Nu skall jag ge mig ut på djupt vatten. Jag hoppar i och tar en skattediskussion, trots att jag inte är speciellt kunnig i ämnet. Jag är väl på nivå som skattebetalarna i allmänhet.
Det har pågått en debatt här någon vecka. Erik Laakso, Bengt Silfverstrand, Anders Nilsson, Peter Karlberg och Björn Andersson har haft inlägg i skattefrågan.
Jag förstår nog väldigt lite av det här men det jag vet är att jag själv tjänar bra och betalar en alldeles för låg skatt, 28 procent i inkomstskatt. Då är ändå kommunalskatten i min lilla fattiga kommun i Norrlands inland hög. Jag har förstått, att när Anders Nilsson pratar om att vi betalar 75 procent i skatt, lägger han till arbetsgivaravgifter, sociala avgifter av diverse slag, moms och energiskatter och vad det nu mera kan vara. Så ser inte jag det. Jag skiljer på avgifter och skatter. Jag skiljer på konsumtionsskatter och inkomstskatter.
Arbetsgivaravgifterna tas visserligen från ett löneutrymme, alltså avstådd lön, som till exempel betalar min sjukförsäkringsavgift och min avgift till arbetslöshetskassan (facklig eller garantinivå hos Alfa-kassan) och pension. Den betalar alltså tryggheten från det ”gemensamma”. Det är en försäkringsavgift på samma sätt som när jag själv, fast direkt, betalar premierna till min hemförsäkring, bilen med mera.
Moms och konsumtionsskatter betalar jag för det jag konsumerar och styr själv nivån på. Alltså summorna är avhängiga hur mycket och vad jag konsumerar. Precis som när jag handlar varor och tjänster då jag står för vinsten till ”vem det nu må vara”. Skillnaden är att momsen och konsumtionsskatterna senare används till välfärd och utjämning av inkomstklyftorna. I alla fall när mitt parti får regera :).
Visst skulle vi, som nyliberalerna tycker, kunna låta bli att ta ut skatter, i alla fall nästan, och låta var och en betala själv för sin sjukvård, medicin, barnens skolor, dagis, äldrevård, arbetslöshet, sjukförsäkring … med mera, med mera. Och låta dem som inte fixar sina egna privata försäkringar, tigga, sova ute, dö … Nej, nu tror jag inte att ni socialdemokrater som anser att vi betalar för mycket i skatt tycker så. Men jag framhärdar att jag inte riktigt förstår skattepratet. Jag håller visserligen med om att det är ett stort ansvar för riksdagen, landstingen och kommunerna att förvalta skattepengarna på bästa sätt. Och ett bra sätt för mig är utjämnande och rättvist.
Detta ord, rättvist, som är ifrågasatt av många men som för mig betyder, att med utgång i alla människors lika värde skall det vara behoven som styr samhällets, det gemensammas, insatser och inte plånbokens tjocklek.
Tur att jag kan simma :) men jag borde kanske skaffa en flytväst för säkerhets skull. Jag får hoppas på att Bengt och Björn eller någon annan kommer med en livboj.
Eva
Nu blir du säkert irriterad på mig, men jag håller med dig i hela ditt resonemang.
