Moderaten Staffan Ingvarsson som lät Attendo Care vinna upphandlingen om Katarinagården

 beslutade också om att använda skattepengar till att putsa Caremas anseende:

http://svt.se/2.22620/1.2641777/skattebetalare_stod_for_caremas_pr-fakturor?lid=puff_2641777&lpos=rubrik

Det är någonting rörande med människor som har ett grundmurat och osvikligt självförtroende. Med en självklarhet deklarerar de att de är bäst, starkast, snyggast eller smartast, helt oreflekterat som om det inte finns något att reflektera över. Skulle någon ifrågasätta påståendet eller servera en annan uppfattning möts denne av kompakt oförståelse.

Håkan Juholt tycks ha ett sådant beundransvärt självförtroende. Trots all turbulens i partiet och kring hans person så upprepar han att han kommer att leda oss i valet 2014 och dessutom vinna valet. Han har bestämt att han ska bli vår näste statsminister. Efter att ha blivit ifrågsatt efter lördagintervjun i P1 sa han: ”Valresultatet kommer att visa inte bara att jag stärkt S utan dessutom att vi kommer att ge den här regeringen, som är fullständigt idélös, en ordentlig match”. Han säger det med en sån övertygande förvissning och säkerligen med en hel del charm eftersom han hyllas av partikamrater runt om i landet efter sin turné. Partikamrater som naturligtivs inte vill annat än att bli övertygade. Vi vill ju alla vinna valet för vi inser att Sverige behöver en annan regering, en socialdemokratisk regering.

Fortsatta klantigheter

Hur realistiskt är då Håkan Juholts löfte? Opinionssiffrorna fortsätter dala och Juholt fortsätter obekymrat att klanta sig. Efter den katastrofalt dåliga insatsen i lördagsintervjun har han t.ex. inte tagit avstånd från Ilmar Reepalus medborgarförslag utan välkomnar istället en ”frejdig debatt”. Det imponerar inte på väljare som värnar om människors lika värde. Han gjorde sig lustig över shoppande kvinnor i Ullared vilket inte imponerar på feminister. Fadäserna och obetänksamheterna kommer slag i slag.

Politik

Det upprepas inom ledningen i partiet att vi ska tillbaka till att prata om politik. Men jag tänker att allt är politik, och politik är hela tiden. Man kan inte slå på eller av politikknappen när det passar en. Väljaren bedömer partiet och dess företrädare utifrån vad du förmedlar till vardags. En god vän till mig brukar säga att det är nyanserna i det du säger som avslöjar dig. Det du säger och hur du säger det avslöjar vilka värderingar du egentligen bär med dig.

Tystnad

Nu när partiet upplever sin värsta kris någonsin saknas ansvarstagande. Vi begriper att vår partiledare vägrar avgå från sin post frivilligt. Vi begriper också att det faktumet försätter det verkställande utskottet i en besvärlig situation, beslutet att avsätta Juholt måste bli partiets då han inte avgår självmant och då tvingas man kalla till en ny extrakongress och en smärtsam nyligen upplevd process ska tröskas igenom ytterligare en gång. Vi begriper också att om verkställande utskottet underkänner Håkan Juholt som partiledare så underkänner de även sig själva. Att sparka Juholt innebär att ge sig själv sparken. Då kanske man inte är så benägen att verkställa ett sådant beslut.

Det råder en skräckslagen och förlamande tystnad där varje opinionsmätning tas emot med bävan och en djup önskan om att siffrorna vänder. Ingen ledande socialdemokrat tycks vilja uttala sig om någonting. Det tycks vara en nervositet eller rädsla för att säga fel saker och därmed hamna i kylan och/ eller att det kommit ett påbud om munkavle beträffande krisen i partiet. För varje dag som går förvärras situationen eftersom det för varje fadäs blir tydligt att partiledaren inte respekterar kongressbeslut eller har den självklara känslan för socialdemokratisk politik. En politik där man definitivt inte svajar i frågor om människors lika värde. För varje dag krymper partiet och snart finns det inga positioner för de i ledande ställning att värna om.

Vem som är partiledare har betydelse. Vad partiledaren förmedlar har ännu större betydelse. Under Mona Sahlins partiledarskap sa Håkan Juholt att man inte kan ha en ifrågasatt partiledare som det pratas kring. Uppenbalrigen gör han en annan bedömning när det gäller honom själv trots att han ligger långt under Sahlins sämsta noteringar. Hur länge ska han få fortsätta? När tänker VU ta sitt ansvar för partiet och Sverige och helt sonika kalla till extrakongress och inse att det är Håkan Juholt som har självförtroende medan partiet är i total avsaknad av den?

