En hel nation upprörs över att vuxna i Bjästa inte tagit sitt ansvar då en flicka mobbats, våldtagits och sedan blivit utstött i bygden. Patetiskt.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1931194/amanda-den-enda-som-vagade-stalla-upp

De vuxna borde istället fråga sig själva hur mycket civilkurage de har när någon i deras närhet blir utsatt. Det händer hela tiden i vardagen. Jag kan inte vara den enda som känner till flera liknande fall på vuxennivå utan att någon ingripit. Det är lätt att avkräva ansvar av andra men uppenbarligen inte av sig själv.

Jag arbetade på en avdelning där en man i chefsposition ägnade sig åt sexuella trakasserier, dvs könsrelaterade trakasserier. I detta fall innefattade trakasserierna även sexuella inslag. Det hade pågått hela hans polisiära karriär och det var allmänt känt. Av alla. Av chefer, männen på avdelningen och framförallt av kvinnorna på avdelningen. Det var vår vardag.

En dag stövlade en av kvinnorna in på chefens kontor. Hon var förbannad. Förbannad på hur avdelningen hade behandlat en av hennes kollegor, en tjej. Den tjejen var sjukskriven efter att han lyckats vända en hel avdelning emot henne. Tungan slant och hon råkade säga till chefen att hon minsann visste saker om den här sextrakasserande chefen, han hade utsatt henne för saker som gjorde att hon kände olust varje gång hon tvingades ta kontakt med honom för att få till stånd relevanta beslut. Hon hade beklagat sig för den sjukskriva kollegan som försökte övertyga henne om att en anmälan var det enda rätta. Det ville hon inte. Som kvinna vet man vad det innebär. Och särskilt som kvinna i en mansdominerad kår som poliskåren.

Chefen menade att brott hade kommit till hennes kännedom och att hon var tvungen att ta upp en anmälan. Som om det här var nyheter för henne! Förunderökning inleddes och det kom fram att ytterligare en tjej hade blivit utsatt. Hon hade utsatts bl.a. för ovälkomna beröringar på sin kropps intimare delar. Ingen av dessa två ville medverka vid utredningen för de insåg att det bara skulle drabba dem själva. Det skulle bli rykktesspridning och de skulle misstänkliggöras och skuldbeläggas. Det skulle vara förödande för karriären. Han var ju en hyvens kille. Snäll, hjälpsam och kul. Det fanns ju inget ont i honom...

Utredningen lades ner för de två målsägandena ville inte medverka. Vittnet kunde man ha hört men det struntade man i. Fotobevisning på den kladdande mannen på en firmafest hade lägligt försvunnit. Samtliga tre kvinnor slutade på avdelningen strax efter utredningen. Mannen ifråga skickade ut ett tackmejl till samtliga på avdelningen som hade varit med och samlat in pengar till blommor och presenter åt honom när han "mådde dåligt". Ingen av dessa tre kvinnor fick vare sig blommor eller mejl eller telefonsamtal från vare sig någon chef eller arbetskamrat som stöd. Däremot togs mannen tillbka av personalen och chefer med öppna armar efter att utredningen avslutats.

Känner ni igen mönstret? Det här är bara ett av liknande ärenden i vuxenvärlden som jag känner till. Jag känner till många fler. Och jag är helt övertygad om att samtliga som arbetade på den aktuella avdelningen, som samlade in pengar till present till mannen, de senaste dagarna suttit och ojat sig i fikarummet och tyckt att det är för jävligt att flickan i Bjälbo behandlades som hon gjorde.

Deras tre kollegor är för länge sen glömda. Förutom den som var sjukskriven. Hon är fortfarande hatad av flera av sina tidigare kollegor som hon har arbetat med i många år. Mannen har nämligen spridit ut ryktet att det var hon som anmälde honom. De andra kvinnorna i ärendet känner inte arbetskamraterna till. Tillsammans med sin chef lyckades de "lägga locket på" och en syndabock blev utsedd. Hon kommer aldrig att göra karriär inom polisen.    

Amanda Ögren är unik. Frågan är hur länge till hon tillåts vara det.