Idag har jag och min 15 åriga son sett filmen, Jag saknar dig, från 2011.

När varje dag blir som man förlorat en del av sig själv! Cilla och Tina är tvillingsystrar. Jag skriver är, men egentligen skall det väl vara var. För Cilla blev påkörd av sin granne. En ung kille som precis fått körkort. Tjejerna som precis firat sin mammas födelsedag på sängen, trotts att de försovit sig. De springer ut för att hinna med bussen och ser inte bilen som kommer.

Tina är arg för att det inte var hon som dog. Tina blir ibland ihopblandad med Cilla.  Men Tina och Cilla var ju helt olika, trotts att de var så lika, utanpå. Tina är arg för att hon blev lämnad kvar. Filmen är lång, ibland dråplig och känslorna svallar. Ena stunden är de små barn, för att i nästa stund vara vuxna, precis som tonnårstiden kan vara.  Filmen handlar även om den första kärleken och att falla djupt för att stiga upp igen. Tina träffar nämligen Stefan på ett sommarläger och nu blir hennes liv ännu mer komplicerat.

Den handlar om sorgen att förlora någon nära, sveket och skulden när något är för sent att ställa till rätta. I denna gripande filmatisering av Peter Pohls Augustprisbelönade ungdomsbok, Jag saknar dig, Jag saknar dig, visar Anders Grönros att han kan skapa en ungdomsfilm som verkligen griper tag, i hjärtat. Jag har väldigt svårt att höra vad de säger. Ibland spelas det över. Men med filmen lyckas han ändå finna känslor, händelser och beröringar. Det gör väldigt ont och blir väldigt mörkt i perioder, för att stiga emot ljuset.

Båda boken och filmen bygger på en riktig händelse. Då Gieth var tretton år förlorade hon sin tvillingsyster, Jenny. Hon kontaktade då författaren Peter Pohl, och bad honom att skriva en bok om systrarna. Systrarna hade tidigare läst hans bok Alltid den där Anette, och reflekterat över hur hemskt det skulle vara att förlora sin syster. Boken och filmen skiljer sig ganska ordentligt, men grundhistorien finns där.