Sedan mina senaste blogginlägg där jag tycker att Håkan Juholt ska avgå har jag åthutats och tillrättavisats av äldre män i partiet som känt sig nödgade att förklara för mig hur saker och ting egentligen förhåller sig. Vem var jag att kritisera kejsaren? Efter verkställande utskottets besked om att Håkan Juholt har fortsatt förtroende har farbröderna bestämt att vi ska sluta upp bakom den enhälligt valda partiledaren oavsett vad det för med sig, och jag borde rätta in mig i ledet. Det är egentligen ingenting konstigt med det för det är ju så detfunkar. I många organisationer.

Jag växte upp under sjuttiotaletsväckelserörelse då man hade tältmöten, talade i tungor, sjöng "Pärleporten" med Arthur Eriksson och hyllade svavelosande predikanter såsom Stanley Sjöberg. Människor drogs med i en slags masshysteri av hejdlöst hallelujande av Jesus men också okritiskt lovprisande av hans självutnämnda profeter. Man lär sig mycket om människor i grupp och maktstrukturer av att växa upp i en frikyrkorörelse.

Frälsaren

Efter att Mona Sahlin avgick som partiordförande var partiet i skriande behov av en frälsare och till slut valdes Håkan Juholt till att rädda partiet från valförluster och dåliga opinionssiffror. Han hyllades för sin fantastiska retorik och tidigare monaanhängare förvandlades i en handvändning till håkananhängare, som om de aldrig varit något annat. Förvandlingen var total och man hyste stora förhoppningar om framtiden och förväntningarna var höga. Så höga att man tillskrev den nye partiordföranden nästan övermänskliga kvaliteter. Så som man gärna göra med frälsare. Det var verkligen samstämmigt hallelujasjungande i partiet i mars 2011.

Krisen

Sen kom avslöjandet av kulbons bedrägeridom, vändningarna i libyeninsatsen, budgetbråket och hyresskandalen. Det var plötsligt inte lika roligt. Partiet hade uppnått krisstatus efter blott sju månaders nytt ledarskap och frälsaren visade sig vara väldigt lik en vanlig människa. Alltför lik en vanlig människa. Juholt bad om ursäkt och medgav att han gjort fel. Efter att förundersökningen lades ner gav verkställande utskottet besked om att man gav Juholt förtoendet att fortsätta. Jag tyckte att Juholt skulle avgå snarast möjligt.

Håkan Juholt åkte på turné och bad om förlåtelse. Och det fick han. För nu var det ju bestämt att han skulle förlåtas. Punkt. I det här partiet bestämmer man sig. Misstro förbyttes till ryggdunkningar. Människor som desperat vill bli övertygade är lätta att övertyga. När man inte vill se förfallet låter man sig hellre övertygas. Man ser kläder på en naken kejsare.

Stöd

Håkan Juholt stärktes av sin landsomfattande ursäktsturné, blev frälsare igen och dundrade i förra veckan i talarstolen i Stockholm. Då fick public serviceminsann veta hut. Hängivna och återigen nyfrälsta partikamrater hyllade honom flitigt. Juholt själv sammanfattar det så här: ”Jag har fått väldigt mycket stöd för att fortsätta att verkligen vara en stark opinionsledare."

http://www.expressen.se/nyheter/1.2615050/jag-kommer-leda-s-i-valet-2014

Juholt har stärks så till den milda grad att eftermälet av hans felaktiga hyresbidrag från riksdagen förminskas till en tummetott, det var ju bara fel på 2 reseräkningar av 750. Så nu har han passat på att pudla sin egen pudel också. http://www.folkbladet.nu/274592/2011/11/15/juholt-behovde-inte-saga-forlat  

Men väljaropinionssiffrorna fortsatte dyka och slog nya rekord gång på gång. Ingen verkade förstå varför. Juholt har ju bett om ursäkt, han har ju inte gjort något fel. Felet måste ligga någon annanstans och man bestämde att staben ska stärkas med kompetenta medarbetare. Ingvar Carlsson kallades in och Juholt skulle stagas upp.

Lördagsintervjun

Sen kom lördagsintervjun. Och därmed också svaret. Intervjun är en 30 minuter lång sammanfattning av Håkan Juholts åtta månader långa partiledarskap. Intervjun saknar stringens och tydlighet, precis som hans ledarskap och politik. Intervjun blottlägger hans tillkortakommanden smärtsamt tydligt och Juholt står där avklädd. Alldeles naken. Det ser många nu.

Kejsaren, vår frälsare, saknar kompetens att leda partiet, opinionen, till valseger 2014. Han är ännu inte mogen för ett av Sveriges tyngsta och viktigaste uppdrag. Utan kompetens behöver han stagas upp av Ingvar Carlsson och kompetenta medarbetare. Men vad hjälper det när han ensam måste klara intervjuerna och ledningen av partiet?

Många i partiet är i chock. Aldrig tidigare har vi behövt styra upp en partiledare. Partiledaren brukar visa vägen för oss.

Valberedningen har slarvat. På bekostnad av partiet. Och på bekostnad av Håkan Juholt. Vem ställer valberedningen till svars?

Här kommer ett förtydligande efter att ha tagit del av kommentarsfältet och andra synpunkter.

