Min 15 åriga son frågade mycket idag om tro, oändligheten och funderingar kring livets mening.Vi var nere på badstranden här vid Insjön och tittade på himlen. Sommarmolnen gled förbi oss som stora sockervadd på den ljusblå himlen. Sjön kluckade emot bryggan. Några måsar skrek och sökte efter småfisk på sjöbotten. Vassen gav ett sådant där susande ljud i vinden.

Vi hade ett sådant där samtal som bara en pappa och son kan ha. Vi talade om olika religioner och vad de stod för. Han undrade om jag trodde på något. Jag berättade att jag inte hade någon direkt tro på någon  religion och är vad man kalla för ateist. Vi talade om oändligheten och om det ändå inte tar slut. Det är så svårt att förstå. Vi talade om livets korthet och livet och mäniskans utveckling.  Så mycket en 15 åring kan fundera på.

Nu i helgen kommer min dotter och hennes kusin hit. Vi ska uppleva Gröna Lund och sommarens Stokholm. Här är fantastiskt. Vildhallonen har börjat mogna på buskarna. Igår satt vi på alltanen och åt frukost. Jag vände mig bara en liten bit bort och plockade hallon och lade i min tallrik med kall vanilj youghurt. I krukorna växer tomater, rosor och kryddor. Det doftar underbart. Sjön ligger spegelblank på morgonen nedanför backen och det känns underbart mitt i sommaren.

Idag är det snart årsdagen sedan det där fruktansvärda hände på Uöya och i centrala Oslo. De ungdomarna som  sköts på Utöya var i min sons, dotters och hennes kusins ålder. De hade precis börjat livet. De hade samma funderingar om livet,om samhället och filosofiska funderingar. Just precis denna dag så var dessa ungdomar på resande fot eller var redan på ön. De hade den där pirrande glädjen att få tala om allt som de funderade på. De skrattade , lyssnade på varandra, spelade gitarr och sjöng. De brottades med tältpinnar,liggunderlag och sovsäckar.

De var som en lång förfest. För det handlade om ett ungdomsläger där unga träffas för att skratta, uppleva naturen, sjunga sånger och njuta av ungdomen. De var killar och tjejer som mina barn här, står med en fot i vuxenvärlden och med en fot i barndomen. De kände en upprymdhet som bara ett sommarläger kan rymma. Kanske någon skulle kyssa någon för för första gången. Kanske någon av dessa unga människor skulle känna den är första pirrande känslan av förälskelse.

Idag så får inte flera av dessa ungdomar uppleva detta igen. De får inte sticka ner handen i en vildhallonbuske på Utöya och smaka på ett hallon. De får inte uppleva den där känslan av att få ligga och titta på den öppna stjärnhimlen och fundera på livets mening, orättvisorna i värlen eller fundera på när de ska få ge sin första kyss. När över 60 flickor och pojkar sover i sin eviga vila utan för den skull kunna uppleva sina drömmar och framtiden. Idag handlar det även om att vi alla som får fortsätta göra det. Uppleva friheten, naturen och demokratin.

För oss alla som fortsätter leva i denna värld.Vi ska fortsätta kämpa i deras minne och visa på vikten av frihet, jämlikhet och broderskap. Utöya blir sig aldrig likt. Rädslan finns där att det ska hända igen. Det var väl det han ville.Den där krymplingen som tyckte att hans liv var så mycket viktigare än alla dessa ungdomar. Men Utöya får inte bli en dödens kyrkogård.Det måste få fortsätta vara ett läger för ungdomar som vill ha kul och uppleva nyplockade vildhallon, tältdukar, vatten som kluckar, måsar som skriker eller för någon som vill ge sin första kyss.

En ö i världen som bara är ett härligt ställe där man kan  få vara ung, fri och ha kul.