Många skäller nu på Försäkringskassan och andra ansvariga. Och med all rätt! Inte alla har den där berömda årslönen på banken som Ann Wibble trodde. Vad gör de som nu tömt sparkapitalet, som inte har någon privatperson att låna av, som under denna tid inte varit förutseende nog att ta banklån innan katastrofen var ett faktum. Katastrofen som innebär att man hunnit dra på sig en betalningsanmärkning som definitivt sätter stopp för alla försök till lån. Oavsett årsinkomst, oavsett fläckfritt förflutet, oavsett obefintliga skulder. Nej, inte ens bankerna tror att du kan bli kreditvärdig igen.

Vad gör dessa människor då? Säljer allt de har? Går till soc? Blir bostadslösa? Rånar banken? Många är dem. Och fler blir de. Vilket ansvar tar regeringen? 

http://www.expressen.se/ledare/1.1428154/090111-kassan-ar-kass

"090111: Kassan är kass

Tänk tanken att försäkringskassan vore en privat bank. Vore det verkligen möjligt att låta tiotusentals kunder vänta i en eller flera månader för att få ta ut sina pengar på sparkontot?
Naturligtvis inte.
Finansinspektionen hade genast dragit in tillståndet för att driva bankverksamhet. Ansvar hade utkrävts och bankens aktieägare hade sett till att sparka styrelse och vd.
Men försäkringskassan kan uppenbarligen missköta sig på ett skandalöst sätt utan att kunderna kompenseras, utan att något egentligt ansvar utkrävs.
Generaldirektören Curt Malmborg har visserligen "sagt upp sig", men får behålla titel och lön för någon okänd sysselsättning i regeringskansliet. Inga krav verkar ställas på styrelsen där Erik Åsbrink är ordförande. Samtidigt som ansvarig minister Cristina Husmark Pehrsson är förbluffande passiv:
"Först när Försäkringskassans analys av situationen är klar kan vi ta ställning till eventuella åtgärder", säger hon i SvD.

Nu är Försäkringskassans organisatoriska och ekonomiska problem ingen nyhet för ministern. Inte heller myndighetens dyra kamp med det nya IT-systemet. Dessutom riskerar problemen med de sena utbetalningarna att förvärras, varnar statskontoret i en färsk rapport.
Att försäkringskassan nått all time high när det gäller antalet JO-anmälningar är knappast förvånande. Kunderna är missnöjda och förbannade. Och med all rätta.
Vad Cristina Husmark Pehrsson borde göra är självklart: lova att de kunder som lidit och kommer att lida av de sena utbetalningarna kompenseras ekonomiskt.
Det handlar både om en anständighetsfråga och en ömsesidighet i "affärsförbindelserna." En kund som har fått alldeles för mycket i bostadsbidrag blir inte bara återbetalningsskyldig utan måste också betala en straffavgift. Och den som får för mycket utbetalt i andra ersättningssystem måste efter förfallodagen betala en dröjsmålsränta.
Lika naturligt är det alltså att försäkringskassan nu tvingas betala en rejäl dröjsmålsränta till alla de kunder som drabbas av förseningarna.
Det bidrar i sin tur till effektivitetsvinster: när det kostar extra att vara sen skickas ekonomiska stötar in i organisationen; både ledning och ansvariga politiker blir betydligt mer engagerade i att utbetalningarna faktiskt sker i tid.
Försäkringskassan har, tro det eller ej, faktiskt ett "kundlöfte" och lovar att "man ska få veta när det kommer beslut och när pengarna betalas ut".
Hur länge måste kunderna vänta på att Cristina Husmark Pehrsson lovar dem deras självklara rätt till dröjsmålsränta?"