Sverige halkar efter andra länder när det gäller skolresultat. Skillnaderna mellan olika elever ökar dramatiskt i Sverige. Många elever fullföljer inte sina gymnasiestudier och rikserar därmed att inte komma in på arbetsmarknaden.

Ytterligare ett område där alliansens utbildningspolitik misslyckats gäller yrkesutbildningarna. Sedan 2008 har antalet elever som söker yrkesutbildningar minskat med  34% och idag väljer endast drygt en fjärdedel av eleverna ett yrkesprogram. detta trots att efterfrågan på elever på vård-och omsorgsprogrammen och industriprogrammen är stor. En förklaring till att färre söker står att finna i den förändring som alliansen införde och som innebär att yrkesutbildningarna inte längre ger automatisk behörighet till högskolan. Elever i Sverige vill uppenbarligen ha utbildningar som ger dem valmöjligheter att gå vidare i framtiden.

Ett annat problem är de stora avhoppen. Många byter program eller hoppar helt enkelt av gymnasiet från yrkesprogrammen. Björklund vill möta avhoppen med sänkta krav. I stället borde undervisningens kvalitet öka så att alla elever kan nå målen. För det är så att det finns kvalitetsbrister inom existerande utbildningar.

LO vill att arbetsmarknadens parter bör få ett större ansvar då det gäller att vara med och forma yrkesprogrammen man föreslår att branschernas parter genom programråden får möjlighet att utöka den arbetsförlagda utbildningen utöver de obligatoriska 15 veckorna.

Sverige behöver yrkesutbildningar med hög status och högkvalitet som inte bara ger ungdomarna möjligheter att få jobb men också ger de som genomgått yrkesutbildningen möjlighet till högskolestudier senare i livet för de som önskar detta. Därför är det positivt att LO vill ta ett ökat ansvar för yrkesutbildningarna. Hoppas att arbetsgivarna har samma ambitioner och hänger på LO:s initiativ. 

Sverige är inte längre det land i världen där klyftorna är minst. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är högst bland de nordiska länderna.  Arbetslösheten totalt är på en historiskt hög nivå.Sverige halkar efter när det gäller elevernas resultat. man kan knappast beteckna den svenska skolan som likvärdig.

För den regering som styr Sverige är lösningen på dessa problem och utmaningar skattesänkningar. det har handlat om en generell sänkning av arbetsgivaravgiften för anställning av alla ungdomar antingen om dessa ungdomar redan har ett jobb eller har svårt att komma in på arbetsmarknaden. det har handlat om en sänkning av krogmomsen, vars effekter på sysselsättningen är högst osäkra. det har handlat i fyra jobbskatteavdrag som inte gjort att Sveriges historiskt höga arbetslöshet minskat Och det har handlat om en stor sänkning av bolagsskatten som gjort de redan lönsamma bankerna än mer lönsamma. Vi kan vänta oss ett fortsatt bonusregn till bankernas direktörer eftersom staten medverkat till deras förbättrade resultat.

Är det denna typ av politik Sverige behöver när behovet av investeringar i ny infrastruktur, investeringar i utbildning och behovet av nya bostäder är rekordhögt? Mitt svar är ett rungande nej. Alliansens politik har nått vägs ände. Sverige kan inte urholka kommande skatteunderlag. det kommer bara att minska våra möjligheter att klara de välfärdsutmaningar vi har p.g.a. en åldrande befolkning.

I stället måste vi bygga Sverige starkt för framtiden. Sverige måste investera både i ny miljövänlig infrastruktur och i utbildning. Vi behöver bygga nya bostäder, främst hyresrätter. satsningar som skulle stärka Sverige och ge välbehövliga jobb.

Anders Borg uppfyller inte överskottsmålet enligt det finanspolitiska rådet. han kritiseras av Magdalena Andersson för detta. det är emellertid inget stort problem. Visst borde Anders borg medge att han inte uppfyller målet och visst borde överskottsmålet ersättas av ett annat mål, ett balansmål. men det viktigaste i kritiken handlar om att Anders borg använder statens pengar på ett ineffektivt sätt, nämligen till skattesänkningar vars bidrag till att minska arbetslösheten är ringa. Det är därför det behövs en ny politik för tillväxt, arbete och ökad jämlikhet.

