Det är ett nytt år, 2009, och när jag ser tillbaka har mycket hänt. Händelser som gör att jag överväger att sluta blogga, som gör att jag överväger att dra tillbaka mitt hbt-politiska engagemang och som gör att jag framförallt starkt överväger att lämna mitt yrke.

Bloggen

Det har återigen varit ett år fyllt av passionerat hat gentemot mig som bloggare. Utöver det kräver bloggandet mycket tid och energi.

Politiken

Det har varit ett år fyllt av ränkspel, misstänkliggörande i samband med min sexuella läggning, yppandeförbud, oärlighet, rent sabotage och andra oegentligheter.

Yrket

Det har återigen varit ett år fyllt av förakt från kollegor, misstänkliggörande som jämlikhetsaktivist, förtal och övergrepp av konkurrenter och likgiltighet eller passivitet från oetiska chefer.

Till det kan läggas sjukhusvistelser med anledning av olyckor och fysiska övergrepp. Naturligtvis hänger den ena faktorn ihop med den andra och naturligtvis påverkar det allmäntillståndet och familjerelationer.

Nej, varken 2007 eller 2008 har varit mina år. Hoppet om att det ska komma en vändpunkt har ändå varit drivkraften. Jag vet naturligtvis att hat på bloggen är att förvänta sig men kan ändå inte hålla mig helt opåverkad. 

Dock trodde jag inte att ränkspel av den graden jag bevittnat hörde till politiken. En av intrigmakarna sa att, "det är ju det här som är politik, take it or leave it". Det var naivt av mig att tro att vi arbetade för de viktiga frågorna och inte för egen vinning där vi offrar viktiga medspelare. En god väninna sa till mig: "Irmeli, tro inte att bara för att människor ägnar sig åt mr-frågor att de uppför sig bättre än andra." Den upptäckten var en stor besvikelse.

Föraktet från vissa kollegor har varit vardagsmat för mig sen jag började inom polisen 1988. Jag vet att man bestraffas om man inte håller sig till de oskrivna reglerna. Man talar utåt om att man vill förändra kulturen och strukturen inom polisen samtidigt som man utsätter kollegor för mobbing, förtal och förakt. Cheferna är alldeles för fega och flata för att ta tag i problemen, det kostar på även för dem. De riskerar att ådra sig öknamn (minns ni uttrycket "Kapten Klänning"?), blir inte tagna på allvar och hindras i karriären. En riktig polis är ju ingen mjukis. Én riktig chef är definitivt inte en mjukis. Det paradoxala är att det är precis vad de är, hur tufft är det inte att gå emot en sådan stark kultur fylld av sociala och karriärmässiga repressalier, de låter hellre bli och sällar sig till kulturen. Vissa utan att blinka.

Men jag har även många alldeles underbara kollegor som är fantastiska människor och som utför ett synnerligen bra jobb, men de göms undan i strukturen. Det är de som är polisens stolthet, tyvärr belönas de sällan därefter. 

Frågan är alltså om det är värt att fortsätta. Jag är fullt medveten om att om jag lägger av så är det många som firar glatt.