Sedan maktutredningen 1990 presenterade sin slutrapport har det svenska samhället genomgått stora förändringar. Allt flera aktörer rör sig i mediasfären. Flera TV kanaler och radiostationer har startat. Arbetarrörelsens makt har förändrats. Specielt efter att maktkoncentrationen i media har förstärkts. A-pressen har ju gått i graven för längesedan. Idag har vi allt flera amatörer som sitter vid tangenterna och skriver i bloggar.

Klart är att beslutsfattare i företag, intresseorganisationer,
politiska partier och offentliga organ måste hela tiden räkna med medias granskning och är samtidigt beroende av medias uppmärksamhet. Media beskrivs som en otrogen hustru som ibland spelar med, men allt för ofta hugger en i ryggen. Bloggarna hänvisar till medias rapporteringar och får fritt spelrum att svara på dessa. Media hänvisar allt oftare till bloggarna som själva kan vara de som granskas av de som skriver svaren i bloggarna.

Den media vi ser idag håller på att förändras i takt med att allt fler använder Internet och läser vad som skriver och sägs där. Idag kan ju vem som helst läsa tidningar och bloggar som ligger utlagda på nätet. Medias makt och spridning har ökat i och med detta.

Om vi nu ska ta något exempel. Ett aktuellt exempel är opinionsmätningarna vilka verkar bli allt viktigare eftersom både bloggare och media lyfter fram dem. Det verkar som om stiger ett parti i mätningarna en vecka kan de lika snabbt rasa nästa. Ibland känns det som ett drev som drivs på allt starkare där alla hejar på det tillfälligt vinnande laget. Men det kan lika flyktigt ändra sig till att nästa vecka slå tillbaka.

Ibland får man den känslan att medias bevakning gottar sig åt förloraren och hejar på den som tillfället leder. Om jag skriver något om opinionsmätningarna i min blogg så skriver snart någon annan om samma fråga. Sedan skriver media om samma grej oavsett vad jag har skrivit om. Det blir som en spinnoff effekt som aldrig tar slut.