Det går bra för Sverige enligt Anders Borg, i varje fall om vi jämför med länderna i södra Europa. Och det är sant att Sverige har en god ekonomi. Anders Borg har förvaltat det ekonomiska ramverk som han fick i arv från socialdemokraterna väl. han var med om att ompröva moderaternas politik i detta avseende. Nu kan ramverket justeras utifrån det läge befinner sig idag och överskottsmålet ersättas av ett balansmål. Hur det ökande ekonomiska utrymmet då ska användas kan vi tvista om. Borg lutar åt ytterligare skattesänkningar. det stärker inte Sverige för framtiden och det minskar inte arbetslösheten i någon nämnvärd grad. Det gör däremot investeringar i utbildning, infrastruktur och i nya bostäder.

vad som inte funkar i Sverige för tillfället . det är livet för alla medborgare i vårt land. Sverige är det land i OECD där den relativa fattigdomen ökar mest. Det innebär inte att vi får en fattigdom som i Afrika eller ens i södra Europa. Anders Borg kan fortsätta peka på länderna i södra Europa och säga att Sverige är så mycket bättre. men det innebär att klyftorna ökar i snabb takt. Allt fler lever på försörjningsstöd. Allt fler blir långtidsarbetslösa och befinner sig mer eller mindre permanent utanför arbetsmarknaden. Allt fler ungdomar kommer aldrig in på arbetsmarknaden. De får heller inte utbildning. Klyftorna växer. Detta är ett sort misslyckande. Sverige är inte längre det föredöme vi en gång var när det gäller lika möjligheter och jämlikhet.

De ökande klyftorna syns också påtagligt i den svenska skolan. Det har inte ett dugg med att skolan är kommunal att göra. Jan Björklund blandar bara bort korten för att dölja sitt eget misslyckande. Den svenska skolan var en gång kompensatorisk. Den utjämnade skillnader. I dag spelar föräldrarnas utbildningsbakgrund en allt större roll för om en elev ska lyckas i skolan. Sverige tappar i jämförelse med andra länder. Skillnaderna ökar. Vår skola börjar alltmer likna skolan i Storbritannien och i USA. Det är ett misslyckande som kan få stora konsekvenser för enskilda men också för Sverige som nation i framtiden.

Om detta bör valet handla. Vilket Sverige ska vi ha? Ett Sverige där skillnaderna ökar mellan rik och fattig eller ett Sverige där alla får del av välståndet. Alliansen har misslyckats å det grövsta med att bygga ett Sverige för alla. Nu måste vi socialdemokrater bli tydliga med vårt alternativ som handlar om ett Sverige där alla ska kunna bidra tii och alla ska kunna få del av välståndet.

Jan Björklund vill ha en statlig skola. Så vill det minsta av lärarfacken, LR också. Vänsterpartiet vill detsamma liksom sverigedemokraterna. Övriga partier vill behålla den ordning som gäller idag. Det vill också det ojämförligt största lärarfacket Lärarförbundet.

Det går inte bra för svensk skola. Skolverket har vid flera tillfällen försökt analysera vad detta beror på . Inte i någon av dessa analyser från Skolverket har jag funnit att man anser detta beror på att den svenska skolan är kommunal. Så är det för övrigt i nästan alla jämförbara länder. det är extremt ovanligt att grundskolan drivs av staten. Detta beror naturligtvis på att man i de flesta länder tycker att det är viktigt med nära kontakter mellan den verksamhet som bedrivs och beslutsfattarna.

Skolverket har emellertid kommit fram till att det fria skolvalet trots de fördelar som finns har inneburit större skillnader i svensk skola. Det gjorde man redan för tre år sedan. Det bekräftas av årets rapport. Jan Björklund vill ha kvar det fria skolvalet och han vill dölja att han varit den mest misslyckade skolminister någonsin. Därför vill han genomföra ytterligare en stor förändring. Han vill förstatliga skolan.

Vad han och andra glömmer är att skolan i Sverige aldrig varit statlig. Det har alltid varit ett delat huvudmannaskap. Så är det också idag. Kommunerna finansierar skolan via skatt. Kommunerna anställer lärarna. Kommunerna bestämmer också över de kommunala skolorna, var de ska etableras och hur resurserna ska fördelas.