Jag är givetvis för att att vi betalar jämlikt och solidariskt för välfärden, privata lösningar är inte mina lösningar. Men jag är emot taken att en ny skattehöjning med nödvändighet är lösningen på de stora problem som vi har idag att finansiera välfärden. Det finns helt enkelt inte det stora utrymmet kvar att hämta det ifrån. Det fanns 1970, men inte idag. Och finns inte utrymmet i löntagarens plånbok då måste vi finna det någon annanstans. Kostnaderna kommer vi inte ifrån, visst kan de bli mindre och kronorna bättre utnyttjade. Men vi vill för vårt eget bästa och samhällets bästa bo och leva i ett solidariskt välfärdssamhälle. Därför förespråkar jag en annan syn på vad som är samhälleligt och gemensamt, nämligen lösningar som ligger närmare människan och med större insyn och kontroll för vanligt folk. Det är en maktfråga helt enkelt. Jag tror alla som var med kommer ihåg skillnaden mellan den gamla a-kassan och den som blev ställd under staten/AF. Sättet som man blev behandlad på, informationen, inflytandet via facket och så vidare. Två ägarformer, två upplevelser. Jag är mycket medveten om att en stor reformering av välfärdssystemen inte låter sig göra under en mandatperiod, men debatten i partiet med riktning mot framtiden måste föras. Och det är här vi sviktar. Ingen ledande socialdemokrat som jag mött har någonsin yttrat ett ord av undran, fundering, analys av det stora systemskifte som vi socialdemokrater påbörjade på 1970-talet. Tvärtom försvaras det med näbbar och klor, nästan som att det var en naturlag. Den har bara ett litet problem; när vi lovar att återställa tidigare nivåer med nya skattehöjningar så ljuger vi. Det kommer inte att klaras av och som jag skrev någonstans: "Vi har lovats världens bästa skola, världens bästa vård, världens bästa a-kassa, världens bästa bostäder! Och i vår lilla slutna ankdamm har vi också fåtts att tro att det är så. Om det inte hade varit för de fula borgarna som över en natt river ner och förstör vårt eget nordiskt blonda Shangri La, den elaka omvärlden som skickar sina flyktingar till oss, skattesmitarna som sviker, världsekonomin som vill oss ont, polacker som turistar i välfärdssystemen, litauer som kränker kollektivavtalen och sänker lönerna...och så vidare i evighet." Men hur mycket vi än rasar mot "förstörarna" så kommer vi inte att kunna bära välfärden. Min enda fråga har varit: Finns det en annan väg till den? Förlåt att jag blev långrandig.
Håller annan människa i plånboken för dig så finns respekten för en början men för eller senare ingår plånboken med annans fingrar avtal med annan än dig att hantera inehållet i denna börsen.
Individer som själva hanterar sin ekonomi ber att se över tjänsten eller varan för att försäkra sig om att den uppfyller de tänkta valen och kraven den tänkt sig. Användare av varan, tjänsten förstår sitt eget eget behov bäst. Valfrihet är likamed självuppskatning villket ger ansvarkänsla, förståelse och intresse för funktionen i sin omgivning det vill säga ett egenvärde. En vilja och ett självförtronde kan göra skillnad. Äldreomsorgen bör få bestämma över sig självt i ett sådant boende där yngre är med och följer deras beslut och direktiv. Skolelever, unga människor som vet och ser sin framtid bör få bestämma en egen studieinriktning själva då de är framtiden, inte du. Boende i Bryssel förstår inte en rovdjursfråga i norrland. Exemplen kan vara eviga. Förändringaran måste inte vara lika viktiga som att samtidigt se att jämföra funktionen. Ägarna av tjänsterna kanske är nya men är funktionen verkligen så mycket annorlunda. Se över hanteringen istället för ägandet så närmar du dig människan mer.
Det är väl ingen som tror att vi vid ett maktskifte kan höja alla skatter till den nivå som var innan borgarnas systemskifte startade. Vill vi förbättra a-kassan,sjukförsäkringen,pensionsskatten m.m. ja då måste skatten höjas. Kan man förklara för oss medborgare vad man får för skattehöjningarna,så tror jag att det accepteras.Det har undersökningar visat tidigare. De som nu blivit arbetslösa eller är sjukskrivna har minsann på ett brutalt sätt fått erfara den "rättvisa" som borgarna infört. Om vi ska fortsätta med borgarnas politik,varför ska vi då byta regering?
Jag är pensionär och betalar redan en högre skatt,så varför ska inte de som arbetar också kunna betala lika hög skatt. Det gick ju bra ända till för 2 1/2 år sedan.
