En kortare semester i Östergötland med svampplockning, svenska kräftor, en hund som tror han är katt, en öldrickande häst, grillning, Alfapet, vin, gamla vinyler, fästingar, kliande myggbett och framförallt härliga vänner avslutades med grand finale på Södersjukhuset med vakande nätter, operation och gipsning.

Hemma igen för vård av gipsad tonåring konstaterar jag att Stockholms Läns Landsting lämnar en hel del att önska. Tyvärr är det som i så många andra större organisationer att det är tack vare enskilda personers ansvarstagande och uppfinningsrikedom som verksamheten fungerar. Personer som har förmågan att skapa en viss trygghet i en annars närmast kaotisk organisation där ingen vet vad den andra gör. Ett stort tack till dem och ris till dem som tycker att patienter med särskilda behov, t.ex. rädda barn med önskan om närhet av sina föräldrar, är en belastning.

Jag undrar vad Filippa Reinfeldt nu tänker åstadkomma för att ge oss stockholmare en tryggare sjukvård där patienterna känner sig omhändertagna istället för att skjutsas runt från ställe till annan när man mår som sämst.