Staten styr skolorna via Skolagen och läroplaner. Staten utövar inspektion. Staten godkänner också fristående skolor och bestämmer om de ska få etablera sig i olika kommuner. Staten har också för avsikt att ge riktlinjer för resursfördelning. Staten bestämmer behörighetsregler via lärarlegitimationen.

De som vill förstatliga den svenska skolan är skyldiga att ge svar på några enkla frågor. Menar man att det är staten som ska anställa lärarna i de statliga skolorna runt om i landet? Hur ska det gå till? Ska staten upprätta kontor i varje kommun eller i varje region? Ska länsskolnämnderna återinrättas? Vad blir deras uppgift i förhållande till Skolinspektionen? Ska staten också bestämma om, när och var de statliga skolorna ska etableras? Ska staten också ta över ansvaret för de fristående skolorna och deras personal?

I dag har vi en väl utbyggd förskola och förskoleklasser som nästan alla 6-åringar går i?. Ska staten också ta över dessa? Hur blir det skolbarnomsorgen som samarbetar nära med de kommunala skolorna bl.a. med läxhjälp. Blir också dessa statliga?

De personer som förordar ett förstatligande av skolan, vilket skulle vara en gigantisk omorganisation måste också svara på frågan om det är detta som den svenska skolan behöver idag? Är det inte arbetsro och befrielse från en del statliga pålagor om dokumentation och administration. Jag menar det.

Vi ska inte lösa skolans problem genom ett gigantiskt experiment som ett förstatligande innebär. Staten har redan idag inflytande över skolan. Man kan använda detta inflytande för att minska lärarnas administrativa börda i syfte att ge utrymme för mer undervisning. man har makten att ändra i timplaner för att mer tid läggs på matematik och svenska.. man bestämmer redan idag över när vi ska ha nationella prov och i vilka årskurser betyg ska sättas och hur betygen ska utformas.

Så frågan vad är det centralisterna vill ytterligare. Ska staten anställa lärarna runt om i vårt avlånga land och ska staten bestämma var det ska byggas skolor? Det blir långa avstånd mellan de som berörs och beslutsfattarna och vi blir ganska ensamma i världen med en så centralistisk skola.

Budgettak och överskottsmål har tjänat oss väl. Det tycker de allra flesta. Efter 90-talskrisen behövde förtroendet för Sverige återupprättas. Det var vi socialdemokrater som tog initiativet till det finanspolitiska ramverket.

Moderaterna anslöt sig sent omsider till detta ramverk. Nu har Sverige stabila finanser. Problemet idag är den alltför höga arbetslösheten och bristen på investeringar för framtiden. Alltfler pläderar för att överskottsmålet bör ersättas av ett balansmål dvs balans i budgeten över tid. Detta gör Göran Persson liksom Klas Eklund och Assar Lindbeck.

jag förstår att den socialdemokratiska ledningen inte vill framstå som ekonomiskt oansvarig. Jag förstår också att man inte på en gång hoppar på LO:s förslag om 70 nya miljarder. LO är inget parti som måste stå till ansvar inför väljarna. LO:s roll är att trycka på och bilda opinion.

Men det är nu dags att föreslå ett balansmål och använda de resurser som då finns inte till att öka konsumtionen utan till investeringar. Sverige har ett långsiktigt behov av investeringar både för ny infrastruktur och på bostadssidan. Med de goda finanser Sverige har går det att få förmånliga lån. Det stärker Sverige för framtiden samtidigt som det skapar nya jobb. Och det skulle inte äventyra Sveriges finanser

Rådet är att inte låta Anders Borg ta initiativet till ett balansmål. I stället bör socialdemokraterna vara först. En nästan helt enig ekonomkår skulle välkomna ett sådant ställningstagande. 

Det blir svårt för Jan Björklund att tacka nej till socialdemokraternas inbjudan till nationell samling om skolan efter det att båda lärarfacken välkomnat denna inbjudan. Att Björklund är frustrerad när han kommer tvåa på bollen är begripligt men mer svår begripligt är de sura kommentarerna från en del s-bloggare och från anonyma tyckare på s-bloggar. Man verkar inte helt bekväma med att den nuvarande s-ledningen är initiativrik på skolans område. 

