Genom att limma fast Miljöpartiet och Vänsterpartiet på det Socialdemokratiska partiet har partiets ledning, med Mona Sahlin i spetsen, undanröjt alla möjligheter för Socialdemokraterna att av egen kraft forma en regeringspolitik efter valet 2010.

Genom årens lopp har S regerat i minoritetsställning och lyckats att med pragmatisk politik över blockgränserna driva för landet viktiga frågor. Denna möjlighet är nu för alltid utsuddad i samband med att man kedjar fast de små ytterlighetspartierna V och MP vid det folkrörelsestora S-partiet. Det är smärtsamt att se denna utveckling. Starten av den tänkta koalitionen S-V-MP blev heller inte den bästa. Efter starka protester förändrade partiledningen helt plötsligt sin först tänkta koalition till en helt annan koalition. Skillnaden mellan S-MP och S-V-MP är enorm.

Förtroendet bland väljarna rasar för oppositionen. Det är dags att tala klarspåk om Socialdemokraternas färdriktining. Den kommer i den koalition som förespråkas att leda till en väljarförskjutning åt höger. Mittenväljarnas misstroende mot V kommer att innebära att många av dessa väljare som skulle kunna tänka sig att lägga sin röst på Socialdemokraterna i stället kommer att rösta borgerligt.

Socialdemokraternas politik kommer att bli totalt beroende av två små partier som tillsammans lockar några hundratusen väljare. Dessa två partiers inflytande, både aktivt och passivt, står inte alls i proportion till deras stöd bland valmanskåren. Risken är uppenbar att Socialdemokraternas politik bakbinds av ytterlighetskrav och regeringskrisen, om denna koalition nu skulle vinna, kan ligga runt hörnet snabbare än någon kan ana.

Dessutom är risken stor att Sverige ganska snabbt glider in i ett slags tvåpartisystem och det innebär troligen att valmanskåren tenderar att kliva ett eller flera steg högerut.