TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 

Igår träffade maken en bekant på Konsum som berättade att han precis blivit uppsagd från sitt jobb på grund av arbetsbrist. Två år före pension. 


Han hade besökt arbetsförmedlingen för första gången i sitt liv. Hade också ringt facket för att kolla hur han skulle göra för att ansöka om a-kassa m.m. Han fick då veta att om arbetsgivaren hade kollektivavtal skulle han vara berättigad till ett engångsbelopp på 50 000 kr och en utfyllnadspenning mellan lön och a-kassa under ett visst antal dagar. 


Han kollade och arbetsgivaren hade tecknat kollektivavtal. Tack och lov. Inget av detta kände han till. Men han hade i alla sina yrkesverksamma år varit fackmedlem. Vilket han i dag är oerhört tacksam över.


Eva




2016-03-05, 15:00  Permalink  4 kommentarer
Andra bloggar om:  



Jag har, som så många andra, reagerat på Centerpartiets och Liberalernas förslag om sänkta ingångslöner. Enligt medierna så betyder Liberalernas förslag en nettolön för heltidsarbete 11 500 kr/månad netto. 


Intressant i sammanhanget är en krönika i DN där Johan Croneman efterfrågar att nationalekonomen/professorn Lars Calmfors, som anser att förslaget är bra, skulle ha presenterat en budget för en familj med den inkomsten. Han skriver:Hur man klarar livhanken och en familj, hyra och mat på 15 000 minus skatt borde ju Calmfors också kunna räkna ut.” 


Jag har nu gjort den beräkningen. I nedanstående uträkning visar jag hur en familj, bestående av en ensamstående förälder med två barn i Stockholm, kommer att befinna sig i relation till riksnormen för försörjningsstöd (socialbidrag).


Riksnormen försörjningsstöd, 2016:

2 950 kr personliga kostnader, 1 vuxen 

3 500 kr personliga kostnader, 1 barn, 15 år

3 090 kr personliga kostnader, 1 barn, 12 år

1 320 kr hushållskostnader för tre personer

8 000 kr hyra, 3:a

   500 kr hushållsel

   100 kr hemförsäkring

   500 kr fack/a-kasseavgift

   790 kr SL-kort


Totalt: 20 750 kr*

 

Inkomster:

11 500 kr lön

  2 250 kr barnbidrag för två barn

  3 146 kr underhållsstöd för två barn

  3 200 kr bostadsbidrag


Totalt: 20 096 kr


Underskott: 654 kr*


*Tillkommer kostnader för läkarbesök, mediciner, tandvård, glasögon för föräldern vilket vissa månader innebär ett högre underskott.


Familjen blir, trots heltidsjobb, beroende av försörjningsstöd varje månad. 






Ett mycket klargörande och pedagogiskt svar av @ursulaberge om de avgörande skillnaderna mellan socialbidrag och trygghetsförsäkringarna på en fråga ställd efter den en minut långa infon Nånting blev riktigt fel.

 

"Visst spelar det roll vilket trygghetssystem man befinner sig i. Av flera skäl. Det första är ersättningsnivåerna som ju är olika i sjukförsäkring, a-kassa och försörjningsstöd. Men viktigast är nog ändå det rätt entydiga faktum att om du är i a-kassa och hos Arbetsförmedlingen så har du större chans till ett jobb och egen försörjning än om du är i försörjningsstöd. Både svensk och internationell forskning (t.ex. OECD) visar det. Detsamma gäller sjukförsäkringen. Du är närmare rehabilitering från sjukdom om du är i sjukförsäkringen hos Försäkringskassan hos deras experter på området, än om du är i försörjningsstöd.

 

De som arbetar med ekonomiskt bistånd är kompetenta i det de gör, men de är inte utbildade arbetsförmedlare eller kunniga inom rehabilitering, utan har sin gedigna utbildning inom socialt arbete. Det är något helt annat.