En annan fråga som det skrivits om under den senaste veckan är eventuella kommande regeringskonstellationer. Reinfeldt verkar vara heltrött och oinspirerad, medan Stefan Löfven verkar ivrig över att ta ansvaret för Sverige. Samtidigt finns det knappast någon seriös bedömare som tror att socialdemokraterna  efter ett framgångsrikt val kommer att regera ensamt med stöd från andra partier. Den tiden är förbi. Åtminstone miljöpartiet kommer inte att nöja sig med att vara ett stödparti. man vill sitta i en kommande regering.

Huruvida detsamma gäller vänsterpartiet är mer osäkert. Jonas Sjöstedt ställer krav som kan uppfattas som näst intill ultimativa om vinster i välfärden. Detta kan knappast ett parti som har 5-7% av väljarna göra såvida man inte redan nu planerar för att vara utanför en kommande regering. Det kan vara en fördel för ett parti som vänsterpartiet. Se bara på Danmark. Det frestar på att sitta i regeringsställning. Det har SF fått erfara. det är betydligt lättare att sitta utanför som Enhedslistan valt att göra. Kanske är det så som Sjöstedt resonerar när han ställer krav som verkar vara ultimativa. Att sitta i en regering där man måste överge det mesta av sin politik brukar inte göra att man vinner väljare utan att man förlorar.

Det kan komma att räcka med en regering som består av s och mp. Vänsterpartiet kan knappast välja att fälla en sådan regering för att bana väg för en ny regering Reinfeldt. Det vore att begå politiskt självmord. Men enligt min mening vore det bra med en regering som tar död på blockpolitiken. Den har spelat ut sin roll och gynnar bara ytterlighetspartier som moderaterna och vänsterpartiet och den ger sverigedemokraterna ett för stort inflytande.

En blocköverskridande regering verkar idag avlägsen och självklart kommer inte något av allianspartierna att ens andas om att en sådan är möjlig före valet. Centerpartiet torde idag också vara en omöjlig regeringspartner med Annie Lööf som partledare. detsamma gäller Kristdemokraterna. Det partiet måste slicka sina sår efter nästa val. Men jag undrar om inte folkpartiet efter Jan Björklund kommer att slå in på en mer socialliberal kurs. man är i det partiet oroad över vad som händer med socialförsäkringarna. jag tror att ett samarabete om skolan är möjligt efter Björklund. Visst finns det fortfarande knäckfrågor som euron, NATO och kärnkraften, men jag tror att det går att finna lösningar också på knäckfrågor.

Allt detta är naturligtvis bara spekulationer. Men samtidigt har sverigedemokraternas inträde på arenan en betydelse för hur framtida regeringskonstellationer kan komma att se ut. Och ska blockpolitiken försvinna är det sannolikt efter valet 2014. Ytterligare fyra år med en moderatledd alliansregering är inget önskvärt alternativ.

Reaktionerna på utspelet från Stefan Löfven och Ibrahim Baylan om skolan är mestadels positiva. Jag bortser då från några inlägg här på s-bloggar. Jag tänker istället på välkomnandet från lärarfacken och på Dagens Nyheters ledarsida.

Läget för svensk skola är så allvarligt att det behövs en nationell samling. Då kommer skolan i främsta rummet före viljan att söka skillnader mellan de olika politiska partierna. Regeringen borde naturligtvis tagit detta initiativ. Nu har man inte gjort detta. Deras passivitet har fått socialdemokraterna att agera.

Jan Björklund tjurar. Detsamma gör P.J. Anders Linder i Svenska Dagbladet. Något annat var knappast att vänta. Det borgerliga misslyckandet med skolan har blivit alltmer uppenbart. Därför måste någon annan hålla i taktpinnen

Jag har tidigare skrivit om att vi socialdemokrater har övertagit initiativet i skolfrågan. Det blev än tydligare när jag deltog på Skolriksdagen i början av veckan. I går hade Magdalena Andersson en alldeles utmärkt artikel i Svenska Dagbladet. I dag tar Stefan Löfven och Ibrahim Baylan initiativ till en nationell samling om skolan .