Partiet är i kris, djupare kris än vad somliga inser, och det svider. Mitt recept är att inte förhala processen utan att dra av plåstret snabbt och så fort som möjligt. Helst häromdagen. Jag har tagit del av partikamraters ståndpunkter och inser att de flesta försvarar vår partiledning med hull och hår. Eller snarare in absurdum.

Anledningen till att jag tappat förtroendet för partiledningen är en mycket tvivelaktig avsättning av tidigare partiordförande, en omdiskuterad tillsättning av nuvarande partiordförande, en svajig start på ledarskapet medLibyen hit och dit, starkt kritiserad och förnekad skuggbudget, avsked och omplacering av kompetenta och erfarna medarbetare,förkastligt förslag om graderade medborgarskap och så som grädde på moset; misstanke om brott.

Drevet mot Håkan Juholt är förfärligt men kan också förklaras med usel krishantering, avstängda telefoner hos kommunikations- och pressansvariga, uppenbara och onödiga osanningar och mittåt från både assistenen Peter Cervin och Morgan Johansson. Till råga på allt toppar man det med en timeout som väcker ytterligare frågor. Frågorna är många och bör besvaras.

Utifrån ovanstående gör jag bedömningen att vi inte kan vinna kommande val såvida inte sittande regeringsmedlemmar klantar till det avsevärt genom att t.ex. torska för rattfylla, våldtäkter eller sexköp. (Vanligt fiffel med pengar eller skatter biter inte på borgare.) Hur troligt är det? Och kan man förlita sig på det? Vi kan inte räkna med att vinna nästa val med anledning av den bild som nu målas upp av socialdemokraterna. För väljaren spelar det inte längre någon roll om Juholt är oskyldig. Det är försent. För att återfå förtroendet bland väljarna krävs ett underverk såsom att HåkanJuholt blir helt rentvådd från alla misstankar, även de icke juridiska, och att det framkommer att han helt oskyldig utsatts fören djävulsk komplott, i alla led.

Nu har inte Juholt för avsikt att avgå om vi ska tolka honom rätt efter partiledardebaten i riksdagen. En debatt som han för övrigt skötte bra. Om han går nu kan han göra det med värdighet och har möjlighet att senare återkomma. Men eftersom Juholt inte tänker avgå kan Sven och Bengt luta sig tillbaka och tillsammans kan vi se fram emot en valrörelse som blir extremt tungrodd. Och när vi förlorat ytterligare ett val lovar jag att säga att ”vad var det jag sa!”.

Till dig Sven kan jag personligen försäkra att jag vare sig är svag eller lättpåverkad, att jag faktiskt tänker alldeles själv hör och häpna! Och Bengt, att misstänkliggöra mig för att gå någon annans ärenden är en annan slags härskarteknik än den därlillagummanattityden som Sven förmedlar. Det är just ytterligare en mandatperiod med Reinfeldt som bekymrar mig. Hade det inte bekymrat mig hade jag tigit. Frågan är om det är jag eller vår partiordförande som sätter partiets bästa främst.

Håkan Juholts tid som partiledare har onekligen varit svajig. Det har varit Libyen och budget och allt möjligt men det är sådant som vi kan leva med. Man måste kunna ge människor möjligheten att växa in i sina nya roller. Även in i ledarroller.

Dock har den senste turbulensen med kulmen i en förundersökning om bedrägeri allvarligt skadat förtroendet för partiet. Jag trodde det var kulmen. Men nu hävdar Margit Silberstein att Juholt stöttat Morgan Johanssons och Ilmar Reepalus idiotiska förslag om olika slags medborgarskap. Vad jag tycker om det förslaget sammanfattas kort och kärnfullt av fyra s.k. ”föredettingar”; Mona Sahlin, Ardalan Shekarabi, Maryam Yazdanfar och Jytte Guteland:

”Det är ett synsätt som grundar sig i att man tror att brottslighet är avhängig din etnicitet. Det är ett brott mot hela den socialdemokratiska förklaringsmodellen som utgår från att brottslighet har sociala orsaker.”

Jag gick med i socialdemokraterna för att vi är ju ett antirasistiskt parti som står för människors lika värde, inte olika värde.

Om påståendet är sant har det återigen skadat vårt parti och Juholt framställs som en ljugpotta som inte står upp för sina medarbetare när vindarna blåser. Är det inte sant, vilka vissa hävdar, har det också skadat partiet. Klart är att Juholt inte lyckas ena partiet eller skapa tillit hos sina närmsta medarbetare. Det är inte ledaregenskaper som det socialdemokratiska partiet behöver. Partiet behöver heller inte fler avslöjande om illa skött ledarskap.

För partiets bästa vill jag att Juholt lämnar över sitt uppdrag till någon annan och går. Typ nu, innan partiet skadas ännu mer. Och så att partiet har en möjlighet att återhämta sig inför nästa val. Om Juholt är lysande i partiledardebatten kan han dessutom göra det "with a bang" vilket framförallt han skulle vinna på.