 

Det tredje argumentet för varför folk ska vara i rätt system är att det är en väldigt stor skillnad på behovsprövade stöd och icke behovsprövade försäkringar. Försörjningsstödet är behovsprövat och bygger på hela ditt hushålls inkomst. Har en partner till exempel inkomst måste du leva på den personen i första hand. Och äger du något som går att sälja måste du, i princip, sälja det först, innan det kan bli tal om försörjningsstöd. Dessutom är så klart behovsprövade bidrag betydligt dyrare att administrera än t.ex. a-kassa och sjukförsäkring, av lätt insedda skäl. Det är mycket mer som det ska kontrolleras för.

 

Så visst spelar det roll var pengarna kommer ifrån. Utifrån individens incitament, möjligheten att få ett jobb eller bli rehabiliterad, administrationskostnader mm. Dessutom är ju, så klart, de olika trygghetssystemen finansierade på olika sätt.

 

Kort och gott handlar trygghetssystemen om att rätt person ska vara på rätt ställe eftersom det är där de bäst vet hur de ska stödja för jobb, rehabilitering, eller som i försörjningsstöd för sociala eller andra problem, som inte enbart beror på att du är arbetslös eller sjukskriven med läkarintyg. Så skapas bäst förutsättningar för att få människor i jobb.

 

Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet SSR"

 

Tack!

 

Eva






Så här skrev min mamma, då 97,5 år, i en insändare inför valet 2010 om kampen för allmän rösträtt och demokrati. Mamma skulle i dag, på internationella kvinnodagen, ha fyllt 101 år men gick bort i höstas, 100 år 7 månader och 11 dagar gammal. Tänkvärt är att mamma var 8 år när hennes mamma, min mormor, fick rätten att rösta för första gången. Demokratin är ung.

 

Rösta på söndag!
Jo, minsann det var nog tungt
när förra seklet var ungt
hur man fick jobba och stå i
för allmän rösträtt och demokrati
- det förstår i dag inte vi!

 

Man fick inte demonstrera,
sjunga eller prata
på öppen gata.
Det gjorde nog susen
för minst tjugotusen
kom och hörde Dalströms Kata
som stod där och prata
om allmän och lika rösträtt
på en Stockholmsgata.

 

Men polisen kom
och burade in den demokratiska Kata
som snart kom ut igen
och fortsatte prata.

 

Därför hoppas vi
som har stabil demokrati
på söndag går och lägger vår röst
denna ljuvliga höst
och bugar djupt för dem
som gått före!

 

Märta Hillén

 

Mamma var socialdemokrat, en arbetarunge född 1913, som gick genom fyra tunnlar till skolan, varannandagsskola. Livsfarligt, men det fanns ingen väg, hennes pappa var banvaktare och familjen bodde i en banvaktsstuga.

 

Mamma hade en dröm som hon aldrig vågade berätta för någon. Att bli läkare. Jisses, att säga något sådant, som arbetarbarn och dessutom flicka. Istället sa hon att hon ville bli sjuksköterska som var hennes drömalternativ. Men denna alternativa dröm var lika ouppnåelig, trots att hennes lärare sa att hon var väldigt begåvad och borde fortsätta sina studier. Visst hennes kloka föräldrar ville så gärna ge henne och hennes syskon det bästa. Men nej, det fanns naturligtvis inte pengar till det. Hon blev piga och butiksbiträde.

 

Om Bohusbanans tillkomst och om sin uppväxt, om skolvägen, om dåtidens fosterbarn … skrev mamma i en bok när hon var 85 år, Medan dressinen rullade - genom fyra tunnlar, om människor och händelser kring Bohusbanan.

 

När hon var 90 år skrev hon en fristående fortsättning, Har fröken tid att lyssna? Den handlar om småfolkets vardagsliv och om kriget: inkallelser, ransonering, mörkläggning, om det tyska planet som sköts ner över Uddevalla, snabbmobiliseringen, snabba möten, oro, censurerade brev från det ockuperade Norge, om ”matpakker” till släkt och vänner i Norge kontrollerade hos tullkontoret. Medan dansen gick och kärleken blommade.

 

Eva



2014-03-08, 11:50  Permalink  1 kommentarer
Andra bloggar om:  



Om ett Sverige som glider isär, min insändare på op.se:

 

Den svenska socialpolitiken riktade under efterkrigstiden in sig på generella välfärdslösningar som skulle omfatta alla medborgare. Utan fattigvårdstänk.