Hej Anders
Irriterad blir jag aldrig på dig, tvärtom, jag tycker att du ställer bra och kloka frågor. Jag förstår också att du är kunnig i skattefrågor, men i denna din kommentar behöver jag inte ens ropa på hjälp. Och du får skriva hur mycket och långt du vill/orkar. Jag blir alltid lika glad när du kommenterar hos mig. Jag tycker också att det är viktigt att ställa framtidsfrågorna, dit hör naturligtvis hur vi skall klara en bra och rättvis välfärd och trygghet när något händer. Men oavsett vem som hanterar systemen: staten, kooperativ, föreningar … så måste pengarna in och de måste ske på ett rättvist och solidariskt sätt - efter bärkraft. /Eva Hej Bertil och tack för dina synpunkter. Jag tycker också att det är viktigt med delaktighet i vård, omsorg, skola m.m. men jag tror inte alls att vi skall behålla pengarna i den egna plånboken för att sedan köpa det som den klarar. Många har tomt i börsen. En del har inte ens en plånbok. /Eva Hej Berndt Jag håller med dig. Vi får plocka fram den pedagogik som behövs för att förklara vad som krävs för ett solidariskt samhälle. Och pensionärer skall inte betala en spänn mer i skatt än vi som jobbar. Punkt! /Eva
Berndt, nej det är ingen som tror det men alltför många som lovar det. Där har du ett problem.
När dessutom skatteutrymmet är så intecknat som det är idag, så kommer dagens socialdemokratiska politik inte att räcka till. Det är fakta och inga ideologiska utsvävningar. Så hur mycket vi än drömmer oss tillbaka så blir vi tvugna att finna nya lösningar för framtiden. Jag är också snart pensionär och jag klarar mig säkert, men inte mina barn och barnbarn. De dem jag ömmar för.
En liten rättelse bara Eva, jag säger inte att vi betalar 75% av löneutrymmet i skatt. Jag säger att staten disponerar 75% av löneutrymmet i skatter och avgifter. Kanske ingen stor skillnad, kan tyckas, men skillnad är det.
Det är faktiskt riktigt många felaktigheter i resonemanget.
Arbetsgivaravgiften är inte en avtalsmässigt grundad kostnad emellan parterna på arbetsmarknaden, det är enbart en myt, det är en skattemässig kostnad för företaget och denna fastställs av det offentliga. Meromsättningsskatten betalas av såväl företag och konsument för samma vara, där företagen betalar för sitt påslag medan slutkonsumenten betalar ytterligare en gång för helheten. Det är kort sagt så många sakfel att det är svårt att bemöta inlägget.
Javisst, Anders, jag vet att du menar så, det var därför jag rabblade alla övriga skatter och avgifter jag kom på :). Det finns kanske fler men då lär de nog dyka upp här.
/Eva
Låt bli då, Carl-Johan. Men för mig är en avgift en avgift och en skatt en skatt. Även när avgiften, i detta fall arbetsgivaravgiften, är politiskt beslutad. Vilket inte är någon hemlighet alls.
Men du skriver ju att detta är en del av en avstådd lön, vilket då implicerar att detta avtalats emellan arbetstagaren och arbetsgivaren.
Eller är det så att du försöker förleda dem som inte känner till dessa förhållanden?
Carl-Johan Norberg Anders Nilsson! Läst men inte förstått. Kan man inte uttrycka sig klart skall man nog inte skriva över huvud taget!
Bengt Nilsson, sosse
Hej Carl-Johan
Så menar jag inte alls. Ursäkta, jag var säkert otydlig. Däremot funnes det ett högre löneutrymme att annars förhandla utifrån, om inte den avgiften skulle betalas till statskassan. Lönerna skulle därmed bli högre. Nu anser jag att det är rätt att vi avstår det utrymmet för att få en trygghet i form av sjukförsäkring och a-kassa. Men det är detta, tror jag, som Anders Nilsson anser skulle kunna skötas på annat sätt. Och det är säkert möjligt men summan som skall användas till denna trygghet måste vi ändå betala och för mig, och även Anders, är det viktigt att det sker på ett solidariskt sätt. Alltså efter bärkraft. Jag hoppas att jag blev tydligare nu :) /Eva
Det som är allmännyttigt kan inte drivas under former för vinstmaximering, detta är fundamenta. I det som är allmännytta så måste det ingå en grundläggande sjukvård av rent funktionsmässiga skäl för samhället.