Det är bra eftersom läget i skolan är allvarligt efter flera års misskötsel av skolan. För detta har vi socialdemokrater ansvar men det största ansvaret faller på alliansen och Jan Björklund.

Det är i mötet mellan läraren och eleverna som undervisningen sker. Lärarna och läraryrket måste uppvärderas. Både löner och arbetsvillkor måste förbättras. Det är sant att detta är en sak för arbetsmarknadens parter, men lika sant är att arbetsgivarparten är kommunalpolitiker. Arbetsgivarna har ett stort ansvar  för utvecklingen.

Administration och dokumentation upptar alltmer av lärarnas tid . detta sker på undervisningens bekostnad. det är het tokigt. Lärarna måste få göra det som de är utbildade för nämligen att undervisa

Förändringar i skolan måste grundas på forskning och beprövad erfarenhet. Så har inte skett under Björklunds tid. Han har hela tiden skjutit från höften ofta i strid mot det som forskningen kommit fram till.

Skolan behöver långsiktiga villkor. Därför är det bra om det går att hitta uppgörelser över blockgränsen. det behövs en nationell samling. I en sådan samling vill naturligtvis alla partier få med så mycket som möjligt av sin politik. Dock fungerar inte ultimativa krav. Om man inte på någon punkt är villig att kompromissa ska man inte sätta sig vid samma bord som andra partiföreträdare.

Dock är det så att socialdemokraterna och miljöpartiet sitter med trumf på hand. det är Jan Björklund som mest av alla behöver en uppgörelse. Det är hand som måste ta till sig andra partiers politik. Framtiden får utvisa om han förmår göra det eller om han kommer att fortsätta sin linje med konfrontation som kännemärke.

Idag är det Europadagen. Den EU debatt som idag förs i Sverige är torftig. Den handlar mest om vad vi inte vill med EU. Vi har en regering som inte längre vill att Sverige ska tillhöra EU:s kärna utan mest samarbetar med EU-skeptikerna i det brittiska konservativa partiet. Samtidigt växer nationalismen både längst ut till höger och längst ut till vänster.

Den regering vi har i Sverige vill att EU ska vara ett samarbete för företag och kapital. Man värnar den inre marknaden. Men så mycket mer vill man inte. Vi har ett vänsterparti som liksom det högerpopulistiska sverigedemokraterna vill lämna EU. Folkpartiet brukar berömma sig med att vara Sveriges mest EU-vänliga parti och vill idag som enda parti att Sverige ska införa euron.

Jag menar att samarbetet inte handlar om man tycker om EU eller inte. Att ansluta Sverige till euron eller om Sverige ska lämna EU är inget som avgörs i valet till EU-parlamentet om ett år. Frågan är i stället vad vi vill få ut av samarbetet.

De stora utmaningar som EU har enligt min mening är kampen mot arbetslösheten, de ökande klyftorna och miljöfrågorna. På dessa tre områden går det idag åt fel håll. Här bör socialdemokraterna i EU tillsammans med de gröna partierna ändra inriktningen.

All kraft ska satsas på att minska arbetslösheten. Det får inte vara så att en stor del av EU:s unga befolkning går utan sysselsättning. Det banar bara väg för högerpopulism och vänsterpopulism.

Vi ska vara solidariska i EU. Vi ska inte bara peka finger som Anders Borg gör. Vi är alla betjänta av att det vänder i södra Europa. Det gynnar länderna där och det gynnar oss i norr. Handeln och välståndet ökar med minskande klyftor mellan länder och mellan människor.

EU hade en gång ledartröjan när det gällde världens miljöarbete . Så är det inte idag. Den konservativa politikerna , inklusive Fredrik Reinfeldt sitter tillbaka lutad och åser hur klimatet i världen förändars och gör inte mycket. EU måste återigen bli ledare i klimatarbetet i världen.

EU-samarbetet har betytt mycket för freden på vår kontinent. EU har betytt mycket för återföreningen av det en gång delade Europa. Men det går inte att vila på vunna lagrar. EU behöver ta sig an framtidens utmaningar, de n höga arbetslösheten, de ökande klyftorna och miljöförstörelsen. I detta arbetet ska de europeiska socialdemokraterna stå i spetsen.