 

Politiken syftade till att utsatta grupper inte skulle slås ut och utanförställas. Trygghetssystemen skulle ta emot och människor skulle inte falla igenom. Som sista skyddsnät fanns socialbidraget. Ett skydd som aldrig har varit tänkt som en långvarig eller permanent lösning. Max tre månader blev så småningom tanken.

 

Nu ser det inte längre ut så. Trygghetsförsäkringarna är inte längre värda namnen och alltfler står utanför dem och hänvisas till socialtjänsten. Under allt längre perioder och med låga belopp. Vi ser en återgång till det gamla fattigvårdssystemet med skärpta krav på motprestationer för att få hjälp. Vi ser från politiker en ”skyll dig själv-mentalitet” riktad mot de sjuka och arbetslösa. Vi har fått Arbetsförmedlingens fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin och fas 4 i socialtjänstlagen. Dagens ansvariga allianspolitiker kan inte längre stava till begreppet fattiggöra, utan endast till ordet arbetslinje. Grunden för detta är deras människosyn: arbetslösa och sjuka är lata. Således inte konstigt alls att socialpolitiken har ersatts av fattigvårdspolitik. Och att klyftorna mellan friska med jobb och sjuka/arbetslösa växer.

 

Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö högskola, har beräknat att under tidsperioden 1990-2013 har socialbidragsnormen sjunkit med 10 procent i fast pris medan övriga hushålls disponibla inkomster i genomsnitt ökat med 30–40 procent. Siffrorna är skrämmande. Ekonomisk fattigdom blir också till social fattigdom och ett demokratiproblem. Det visar på just det som Stefan Löfven brukar peka på: ett Sverige som glider isär. Ett mer ekonomiskt jämlikt land är bra för alla och det tycker jag vi skall tänka på när vi går till valurnorna den 14 september.

 

Eva Hillén Ahlström, S

Bräcke

 

Bloggtips

Martin Moberg: Sjukt och ojämställt på så många sätt....






Alldeles nyss fick jag detta mail av Navid Modiri:

 

”Man brukar prata om att tänka utanför boxen. Jag har vuxit upp mellan boxarna. Jag flyttade med min familj till Sverige 1985 från Iran. Mamma och pappa sålde allt de hade för att skapa ett nytt liv för oss i det nya landet. Abba, Bergman och Olof Palme.

 

Vi kom till en flyktingförläggning i Trelleborg där människor väntade på att antingen skickas hem till tortyr, krig och ovisshet eller få ett nytt blad att skriva berättelsen om sina liv på. Det fanns våningssängar, gemensamma kök och jag minns att min mamma rökte Gul Blend och pappa att spelade schack med Saddam Husseins före detta general. Det var som ett kollo förutom den skillnaden att ingen ville åka hem.

 

Mina föräldrar köpte en ordbok och postit-lappar och tatuerade det gemensamma kökets väggar fulla med gula lappar med svenska ord på. De bakade bröd och förhörde varandra på glosor.

 

Jag däremot lärde mig svenska genom att läsa serietidningar. Jag köpte Lucky Luke, Tintin och Kalle & Anka för 50 öre styck på loppmarknaden och låg i min säng och bläddrade. För att undvika mardrömmarna om skyddsrum och krig låg jag och skummade i fantastiska skildringar av Ankeborg, Gotham City, Springfield. Jag växte upp i ett mellanrum mellan Sverige och Iran, mellan mina föräldrar och det nya landet, mellan Ankeborg och Göteborg.

 

Vissa pratar om att tänka utanför boxen. Jag växte upp mellan boxarna.
Under hela min skolgång blev jag mobbad av två grupper: de etniska svenskarna mobbade mig för mitt svarta hår och för att mina föräldrar pratade bruten svenska och svartskallarna mobbade mig för att jag pratade perfekt svenska och hade höga betyg. Jag var inte utanför. Jag var mellanför.

