Den svenska psykvården öveger de deprimerade. Jag har en person i min närhet som behandlats illa, eller inte alls, vid akuta situationer där personen övervägt ta sitt liv. Trots detta får personen vänta i nio veckor innan hon tas emot av öppenvården dit hon hänvisats. Detta trots att vi besökt psykmottagningen akut, trots att vi ringt och tiggt om hjälp, trots att hon uttalat suicidala tankar och trots att två läkare skrivit remiss. Under denna långa väntan går vi familjemedlemmar och vänner och bevakar henne, håller om henne når hon gråter, försöker lindra hennes ångest, lyssnar på hennes förtvivlan och finns där så mycket vi kan. Geografiska avstånd och egna arbeten lägger hinder i vägen men vem ska ta ansvaret när sjukvården uppenbarligen inte gör det? Vem ska den som inte har samma sociala nätverk som min anhöriga vända sig till?

Vad kostar det inte samhället när dessa akuta sjukdomar blir kroniska tillstånd? Vad kostar det inte samhället att förlora dessa människor, deras kapacitet och deras kreativitet?

JAn Stenmark har sagt: "En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart."

Har vi råd att förlora de mindre dumma och osmarta?

Läs Calle Schulmans ledare i Expressen. Han blev rekommenderad att ta en kopp te för att lindra sin ångest och motverka sin depression.

http://www.expressen.se/debatt/1.867042/jag-tankte-ta-mitt-liv