Och att uttrycka sig klart, och att förstå det man läser, det är två olika saker. Denna begreppsförvirring som råder i debatten, är bara grogrund för vanföreställningar och bristande kommunikation.
Jag håller med dig, Car-Johan, det som är allmännyttigt skall inte drivas med vinst.
/Eva
Alldeles riktigt Eva! Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det givetvis behoven som ska styra. Och finansieringen av dessa behov ska ske solidariskt genom våra skatter.
Se vidare mitt dagsfärska inlägg i denna skattedebatt: http://www.s-info.se/silfverstrand
Visst går det att förena en lagstiftad generell välfärd med andra former av hantering av det än Försäkringskassa, socialkontor och arbetsförmedling. Det är min ena poäng. Den andra är att när vi går ut och lovar så måste det också finansieras.
Skattevägen är på väg att tömmas ut. Vad gör vi då? Just det vi ser ske och har skett under längre tid. Vi skär ner. Vi höjer skatten och skär samtidigt ner, det är det pedagogiska problem som lokalpolitiker får brottas med. Och vi har inget annat svar än att vi måste. På sikt undergräver det förtroendet för politiker och för politiken. Det är ett mycket större samhällsproblem än det fjantiga höger-vänsterpajkastandet. Min tredje poäng är att systemen som de fungerar inte behandlar brukarna anständigt. Och det handlar inte bara om ett behov av uppförandekod hos de anställda. Det är medborgarnas allt mer distanserade förhållande till systemen, det är handläggarna klämda mellan chefer og det egna samvetet. Det är faktiskt som jag ser det ett feltänkt system, ett systemfel. Jag minns mycket väl vad a-kassans förstatligande innebar för känslan av delaktighet, av den behandling som de nya handläggarna gav en etc. Och det var en dj-vla skillnad, ursäkta kraftuttrycket. Det handlar ju inte om dåliga människor, det handlar om ett system. Som reformist så menar jag att det är min plikt att förändra samhället. Fungerar samhället dåligt så måste det förändras, och då lyssnar jag på de människor som drabbas av det, inte på de politiker som har beslutat om det.
Tänk att denne Anders Nilsson aldrig kan komma till skott. Först säger han att skattevägen är praktiskt taget stängd. Sedan säger han att han vill reformera samhället. Är det inte på tiden att du talar om hur denna reformering ska gå till och hur välfärden i framtiden ska finansieras om det inte ska ske gemensamt via våra skatter.
Och när du sedan förkastar höger-vänsterperspektivet som fjantigt - menar du då att det inte finns någon ideologisk skillnad mellan socialdemokratin å ena sidan och moderaterna och de övriga högerpartierna å den andra? Nu har du haft så många chanser att förklara dig både på egen och andra hemsidor att det väl är dags att konkretisera sig.
De ideologiska skillnaderna är lika förfelade som uppfattningen och förståelsen för att vi i Europa har penningekonomier/penningsystem, medan de i USA rent konstitutionellt sett har ett kreditsystem. Vilket innebär att valutabildningen rent konstitutionellt sker med helt olika motvärdegrunder.
Att det sedan är de valutafinansiella systemen i sin tur som är det som styr de geografiska regionerna, det gör bara diskussionen ännu mer snedvriden, samtidigt som olika intressen diskuterar fördelning av ekonomisk nytta, utifrån att det på något sätt skulle vara politiken som bestämmer detta till sin grund. Det är faktiskt patetiskt att se hur många som skulle framställa sig i en bättre dager om de inte yttrade sig alls. I penningsystem skapas valuta genom att en skuld bildas som ett motvärde till valutan. Detta sker utifrån olika länders respektive banklagstiftning och genom den internationella regleringsbanken (BIS), och vidare genom regleringsbrev som kallas för Basel 1 och 2. Att enskilda aktörer som banker och bankirfirmor genom ett tillstånd ifrån finansinspektionen, ett tillstånd som kallas bankoktroj, sedan tillåts att på egen hand utan vidare statlig kontroll bilda valuta, det är skälet till att systemet ovillkorligen måste haverera. Det går rent faktisk inte att skuldsätta mer i oändlighet, och eftersom räntan inte är skuldbildande och alltjämt en kostnad i ett penningsystem, så måste systemet alltid till sist haverera. Att den beteende vetenskapliga och filosofiska grunden för politiska ideologier, dessutom oftast har sin grund i att den rådande ordning som är på finans och valutamarknaden, gör ju inte precis att trovärdigheten ökar.
