken men också i frågan om vår relation till EU. Däremot står Socialdemokraterna och miljöpartiet fortfarande nära varandra i de viktigaste politiska frågorna.

Allianspartierna försöker verka eniga. Men enigheten består i att moderaterna bestämmer när det gäller. Centerpartiet tillåts sticka ut om arbetsrätten och sänkta ingångslöner men när det gäller tvingas de ställa in sig i ledet. Samma gäller Jan Björklund. Han tillåts sticka ut om euron och om kärnkraften men inte heller han bestämmer dagordningen.

Kanske ser vi också när det gäller alliansen slutet på en situation då ett parti bestämmer över de andra. Alla partier vill överleva och vill växa och finner sig nog inte i längden att låta andra partier bestämma över dem. Detta särskilt som man inte lyckas leverera när det gäller jobb, infrastruktur och utbildning.

Kanske ser vi slutet på blockpolitiken. Kanske ser vi början på en ny era då alla partier går till val på sin egen politik. Kanske får vi ett läge där regeringsfrågan avgörs efter det att väljarna i de allmänna valen lagt sin röst. Det vore bra för Sverige om blockpolitiken går mot sitt slut.

I dag går företrädare för Näringslivet ut och efterfrågar uppgörelser över blockgränsen. Överenskommelser om energipolitik, om näringspolitik, om forskningspolitik, om skattepolitik m.m. Det är bra. Fackföreningsrörelsen borde göra detsamma . För att Sverige ska klara sig som en stark nation i framtiden behövs ibland överenskommelser över blockgränsen. Detta har Fredrik Reinfeldt konsekvent nekat till hittills. De andra partierna borde köra över honom. Han är förvisso Sveriges statsminister, men är ingen härskare av guds nåde. Han leder inte ens Sverisges största parti. Han borde vara mer ödmjuk. Och han borde tänka mer på Sverige än på moderaterna.

Sofie Arkelsten var inte säsrkilt framgångsrik som moderat partisekreterare. Hon ersattes av Kent Persson. Han är om möjligt än värre . Han visar sig bara vara en oseriös partigängare.

När han kommenterar dagens debatt i Svt kommer han snabbt med sin egen recension. Denna recension säger att Stefan Löfven klarade debatten sämst. Den fråga som inställer sig är om Kent Persson gjorde denna analys före debatten eftersom han knappast kan ha lyssnat på debatten.

Karin Petersson från Aftonbladet och Peter Wolodarski från DN liksom Margit Silberstein gjorde en helt annan analys av debatten. De tycket att Stefan Löfven klarade sig bra, med tanke på att det var hans första debatt. Speciellt klarade han debatten om jobben bra.

Det finns alltid en risk för partiföreträdare som Kent Persson att bli för mycket partigängare och att i allt för liten utsträckning ta meningsmotståndare på allvar och visa dem respekt. Då kan man bara framstå som löjlig och fjantig. Så framstår Kent Persson i sin analys. Jag tror att hans respekt i journalistkåren och bland politiska kolleger då också blir låg. Han framstår so en oseriös partigängare snarare än en seriös partisekreterare.

I går talade jag för ett antal partikamrater om EU på Viskadalens Folkhögskola. Mötet ägde rum i anslutning till Europadagen 9 maj. I dag handlar nästan all EU-rapportering och EU-debatt om krishantering. Ingenting handlar om hur vi vill att EU samarbetet ska utvecklas med tanke på framtidens utmaningar.

I början av 2000-talet var det annorlunda. Då dominerade socialdemokrater i EU. Då fanns framtidstro och optimism. Då stod tillväxt, jobb och miljö i centrum för den politiska dagordningen.

Men vi socialdemokrater var möjligen för optimistiska. Vi lyckades inte leverera. Högern tog över och dominerar nu i EU. men samtidigt har högern misslyckats kapitalt. Tillväxten har avstannat. Arbetslösheten har ökat liksom klyftorna. EU spelar inte längre någon ledande roll när det gäller de globala miljöfrågorna.

I stället dominerar dagspolitik och krishantering. Nationalismen vinner terräng. Då menar jag inte bara den ultranationalismen i form av nationella Fronten, Sverigedemokraterna m.m utan också regeringar som den svenska , som den brittiska och som Frankrike under Sarkozy där värnandet om nationalstaterna går före det gemensamma bästa.

Socialdemokraterna i EU har varit skadeskjutna. man har hittills nöjt sig med att ritisera högern Något eget program för att gemensamt möta frågorna om tllväxten, miljön , jobben och välfärden finns inte Ma har förhållit sig till högerns dagordning och inte skapat en egen politisk dagordning.

det är nu dags att skapa en politisk dagordning inte bara för politiken i de egna länderna utan också för EU. För igen tror väl att lösningarn på dagens och morgondagens utmaningar ligger i mer av nationalism. Så är det inte. det ömsesidiga beroendet länder emellan ökar. Om det går bra i Tyskland och Frankrike påverkar detta också Storbritannien och sverige och vice versa.

Den socialdemokratiska politiken måste bejaka ett utvecklat EU-samarbete. Där tillväxten, jobben , rättvisan och miljön står i centrum. "Sätt Europa i arbete" hette socialdemokraternas program i slutet av 90-talet. det är dags att sätta upp samma målsättning idag och skapa ett gemensamt program över nationsgränserna. Socialdemokraterna måste återigen ta över taktpinen både i medlemstaterna i EU och i EU-samarbetet.