Daniel Lind skriver om de liberala tankesmedjornas totala dominans i en esse på DNs kultursida vilket han kallar Möjligheternas land. I slutet ställer han frågor som den här - Tänk om minskade inkomstskillnader egentligen ett sätt att öka individens frihet och att stärka Sveriges ställning i den globala konkurrensen?

Är världen mer komplicerad än det vi dagligen får oss till livs av näringslivets tankesmedjor? Många Socialdemokrater är lättlurade och går på denna myt. Vi måste privatisera,konkurressätta och förrändra för vem då? Hur kan man tro att kvalitén blir bättre av konkurrens? Vart tog begreppen som samarbete och solidaritet vägen? Eller är det en medveten strategi ifrån dessa partikamrater när de förordar ett kapitalistiskt system framför att socialistiskt? Vem lurar vem i den liberaldominerande tankesmedjan?

Den sociala rörligheten i USA och i Storbritannien är och förblir mindre än i tex Sverige, Norge eller Canada. Är du fattig i tex USA så har du det svårare att ta dig ur din fattigdom och även lättare att hamna i den. De länder där det samhälliga sociala skyddsnätet är starkare så har du lättare att ta dig ur fattigdom. Föreställningen om USA som ’möjligheternas land’ är lika seglivad som uppenbart felaktig.” Denna myt skapar destruktivitet, grundläggande och bristande humanitära problem i samhälls systemet.

Den Amerikanska drömmen är en myt som tydligt sprids av liberaler och dessa försöker driva Sverige i dess riktning. Privatiseringar, nedskärningar av transfereringssystemen, sänkta skatter och försämringar av vad som ska då vara förnyelse av det gamla bidragsSverige. Förnyelse är en drivande arbetsmarknadspolitik, generella sjukförsäkringar, generell välfärd och samhälliga trygghetssystem. Allt vi under en längre tid har lämnat och fortsätter lämna var den Svenska drömmen.

Den Svenska drömmen var välfärdssamhället där skatter, avgifter och generella lösningar skapade trygghet som i sin tur gav mer frihet. Ett samhälle där samarbete gick före konkurrens. Ett samhälle som planerade, strukturerade och förde långsiktliga visioner och mål vilket kunde lyckas bättre. Ett samhälle där blandekonomin dominerades av folkrörelser och vuxenutbildningar som i sin tur skapade en industri som var stark. Trygga mätta och välmående ostressade människor tänkte ut saker. De forskade och funderade utvecklade nya saker. Sverige har ju  nu exporterade flera lösningar till hela världen.

Anton Andersson skriver idag att där marxismen gick ut kom ingenting in: Om besvilkelsen efter S-kongressen. Jag delar hans uppfattning. Vi kompromissar ihjäl vår ideologi och våra drömmar. Möjligheternas land är inte ett pragmatiskt liberalt land som kan tänka sig att utanförskap och stora skillnader mellan grupper skapar möjligheterna. Bostadsbrist, arbetslöshet och fattigdom skapar inte något nytt. Det går ju att kalla sin politik för jobbpolitik och sedan låta halva landet hamna i arbetslöshet. Det har vi ju nu sett Alliansen göra.