 

Mellanförskapet hade dock sina fördelar. Jag blev bra på att lyssna, på att anpassa mitt språk, på att ställa frågor, på att hitta sätt att passa in. Men jag såg också varför de olika grupperna inte förstod varandra. Jag kunde se hur min mammas egna fördomar gentemot svenskar blev ett hinder för att ta sig in, jag kunde se förklädd rasism i form av stödinsatser för barn med invandrarbakgrund och hur människor i olika grupper som egentligen ville väl inte gjorde saker som gynnade mötet, integrationen. Men vad fan skulle jag göra åt saken även om jag såg det. Jag var ett barn. Jag hade mina egna problem. Jag var fullt upptagen med att inte få stryk, få bra betyg och ta reda på vem jag var. Iranier eller svensk. Tecknad eller otecknad. Innanför eller utanför.

 

Under hela min barndom ville jag vara svensk. Under hela min tonårsperiod ville jag vara iranier. Jag var blatte i båda länder. I Sverige var jag inte svensk nog och när jag åkte till Iran för att besöka släkten blev jag kallad för turist.

 

Frågorna trängdes i min skalle. Det enda sättet för mig att få luft, att kunna bearbeta det jag tänkte på, var att skriva. Jag har alltid skrivit. Det har varit det enda sättet för mig att förstå mig själv, att förstå världen. Jag har skrivit dikter, seriestrippar, noveller, romaner, låttexter, krönikor, filmmanus, teatermanus, artiklar, blogg, långa Facebookstatusar. Allt. Jag skriver om allt för att veta att jag finns. För att förstå. Och skrivandet har hjälpt mig genom mörka tankar, genom förvirring och genom mellanförskapet. Jag stod på scen och läste dikter första gången när jag var 16 år gammal. Jag har jobbat som journalist på Sveriges television och Sveriges radio, skrivit böcker och gjort musik i snart tio år. Jag använder sociala medier för att ställa frågor, ta reda på vad människor tänker och känner och för att fortsätta försöka förstå världen och mig själv. Till slut började mellanförskapet kännas okej. Jag började hitta fler som var som jag. Fler som växt upp mellan väggarna. Inte bara för att de var födda i ett annat land, på en annan planet, flytt från en serieteckning till den otecknade världen utan även de som växt upp i trygga, svenska hus men ändå inte känt som att de hörde hemma exakt där. Ju fler vi blev desto mer okej kändes mellanförskapet.

 

En dag sitter jag plötsligt i mitt hus vid havet i en av Sveriges mest välbärgade kommuner. Jag är en etablerad journalist, entreprenör och artist. Jag driver ett eget företag och har anställda. Jag har ett socialt nät av nära vänner och bekanta. Folk vet vem jag är och vad jag går för. Min dotter ligger och sover på nedervåningen. Hennes blonda mamma sitter bredvid mig i soffan och försöker uppmuntra mig till att se det omtalade Järnrörsklippet på Expressens hemsida.

 

Klippet visar ett gäng överförfriskade sverigedemokratiska politiker och en svensk standup-komiker med invandrarbakgrund. Det är stökigt och bråkigt. Plötsligt lutar sig en av politikerna fram till komikern och säger: Det här är inte ditt land.De hotfulla orden tidigare, när de skrek babbe och hora, det gjorde mig irriterad men det är jag van vid. Nu hände något annat. Jag pausade klippet och kände hur kroppen spändes som i en båge. Jag spolade tillbaka. “Det här är inte ditt land.” Jag kände hur det brände i ögonen, en stor klump växte fram i bröstet. “Det här är inte ditt land.” Jag stängde ner datorn och skrek rakt ut. Min dotter vaknade. Min dotters mamma försökte trösta. Det brast för mig. “Det här är inte ditt land.”

 

Dagarna efter gjorde jag som jag brukar. Jag skrev. Det är vad jag kan. Jag skrev. Om hur det kändes. Om sorgen. Om minnena som bubblade upp till ytan igen. Om känslorna av att bli jagad av killarna med kängor och bombarjackor över skolgården. Känslan av hur svartskallarna slängde grus på mig. Allt kom upp och allt blev text. Oron för min dotter. Oron för Sverige som land. Långa berättelser på Facebook. Folk delade mina statusuppdateringar, mailade mig, kommenterade. Skrev ned egna berättelser och delade egna minnen. Plötsligt satt jag med över 300 mail där människor från hela Sverige undrade vad det var jag höll på att sätta igång och att de gärna ville vara med. Jag förstod inte vad som hände. Folk ringde plötsligt och undrade om jag behövde hjälp med mitt projekt, om jag behövde lokal, pengar, stöd.