Hej allihop
Oavsett om vi väljer att driva välfärden och tryggheten genom den offentliga gemensamma sektorn eller genom föreningar, kooperativ, folkrörelser eller någon annan profitfri lösning, måste vi ändå alltid tillsammans bära kostnaden och finansiera den. Och det måste ske solidariskt genom skatt efter bärkraft. Det gäller ju också när vi slantar upp till privata vårdgivare, skolor, barnomsorg … allt betalar vi genom skatterna. Det jag i mitt inlägg kände mig störd över var, att jag med min goda lön endast betalar 28 procent i inkomstskatt. Konsumtionskatterna styr jag själv över. Jag tycker alltså att jag betalar för lite skatt på min lön. Jag har fått mina skattesänkningar på sjukas, arbetslösas och pensionärernas bekostnad. Och det är för mig orättvist och fel. /Eva
Varför på någon annans bekostnad? har du inte själv arbetat ihop din lön menar du?
Hej Carl-Johan
Visst jobbar jag själv för min lön. Men den skattesänkning som alliansregeringen ”pådyvlar” mig sker på de nämnda gruppernas bekostnad. Sjuka och arbetslösa har fått sänkta ersättningar och de arbetslösa betalar en högre avgift för den urholkade och sämre a-kassan. Jag har fått en rejäl sänkning på min skatt som bekostas av deras försämrade villkor. Varken pensionärer, arbetslösa eller sjuka har fått någon skattesänkning. Det är så långt man kan komma från mitt och ditt partis grundpelare, med ledorden frihet, rättvisa, jämlikhet och solidaritet. /Eva
Just precis, Eva. Det handlar om solidaritet, jämlikhet och rättvis fördelning. När det sedan gäller Norbergs snåriga resonemang, så är det bara att konstatera att det dessbättre är obegripligt för de allra flesta. Därför är skadan av detsamma nog rätt begränsad.
Om man som denne Norberg anser att vi inte ska skattefinansiera verksamheter utan att var och en ska betala själv. Ja, då har man nog kommit så nära nattväktarstaten som det bara är möjligt. Och den klassiska socialdemokratiska valfilmen "Skattefria Andersson" - med Stig Järrel i rollen som skattekverulant, har plötsligt åter blivit högaktuell.
Jag skulle vilja kommentera Anders Nilssons oro för finansieringen av välfärden. Jag delar den, men av ett annat skäl än Anders själv.
Anders säger att "när dessutom skatteutrymmet är så intecknat som det är idag, så kommer dagens socialdemokratiska politik inte att räcka till". Det han glömmer är att om skatterna hade höjts till den nivå de låg år 2000 så hade det gemensamma i dag haft mer än 160 miljarder kronor mer att röra oss med. Det hade inte alls räckt till guld och gröna skogar, men det hade som Peter Gustavsson i nr 1 av Tvärdrag i år visar, räckt till: - en återställning av ersättningsnivåer och tak i a-kassa och sjulkförsäkring (ca 10 miljarder kronor) - 2 000 kronor mer i månadslön till alla kommunalare (ca 10 miljarder kronor, brutto före ökade momsintäkter etc) - Nolltaxa i regional och kommunal kollektivtrafik (14,5 miljarder kronor) - införlivande av tandvården i den allmänna sjukförsäkringen (15-20 miljarder kronor) - 250 000 nya jobb inom välfärdssektorn med en snittlön 20 000 kronor i månaden (60 miljarder kronor brutto, före avräkning av minskade a-kassekostnader) - 50 miljarder kronor till utbyggnad av studiemedlen, investeringar i infrastruktur och i lokaler till de nya välfärdsjobben - nya klassrum, fler sängplatser på sjukhusen med mera - och/eller till en höjning av taken och nivåerna i a-kassan till 90 % för 90 % av alla löntagare. Man kan ha synpunkter på ovanstående reformer, förslag på fler eller på andra prioriteringar, men man bör nog tänka sig för innan man anger pengabrist som skäl för att säga nej. Skattesatserna år 2000 for ingen illa av. Jag är inte rädd för höjda skatter - jag är rädd för dem som säger att det inte går.
