Stadsteatern fyller 50 år och i torsdags hade jag förmånen att vara på premiär, Födelsedagskalaset, av Harold Pinter:

http://www.stadsteatern.stockholm.se/index.asp?pjaser/fodelsedagskalaset.asp

Redan i foajén började jag inse att ALLA i teatersverige hade kommit för att se Tommy Berggrens uppsättning. Där var journalsiter och skådespelande kollegor från både film och Dramaten, bl.a. Marika Lagerkrantz, Mikael Persbrandt, Sven Wollter paret Dominique och Mikael Nyqvist.

Aldrig har jag varit på en föreställning med en så tyst publik i salongen där det rådde en förtätad stämning. Att harkla sig var inte att tänka på och när benet hade somnat kändes som att jag störde alla närvarande, både aktörerna på scenen och publiken, med min försiktiga korrigering. Om det var en andäktig förväntan eller den återhållsamma regin som var orsaken vet jag inte. Kanske var det en kombination.

Första akten börjar med en transistorradio spelandes en ABBA-låt

på frukostbordet. Ingvar Hirdwalls rollkaraktär, Petey, har varit ute och hämtat morgontidningen och kommer in genom dörren. Han tar sig långsamt fram till bordet med transistorradion och utan att säga ett ord eller den minsta gestikulering lyckas han ändå förmedla sin irritation över radion och att han inte kan bärga sig från att stänga av den. Med en bestämd knapptryckning. Briljant! Sedan börjar den meningslös dialogen mellan honom och hustrun Meg som spelas av Gunilla Nyroos. Man får känslan av att den utspelas varje morgon paret emellan.

Föreställningen var uppvisning av en katalog med maktutövning, härskartekniker och underkastelse med tystnaden som verktyg. Hela föreställningen byggde på ödesmättade undertoner.

Pjäsen är trots allt en komedi och visst lockade den fram några skratt. Särskilt komiskt tyckte jag det var när Reine Brynolfssons skurkaktige rollkaraktär Mc Cann säger till Goldberg spelad av Peter Andersson att denne alltid varit en god kristen. Peter Andersson var så självklar i sin roll som überskurk att man börjar tvivla på att det är skådespeleri. Han lyckas med små medel förmedla ondskans karaktär även från stora scenen, inte endast genom filmkameran. 

Hirdwalls replik: "Stan, låt dom inte tala om för dig vad du ska göra" hade gjort störst intryck på skådespelande Kalle. Vad kollegan Mikael Nyqvisgt tyckte vet jag inte för Kalle presenterade oss inte för varann.

 Pjäsens budskap dröjer sig kvar även om den får tolkas av betraktaren själv. Gå och se den. Nej, gå och upplev den!

Tack Lars.