Vi lämnade Cusco tidigt på morgonen när taxibussen kom och hämtade oss. De skulle hämta oss tidigt och därför skulle vi inte äta frukost. Men vi väntade och väntade. Vi visste att vi hade 7-8 timmars resa framför oss. Vi var nervösa - jag var nervös. Om jag visste vad vi hade framför oss så hade jag nog inte valt detta.

Men vid sju tiden på fredagsmorgonen ringde telefonen på rummet. Vi var reda och Gustavo hade bokat platserna bredvid föraren. Tack Gustavo - du är bara bäst. Nu skulle vi se allt! Det fick vi verkligen. Det var kallt på morgonen som vanligt. Jag hade gott om kläder. Nu bar det av i en hög hastighet genom Cusco och ut på landsbyggden på krokiga asfaltsvägar. I varje krogig sväng tutade föraren så mötande trafik visste att vi kom.

Reseväskan hade vi lämnat på hotellet i Cusco. De skulle behålla den till att vi återkom på Lördagdskvällen. Det var nu rally som gällde och som en tävling att nå målet - tåget till Machu Picchi. Överallt på vägarna fanns det hundar, av alla dess olika raser. Landskapet blir allt grönare ju närmare vi når målet.

Det underliga var att vägen var ganska fin förrutom på de ställen där asfalten hade rasat och det låg utspridda stenar som markerade detta.

På många ställen rann det stora mängder vatten över vägen. Efter några timmar stannade vi på ett ställe och köpte fika. Det var inte gott, men mättande. Vi skulle få lunch i en liten by mitt i djungeln. Den ingick i resan som kostade för oss både ca 2400 kr. Jag mådde inget vidare och såg långt ner avgrundsdjupen. Vägen blev smalare och smalare. Bergen högre och högre. Efter många timmar och tusentals krokiga krökar och vägen bestod av grus och sten. Så var vi inne i en tät djungel.

Då var det plötsligt stopp mitt på vägen. Det var vägen som var så enormt dålig längre fram efter jordskred att de höll på att laga den. Vi gick ur bilen och bort emot en liten by som låg på vägkanten. Husen såg enormt spartanska ut. Det var snarare skjul med plåttak. Vi gick fram ända fram till där vägen var helt stoppad och där arbetarna jobbade för fullt med att laga det som vi i Sverige knappast skulle kalla väg.

Jag hade tidigare sett en hel påkörd häst som låg på vägkanten död. Men även en hundvalp och ett lamm. Att fler hundar inte blev ihjälkörda var nog ett under. Flera hade legat på vägen utan att ens göra något som helst rörelse att vilja flytta på sig. Jag hade även sett gröna bananer, avokado och papaya hänga från träden . Massor med kor, åsnor och hästar gå utan stängsel på åkrar vid vägarna. Vad får dem att inte springa upp på vägarna?

Vi fortsatte att gå runt och titta på växter och överallt växte det pumpor eller om det var kallebasser. Plötsligt såg jag att det växte frukter i ett träd. De var gröna och några var lite gula. Det var passionsfrukter och vi nådde några. Det var helt underbart gott att äta dessa. Slemmigt och sött med massor av kärnor. Vi gick upp för en trappa som tydligen ledde till ett skjul. En ung kvinna kom springande och sa på spanska att vi absolut skulle lämna huset annars så skulle hon sätta sin hund på oss.

Snart var vi återigen på väg och snart så kom vi fram till en ung vägarbetarkille som stod ensam vid en nedtagen lina som gick över vägen. Längre fram såg vi hur vägen försvann i ett mörker av damm och sten. Det

skulle nu bli riktigt spännande insåg vi. Vägen var helt borta framför oss. Det var tydligen vägarbetet som vi tidigare lämnat som vräkte ner överbliven sten och jord ovanför. Vi var nu två turistbussar fulla av folk som med fruktan såg hur sten och sand föll ner på vägen framför oss på flera ställen.

Vägarbetarkillen och busssförarna försökte på alla sätt visa att vi var där. Fyra små pojkar gick lugnt förbi bussen med skolväskor på ryggarna. Den enormt smala vägen var fulla av grus, sand och stenar. Nedanför sluttade berget ner i nästan 90 grader. Vi var fast. Bussföra rna försökte att flytta de stora stenarna som låg på vägen. Flera av resernärerna rusade ut och började lyfta. Jag satt kvar och funderade på hur detta skulle sluta.