Snårigheten kan väl sägas ligga i i den möjliga läsningen, och att jag skulle ha svårigheter att skilja på vad som av nödvändighet är de statsbärande funktionerna, och vad som kan drivas i vinstmaximeringssyfte. Det får stå för dem som nu tycker sig att läsa detta. Men det står inte för mig.
Att beskriva verkligheten på ett enkelt sätt, är inte detsamma som att verkligheten blir enkel.
När det gäller verkligheten i denna debatt så handlar den om skatternas roll i finansieringen av välfärden. Och den konkreta frågeställning som väckts är huruvida dagens och framtidens välfärd ska finansieras gemensamt via skattsedeln eller en högre andel ska tas ut i form av egenavgifter.
På den i sammahanget alldeles centrala frågeställningen är både Anders Nilsson och Carl-Johan Norberg svaret skyldiga.
Om ni höjde arbetsgivaravgifterna till förslagsvis 55-60 procent progressivt, så skulle ni ju kunna påstå att Sverige är ett taxfree-paradis där löntagare inte betalar någon skatt alls.
Mvh Magnus R Emigrerad egenföretagare UK
Och jag har ingenstans påstått att jag anser att den allmänna välfärden, skall finansieras på något annat sätt än via det allmänna.
Och då måste man förstå vad orden har för innebörd. För att något skall vara allmänt så skall alla inkluderas i detta allmänna, annars kallas det för enskilt i någon omfattning.
Jag ber om ursäkt för att jag inte besvarat Daniels intressanta kommentar förrän nu. Andra göranden har kommit ivägen, men nu är jag här.
Daniels förslag om att återgå till år 2000 års skattenivå är intressant och tankeväckande, och illustrerar på ett bra sätt vad jag menar med att skatteutrymmet är intecknat, och visar med all önskvärd tydlighet vad jag menar med att skatterna börjar bli kontraproduktiva. Daniels förslag om skatteökningar på 160 miljarder skulle kosta 2700 kronor per person i månaden. Detta under förutsättning att inga andra ökade utgifter skulle läggas på stat och kommun. Inga andra löneförhöjningar, inga ökade bidrag, inga utbildningar för de nyanställda. Alltså noll ökning av utgifterna och bara ökade intäkter. För en vanlig familj, där den ene är lagerarbetare på DHL och den andre tandsköterska hos den private tandläkaren i din närhet , så skulle alltså skatten öka med mellan 5000 och 6000 i månaden. Om inte bägge försörjarna tillhör den kategori kommunalanställda som får 2000 i löneökning, vill säga. Då skulle den samlade disponibla inkomsten "bara" minska med 1500 kronor i månaden. För min familj så skulle förslaget innebära raka vägen till socialkontoret. Vi har inte marginaler som tillåter en minskning av intäkten med 3500 kronor i månaden. (Min fru jobbar deltid som personlig assistent). Dessutom skulle ju inte kommunen kunna ge mig något bostadstöd, eftersom räknestycket förutsätter att kommunens utgifter inte ökar. Jag skulle kunna ta ett jobb till, för att få ihop till skattehöjningen, men då tar jag ju resurserna från det som skulle gå till nyanställningar! Ett ekorrhjul verkar det som. Kan det illustreras bättre vad som menas med att skattehöjningarna är kontraproduktiva. Vi skulle få en anstormning till transfereringssystemen, till bidrag och ersättningar, som sannolikt skulle sänka ersättningsnivåerna och den solidarisk välfärden totalt. Daniels kommentar illustrerar två andra akuta problem för den socialdemokratiska rörelsen. Det ena är ju den konservatism som behärskar många i rörelsen. Man