 

Jag förstod ingenting. Jag ringde Kajsa Balkfors som hade jobbat som Vd för Cirkus Cirkör och som jag visste var duktig på komplexa samtal, jag ringde Gustaf Fridolin vars engagemang i mångfaldsfrågan var känt och jag ringde min vän Timbuktu som skrivit en hel del låtar på ämnet. Jag frågade dem om råd. Vad ska vi göra? Folk behöver något mer. Det politiska samtalet räcker inte. Människor behöver ses och prata om de här sakerna. De behöver prata om rasism, olikheter, om Sveriges framtid. Om vilket land vi ska leva i. Om varför det vi gör nu inte räcker.

 

Mina vänner föreslog att vi skulle samla människor. Hjälpa dem att prata. Hjälpa dem att lyssna. Skapa en ny form av samtal.Så vi gjorde just det. Vi samlade 60 personer i ett rum på riksdagen den 29:e december 2012. Vi avsatte 12 timmar för att prata om Sverige 3.0. Vi menade på att Sverige 1.0 är ett land där alla helst ska vara så lika som möjligt. Där såna som jag och min dotter inte är välkomna. Där varken Gustaf, Kajsa eller Timbuktu får plats.

 

Sverige 2.0 är det vi lever i idag. Där det finns olika sidor men de slåss mot varandra. Det är en fight. Debatt. Krig. Det ska koras en vinnare. En sida som har rätt. De andra har fel. De blir kallade för blattar, rassar, babbar, horor, nassar, svennar.

 

Vi ville prata om Sverige 3.0. Ett land där vi pratar MED varandra. Där vi lyssnar. Där intentionen inte är att vinna utan att försöka förstå. Förstånd istället för motstånd. Närhet istället för avstånd.

 

Samtalet i riksdagen 29:e december började med att alla fick berätta om varför de var där och vad de förväntade sig. Målet med detta är att redan i början försöka lyssna och förstå var människor kommer ifrån. Vi fortsatte med att skapa gemensamma förhållningsregler om hur vi ska lyssna på varandra och hur vi ska respektera allt ifrån tid till att inte använda mobiltelefoner eller citera någon i sociala medier med namn. Samtalet kretsade kring vilket Sverige vi vill leva i, när vi upplevt utanförskap och hur vi vill bemöta och bli bemötta av andra människor. En av de frågor som skapade mest energi och känslor var frågan “ Vad händer när du kallar en människa för rasist? ”Det som gjorde de 12 timmarna så starka var också hur människor hjälptes åt med praktiska saker, hur städning, matinhandling och logistik löstes av deltagarna tillsammans. Hur vi löste problem ihop, en av deltagarna filmade, en annan fotade, en gick upp och läste en dikt efter middagen och en annan körde ett kort yogapass för de som ville. I slutet av kvällen samlades vi i samma cirkel och deltagarna fick berätta om vad de tog med sig därifrån och hur de tänker ta vidare dessa samtal. Någon berättade om hur han aldrig tidigare hade velat kalla sig svensk men att han nu gjorde det med stolthet. En annan person berättade att hon hade blivit väldigt tagen av att lyssna på en ung killes berättelse om sitt liv och att hon nu förstod mer om varför det kan uppstå sådana avstånd. Två riksdagsmän berättade att de hade upplevt något de aldrig upplevt förut och att de aldrig tidigare hade haft samtal med sådant djup i riksdagen tidigare. Jag, Kajsa och Nanna lovade att vi skulle fortsätta skapa dessa forum och samtal. Vi lovade att fortsätta med Sverige 3.0. Och det har vi gjort. 

 

Sedan dess har vi haft en handfull samtal under Sverige 3.0. Sverige 3.0 är ett nätverk bestående av fria individer som vill skapa ett närmre land och en närmre värld. Vi är inte knutna till något företag, organisation, politiskt eller religiöst förbund. Allt vi gör, gör vi tillsammans. Målet är att fortsätta i minst 500 år till. För att gå från 2.0 till 3.0. Ett land och en värld där vi lyssnar för att skapa mer närhet och mer förståelse.