Jag har just lämnat Skolriksdagen. Vi fick första dagen lyssna på utbildningsminister Jan Björklund. Som alltid var han skicklig rent retorisk men också som vanligt la han den svenska skolans tillkortakommanden på andra. hans eget ansvar var inte så stort trots att han är den utbildningsminister som suttit längst på posten sedan 60-talet.

När vi därefter fick lyssna på forskaren Andy Hargreaves blev det uppenbart hur Jan Björklund dribblar med statistik och siffror. Svensk skola hävdade sig ända in på 2000-talet relativt bra. Det stora raset har skett sedan Björklund fick ansvaret. dessutom fick vi veta att skolan alls inte är att likna med en ålderdomlig atlantångare som det tar åratal att vända ( sådana atlantångare har aldrig funnits). Hargreaves är en forskare som är väl värd att lyssna på och ta intryck av.

Dag 2 imponerade Leo Razzak som föreläsare. Han är en produkt av det arbete som Anders Carlberg uträttade på Fryshuset i Stockholm. carin Götblad höll ett bra anförande om ledarskap.

Sist på dagen hade vi socialdemokratiskt gruppmöte. Vi var en stor grupp på ett 200- 300 socialdemokratiska skolpolitiker. En norska berättade om hur Arbeiderpartiet vänt utvecklingen i norsk skola. Ibrahim Baylan berättade om hur vi i partiet centralt arbetar aktivt med utbildningspolitiken och sist på dagen kom Stefan Löfven för att markera hur viktig utbildningspolitiken är för oss socialdemokrater.

Vi har nu initiativet i skolfrågorna trots vad en del s-bloggare påstår. Vi gör satsningar som handlar om att göra skolan mer likvärdig och förbättra resultaten i den svenska skolan. Våra satsningar sträcker sig från förskolan till grundskolan , gymnasiet till högskolan och det livslånga lärandet. Utbildningspolitiken är knuten till sysselsättningspolitiken och Sveriges förmåga att kunna klara sig i den globala konkurrensen liksom till möjligheten att finansiera välfärden.

Vi ska satsa på kvalitet, öppna böcker och öppenhet. Vi ska inte fastna i organisationsformer och driftsformer. Björklund vill liksom vänsterpartiet och sverigedemokraterna förstatliga skolan. han talar om återförstatliga skolan. men faktum är att den svenska skolan aldrig varit statlig. Ingen framgångsrik skola i de utvecklade länderna är idag statlig. Att förstatliga svensk skola skulle vara ett stort experiment under en tid då skolan mest av allt behöver arbetsro.

När jag fick min första tjänst som lärare 1972 fick jag denna tjänst i Helsingborgs kommun. Jag anställdes inte av staten, inte heller gjorde någon av mina kolleger det. Jag kom snart till Fredriksdalsskolan. Detta var en kommunal skola. Staten hade inget inflytande över att denna skola byggdes eller var den lokaliserades. Det bestämde Helsingborgs kommun. Jag fick min lön av kommunen, men på den tiden fanns det centrala förhandlingar mellan staten och de fackliga organisationerna om hur stegen i lönetrappan skulle utvecklas. Staten,

 hade också ansvaret för läroplanerna som på den tiden mer i detalj beskrev hur undervisningen skulle ske.

Björklund och andra som förordar ett förstatligande måste beskriva vad de menar att skolan ska förstatligas. varför ska vi införa något som vi aldrig haft? varför ska vi införa något som ingen framgångsrik skolnation har? Vill man att staten ska bestämma vilka skolor som ska etableras runt om i vårt land? Ska staten för första gången anställa alla lärare och ta arbetsgivaransvaret för alla dessa? Ska staten sköta detta från Stockholm eller ska lokala kontor upprättas runt om i Sverige?

Björklund gör som vanligt. han vill prata om alt annat än det som är viktigt. Han vill flytta fokus från det som är viktigt för skolan. Låt oss inte falla i fällan att parta om det som är oviktigt. Låt oss liksom i Norge skriva ett kontrakt med lärarna, ett med föräldrarna och ett med eleverna. Låt dessa kontrakt handla om kvalitet, utvecklingsmöjlighet, inflytande och öppenhet.