längtar tillbaka till en eller annan tidpunkt i vår historia som man anser särskilt lyckad. I Daniels fall till år 2000, andra längtar tillbaka till 70-talet o.s.v. Jag tror inte att historien kan vridas tillbaka, där skiljer jag mig från Daniel, och jag menar att den här typen av nostalgisk längtan tillbaka är kontraproduktiv. Det andra problemet är att Daniels inlägg bär vittnesbörd om hur en inflytelserik och viktig debatt inom socialdemokratin förflyttats från arbetarklassen till universitetens och högskolornas korridorer, klassrum och matsalar. Viktiga debattörer förmår inte längre att se de politiska möjligheterna utifrån vanligt folks verklighet. I stället formuleras teoretiska luftslott som vinner polemiska poänger i en snabb korridordebatt på instistutionen. Av människor som aldrig senare i livet kommer att dela de villkor som t.ex. en lågavlönad resauranganställd, ett vårdbiträde eller en fattigpensionär lever under. I längden är detta skadligt för soicaldemokratin som rörelse, och spelar en allt större roll för politikens trovärdighet. Och det är om något kontraproduktivt.
En av de värsta rådande villfarelserna som egentligen aldrig borde ha kunnat få fäste i en rörelse som bygger på arbetets produktivitet, är den rådande vanföreställningen om vikten och funktionen av penningekonomin.
Det går inte, och det kommer aldrig att gå, att skapa välfärd utifrån handel med pengar!
Jag kan inte låta bli att kommentera den alldeles uppenbara och självklara tanke som slår en då man läsere Daniels räknestycke. År 2000 hade vi en socialdemokratisk regering. Vi hade den skattenivån som Daniel exemplifierar.
Varför var då det verkliga utfallet det motsatta på samtliga punkter? Kommunalarna fick inte löneförhöjningar, a-kassan återställdes inte till tidigare nivåer, nolltaxa i kollektivtrafiken infördes inte, tandvården blev inte del av sjukförsäkringen, 250000 jobb inom offentlig sektor skapades inte, studiemedlen höjdes inte, skolorna förbättrades inte. Akademiska luftslott däremot byggdes då och byggs uppenbarligen fortfarande idag. Men det hjälper knappast medborgarna.
För att så slutligen bara räkna lite på Daniels siffror som han tydligen lånat från den hedervärde Peter Gustafsson i Uppsala; det blir lätt ironiskt när Daniel ger sig ut med siffror i skattedebatten och "glömmer bort" att räkna med just skatten och avgifterna som följer lönen! Man behöver ju inga akademiska examina för att räkna ut det, det räcker med en helt vanlig miniräknare.
Sålunda kostar alltså 250000 nya jobb inte 60 utan 80 miljarder med arbetsgivaravgiften inräknad. På samma sätt så kostar 2000 till samtliga kommunalare inte 10 miljarder utan 14,5 miljarder osv. Ja, ni förstår säkert. Det blev inte så mycket kvar och skattekramarnas tystnad blev också begriplig. Det som verkligen oroar mig, för att travestera Daniel, är att de, som förespråkar skattehöjningen som enda vägen till välfärd, visar sådan ovilja att ta en mera förutsättningslös debatt. Nya kommentarer kan ej göras för detta blogginlägg! |
Eva Hillén Ahlström
Senaste blogginläggen
Visa samtliga tidigare inlägg
Arkiverade blogginlägg
Sök på webbsidan
|
Kommentar av 
Eva Hillén Ahlström, Skicka e-post till mig
Copyright © 2010 Eva Hillén Ahlström, www.s-info.se | Spara som favorit | Skriv ut sidan
0,14063
Copyright © 2010 Eva Hillén Ahlström, www.s-info.se | Spara som favorit | Skriv ut sidan
0,14063