 

Den 5:e november är det dags för Sverige 3.0 i Göteborg. Du kan anmäla dig på och läsa mer om samtalet på www.sv3rige.se och välja om du vill vara med i 4, 8 eller 12 timmar. Har du några frågor så mailar du till navid@modiri.se

 

Och tack till dig som fortsätter samtalet. Till dig som delar den här texten. Som sprider den på Facebook och Twitter. Tack till dig som anmäler dig och avsätter tid för att prata med andra människor. Tack för att du bjuder in dig själv, sprider det i ditt nätverk och bjuder in dina vänner. Det är du och jag som kommer att göra skillnaden. Det är vi som är Sverige. Det är vi är som kommer att skapa Sverige 3.0.

Peace.

 

Navid Modiri”

 

/Eva





2013-10-29, 19:05  Permalink  4 kommentarer
Andra bloggar om:  



Jag skrev ett mail häromkvällen till Jan Ericson, moderat riksdagsledamot, om skattesänkningarna efter hans medverkan i SVT:s Debatt:

 

”Hej Jan
Jag vill bara berätta för dig att jag helt står bakom denna debattartikel av nätverket Medeklassupproret.

 

Jag har samma erfarenheter som skribenterna. Jag har jobbat som socialarbetare i mer än 35 år och möter många av de människor som ställs utanför. Och de har blivit alltfler under de senaste sju åren.

 

Jag jobbar i Bräcke kommun, en liten fattig kommun i Norrlands inland, med ca
6 600 invånare spridda på en stor yta. Sedan 2006 har socialbidragen galopperat, nära nog tredubblats. Vi var då 1,5 socialsekreterare som jobbade med ekonomiskt bistånd. I dag är vi 3,4 tjänster. Anledningen till denna utveckling är nedskärningarna i trygghetsförsäkringarna. Kostnaderna för kommunen är orimliga. Men det värsta är att människor far illa - inte minst barnen i dessa familjer.

 

Jag citerar ett stycke ur debattartikeln:

 

"Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här."


Vänliga hälsningar
Eva Hillén Ahlström”

 

Lästips
Karin Pettersson: Medelklass med magont

Fredrik Virtanen: Jag är inte så billig som du verkar tro, Reinfeldt

Martin Moberg: Ta ställning för välfärd värd namnet...

 

Eva






Jag vill gärna dela med mig av denna insändare i Länstidningen Östersund:

 

”(M) fick vika sig då riksdagen röstade ner 180-dagarsregeln och instruktionen till Försäkringskassan att bedöma arbetsförmåga mot påhittade arbeten. Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson sa att "fighten inte var över" och lovade att komma tillbaka och ta "ett steg bakåt, och två framåt" i frågan.

 

I ett föga uppmärksammat riksdagsbeslut har han infriat detta löfte.

 

Försäkringskassan ska nu åter bedöma den försäkrades arbetsförmåga utan att ta hänsyn till om arbetet finns lokalt, i landet, eller ens existerar i verkligheten.

 

Ändringen kommer inte att ha någon större praktisk betydelse för bedömningen av den enskildes arbetsförmåga, försäkrar Försäkringskassans utredare Jan Larsson.

 

Då kan man ju fråga sig varför en ändring alls var nödvändig.

 

Varför har man då gjort en ändring som alls möjliggör en bedömning som riskerar att ruinera en individs liv totalt, bara för att man framhärdar i att bedöma arbetsförmåga utifrån en "fiktiv" arbetsmarknad i stället för en som faktiskt existerar?

 

Jo, det kan jag tala om, för även om inget arbete finns att få för "den-sjuke-men-ändå-arbetsföre" så gör staten en ekonomisk besparing eftersom försörjningsansvaret då skjuts över på den kommun där individen är skriven. Och i dagarna har (S) hjälpt (M) att rösta igenom de nya reglerna för socialbidrag, som nu kräver att den sjuke/utförsäkrade/arbetslöse ska jobba för att få försörjningsstöd.

