Mina arbetskamrater hade sett ett jättebra program på TV, det hette mitt huvud är en torktumlare. Idag kan vi ju se programmen på nätet och igår gjorde jag det. Programmet tog upp den brännande frågan om ADHD. Jag arbetar med frågan dagligen både i mitt arbete och i mitt privatliv. I våras blev min son utredd för andra gången av en skolpsykolog. Han konstaterade att min son kan ha någon form av ADHD. Inte den agressiva sorten som visade i filmen. Nej det handlar mer bara om oro, stress och fula ord. Jag skulle kontakta BUP för att göra den slutliga utredning. Den pedagogiska utredningen som skolpsykologen gjorde visade att mitt barn hade styrkor och svagheter. Hans största problematiska svaghet var bland annat minneskapaciteten.

Efter utredningen kände jag en stor frustration över detta. Skolans specialpedagog började tjata om att min son behövde medicineras. Jag diskuterade frågan med mina arbetskamrater. Min sons mamma trodde inte på skolpsykologen eller på att vår son behövde mediciner. När det var dags för utvecklingssamtal så skulle först klassläraren tala med oss och sedan specialpedagogen. Det var när specialpedagogen skulle tala med oss som han berättade för min son att han hade ADHD och att min son behövde mediciner. Vi hade ju inte hunnit varit på BUP och konstaterat detta. De var nämligen de som skulle göra den slutliga utredningen och sedan berätta för mig och min son om han hade ADHD eller inte. Jag fick då vända mig till min son och förklara för honom vad specialpedagogen talade om och att det inte alls vara konstaterat att han hade ADHD.

På kvällen var min son lugn och vi diskuterade återigen det specialpedagogen talat om. Jag ringde upp klassläraren och berättade vad som hade hänt och hon skulle tala med rektorn nästa dag. Den kvällen var jag så trött att jag somnade framför TVn. När min son skulle somna kom den stora oron. Istället för att väcka mig ringde han hem till sin mamma. Han grät i telefonen och pratade om att han inte ville leva längre. Han var jätteledsen. Dan därpå talade vi om återigen om ADHD och hur det var att ha det. På eftermiddagen ringde skolans rektor upp mig och han bad jättemycket om ursäkt för vad som hänt. Jag förstod efter det att jag talat med min sons mamma, att en viktig bro var bränd. Den hade skolans specialpedagog bränt. Skolan skulle nu sätta in ett minnesträningsprogram som heter Robo Memo.

Nu har min son flyttat ifrån mig av flera orsaker och med sin mamma. Jag känner en stor sorg och längtan efter honom varje dag. Han klarade programmet Robo Memo med stor bravur. Han kommer leva med sitt funktionshinder resten av sitt liv. Han kan ju fortsätta träna minnet och säkert fungera bra i livet. Han trivs bra i sin nya skola och han har fått nya kamrater . Framförallt hoppas jag inte att han tappar gnistan till livet utan fortsätter kämpa.