 

Statistik och ekonomi kommer då att visa att den moderata lösningen på problemet med "utanförskapet" har lyckats väl, och ytterligare pengar till skattesänkningar för de redan friska och "anställda" har nu frigjorts ur sjukförsäkringsbudgeten. Att en människa – och ofta också hela hans familj – har gått under i processen struntar (M) i.

 

Rättvisetörstande Realist”

 

Lästips
Martin Moberg
Utförsäkringarna - samhällsförändrande verktyg

Peter Johansson Reinborgs lönesänkarlinje

 

Eva






Det här är min nationalsång! Mikael Wiehe - Det här är är ditt land (Allsång på Skansen 2010). Och här i en version med Laleh och Wiehe (Så mycket bättre).

 

Det här är ditt land
Det här är mitt land
från Ales stenar
till norra Lappland
från Bohus klippor
till Gotlands raukar
Landet, det tillhör
dej och mej

 

Med mörka skogar
och höga furor
med vita björkar
och röda stugor
med fält och åkrar
och varv och gruvor
landet, det tillhör
dej och mej

 

Med skär och kobbar
och djupa fjärdar
med ljusa hagar
och svarta tjärnar
med sina blånande
berg i fjärran
landet, det tillhör
dej och mej

 

Det här är ditt land…

 

Jag åkte norrut
längs Höga kusten
när skogen rodnade
Det var om hösten
Och havet glittrade
i morgonluften
i landet som tillhör
dej och mej

 

Jag stod på toppen
av Kebnekaise
och såg på solen
som aldrig sjunker
på myr och mossar
på fjäll och forsar
och på landet som tillhör
dej och mej

 

Det här är ditt land…

 

Jag stod där hemma
när dimman lättar
Jag stod bland rapsfält
och klara bäckar
där boken grönskar
och storken häckar
i landet som tillhör
dej och mej

 

Det var på kvällen
Jag stod vid stranden
under Vintergatan
och Karlavagnen
Jag tog min älskade
hårt i handen
och sa, landet, det tillhör
dej och mej

 

Det här är ditt land…

 

Eva






Den 29 maj togs ett riksdagsbeslut om ändringar i socialtjänstlagen. Träder i kraft 1 juli. Mitt parti, Socialdemokraterna, röstade för regeringens proposition. Redan Tommy Waidelich (dåvarande ekonomiskt talesperson) hejade på och befann sig på allianståget. Jag skrev då, 2011-08-26, ett blogginlägg ”Nej, Waidelich, nu är jag inte med på tåget”. Jag var urbota trött på att ingen istället på allvar intresserade sig för att åtgärda grundproblemen. Men nu är lagen tagen och skall sjösättas och jag är inte bara trött, utan urförbannad på människosynen som ligger till grund för beslutet.

 

De är två punkter som jag starkt vänder mig emot:


1. Tvångsarbete för att få socialbidrag enligt norm. Likheter med fattigvårdslagstiftningen.

 

2. Jobbstimulans. Avdrag skall ske med 25 procent av ny löneinkomst för en familj som fått socialbidrag obrutet under sex månader inför socialbidragsberäkningen.

 

Citat ur regeringens sammanfattning av Jobbstimulans:

 

”Ett av regeringens övergripande mål är att få fler personer i arbete och minska utanförskapet och därmed öka förmågan till självförsörjning. Det är därför viktigt att det blir mer lönsamt för biståndsmottagare att ta tillfälliga jobb och utöka sin arbetstid.

 

En så kallad jobbstimulans innebär att den som haft försörjningsstöd under 6 månader och därefter har arbetsinkomster, under max två års tid ska ha rätt till bistånd beräknat på 75 procent av dessa inkomster. Syftet är att göra det mer lönsamt för biståndsmottagare att ta tillfälliga jobb och utöka sin arbetstid.”

 

I detta inlägg kommer jag främst att fokusera på punkt 2, Jobbstimulans, eftersom jag har en debatt om denna med Meeri Wasberg på twitter, begränsad med sina 140 tecken. Jag har förstått att jag behöver förtydliga mitt ”gamla” inlägg, det jag nämnde i inledningen. Jag kommer emellertid också att kort gå in på punkt 1.

 

Min erfarenhet som socialarbetare under mer än 35 år är att människors högsta önskan är att vara friska och ha ett jobb för att kunna försörja sig själva och sina familjer. Ingen vill leva på socialbidrag.

 

Det finns därför inte någon ekonomisk tröskel mellan socialbidrag och arbete. Problemet är att det finns fler arbetslösa än vad det finns jobb för dem att söka/möjliga att få. Många saknar kompetensen som efterfrågas. Och människor får gå och trampa istället för att få stöd med adekvat utbildning för att kunna få de jobb som finns.

 

Detta tror inte längre mina partiföreträdare i riksdagen. De har köpt moderatalliansens syn på de fattiga och utanförställda. Och det är bakgrunden till 25 procentsregeln. Människosynen att arbetslösa som under längre tid levt på socialbidrag är lata och måste ha en morot för att ta jobb. Det gör mig så förbannad. Jag träffar dessa människor varje dag. Lurade på en a-kassa inte värd namnet, en sjukförsäkring som utförsäkrar eller nekar sjukpenning, en avsaknad av arbetsmarknadspolitik och fas 3. De håller på att gå sönder över att de måste söka socialbidrag. Jag skall inte här uppehålla mig vid detaljer av vad de måste gå igenom, men det är inte något ni själva skulle vilja uppleva. Däremot påstår jag att denna människosyn som riksdagsbeslutet grundar sig på är både kränkande och förnedrande.

 

Lösningen på problemen med arbetslöshet och ett icke fungerade trygghetssystem är inte en kapitulation och lagändring av hela, och den faktiskt fina, grundtanken med socialbidraget. Det är istället att skapa trygghetsförsäkringar värda namnet.

 

Nu väljer ni istället att lägga pengar på att skapa ett ekonomiskt A-socialbidragslag som har jobb med lön som lyfter dem ovan socialbidragsnorm men ändå innebär besök hos socialsekreterare varje månad. De skall utredas nagelfaras/kontrolleras för att få fortsatt socialbidrag. Den som hör till B-socialbidragslaget skall däremot gå till sitt tvångsarbete, fas 4, skapat av kommunen för rätten att få sitt bistånd upp till normnivå. Det handlar alltså om punkt 1.

 

Människor som tidigare lyckliga, glada och stolta lämnade socialtjänsten och fick ett stort och hjärtligt lycka till med sig, skall nu under två år fortsätta att varje månad ansöka och tidsbeställa för att få ett möte för utredning, genomgå pappersexercis med fakturor, bankutdrag, kvitton, kontroller … Och ytterligare socialsekreterare måste anställas. Fler blir ju kvar i socialbidragsberoende. Vi tackar särskilt för att den nya lagen träder i kraft den 1 juli. Mitt i semestertid. Men å andra sidan varför skall socialarbetare behöva semester? Och hittills har vi inte fått en enda signal från något håll att detta är på gång, alltså inte heller riktlinjer för hur det skall hanteras.

 

Avslutningsvis:

 

Nu har vi jobbskatteavdrag för dem som jobbar. Inte för de sämst ställda: sjuka, arbetslösa, pensionärer.

 

Och så har vi jobbstimulans för dem som jobbar med en inkomst över norm men har levt på socialbidrag. Inte för de sämst ställda socialbidragsmottagarna, de allra längst från arbetsmarknaden: de skall istället tvångsarbeta i fas 4 för att få bidraget.

 

Jag är oerhört ledsen, arg och besviken på mitt parti. Det blir tufft att rösta 2014 och kanske omöjligt att delta i valrörelsen. Svårt att försvara partiets inställning och människosyn. Jag har tidigare varit stolt över att Socialdemokraterna varit så tydliga gällande avskaffandet av fas 3. Och nu röstar ni alla för införandet av fas 4.

 

Eva

 

Lästips
Fina Petter Larsson, Aftonbladet: Tillbaka till fattigvården 
Axel Green, Arbetet: Tvångsarbete för socialbidrag
Daniel Swedin, Aftonbladet: Socialkontoret blir arbetsförmedling