Tisdag den 27 mars

Tack Maria Sveland för en mycket talande artikel.

Jag delar helt dina synpunkter och slutsatser.

Kan väl säga så här att det finns vissa grupper som inte vill att den här artikeln med de här kunskaperna ska spridas. Det har därför berett mig vissa svårigheter att dela artikeln- dock finns det andra som har gjort det såsom Eva-Lena Jansson, Cecilia Eklund och Helena Berggren.  Därför har jag valt att publicera både länken till DN och kopiera hela artikeln här på min s-blogg. För tro inget annat än att det här är en politisk fråga och som Maria Sveland så riktigt skriver att så länge tystnaden råder om orättvisorna kommer de att kvarstå och enligt min åsikt också bli värre.

Så tack igen Maria Sveland!

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/i-tystnaden-vilar-fornekelsen-av-orattvisorna  

Illustration: Anne-Li Karlsson
Mitt under pågående debatt möter Maria Sveland sina meningsmotståndare på en öppen diskussionskväll på en pub i Stockholm. Det blev en av de märkligaste kvällar jag upplevt, skriver hon i sin slutreplik.
Sista tiden har jag varit upptagen med att tänka på hatet. Varför det är så påtagligt och starkt just nu och vilka männen som hatar feminister egentligen är. Därför var det med glädje och stor nyfikenhet som jag bestämde mig för att följa med på förbundet Allt åt allas Operation Dicken. Bakgrunden var de öppna pubkvällar som Pär Ström och Pelle Billing brukar anordna med jämna mellanrum i Stockholm respektive Malmö.

Vår tanke med att gå dit var att få träffas på riktigt, bortom mediernas hårt koreograferade debatter där samtalen aldrig får vara vindlande och utforskande. Vi ville bemöta deras feministhat med diskussion och argument. En annan förhoppning jag personligen hade var att, om möjligt, försöka förstå hur de tänker och resonerar. Vad ligger bakom deras avsky mot feminister? Det blev en av de märkligaste kvällarna jag upplevt på länge.

Men först några ord om den debatt som följt efter min artikel om att bli politiskt deprimerad (DN 8/2). Mycket har sagts i debatten klokt och oklokt, spretigt och fokuserat, men det finns ett ord som mer än alla andra går som en röd tråd genom flera av inläggen. Det ordet är förnekelse.
Som feminist är man van vid att ständigt mötas av just förnekelse över de orättvisor man försöker att definiera och bekämpa. Det är ett av de absolut vanligaste motargumenten. Vi överdriver. Vi är onödigt högljudda. Det finns inget hat. Det finns inga orättvisor mellan män och kvinnor. När det kommer till den del av debatten som handlat om det allvarliga politiska läget där en alltmer högerradikal rörelse just nu kyler Europa har förnekelsen varit både total och absurd. I stället för att tydligt ta avstånd från de högerradikala och rasistiska partier som nu samarbetar med flera regeringar i Europa har ett antal debattörer lagt skuldbördan på vänstern. I den här debatten har det hetat att väns¬tern måste rannsaka sig själv. Väns¬tern vägrar att tala om hela verkligheten. Vänstern måste formulera principer för en gemensam framtid. Det är resonemang som alla bygger på just förnekelse. Eller som Per Wirtén skriver (Expressen 18/2)

”Efter Pragkuppen 1948 drog Europas socialdemokrater en villkorslös linje mot kommunisterna. De drevs ut ur fackföreningar. De isolerades. De betraktades som demokratins fiender. Rädslan för Erlander och Palme var i det avseendet obefogad – och helt befängd.
Jag har väntat på att Europas borgerliga partier på 2010-talet ska dra en lika skarp gräns mot sin ytterflank. Men de vill inte. I stället har de i flera länder valt samarbete eller beroende av islamofobiska, rasistiska och nationella partier.”

Det intressanta (och sorgliga) är att se att samma förnekelse funnits i den del av debatten som handlat om hatet mot oss feminister. Det är en förnekelse som nästan blir humoristisk när man sitter med inkorgen full av mejl med rubriker som ”Du är ägd din jävla fitta!”. Hatet som jag och flera med mig möter varje gång vi tar upp feministiska frågor har som Anna-Klara Bratt skrev (DN 22/2) blivit en del av arbetsbeskrivningen.
Jag kan ärligt säga att jag är avtrubbad när det kommer till den typen av mejl. Jag läser dem knappt utan slänger dem automatiskt i papperskorgen. Inte heller surfar jag runt på nätet för att läsa olika mäns texter om vad de vill göra med mig.

Men avtrubbningen till trots så undrar jag då och då över vilka de här männen är. Liksom jag fascineras över deras avsevärda mängd energi och frenesi som de slösar på sitt hat. Har de inget jobb att gå till? Hur har de tid författa alla långa mejl och blogginlägg? Vad är det som driver dem i deras oresonliga hat? Eftersom många av dessa anonyma mejlhatare återfinns i kommentatorsfälten på herrarna Ströms och Billings bloggar hoppades jag att några av dem skulle dyka upp på pubmötet på Charles Dickens.

Enligt deras egen inbjudan var mötet till för att träffas informellt över en öl. Eller med andra ord, en möjlighet att ostört få prata om faran med feminismens utbredning. För medan rädslan i rasisternas världsbild handlar om det muslimska maktövertagandet över Europa handlar rädslan i antifeministernas världsbild om det närstående statsfeministiska maktövertagandet. I deras värld är män maktlösa medan feministerna är de som styr såväl över familjer som den rådande politiken. Och inte nog med det, vi är dessutom finansierade av staten i form av forskningspengar (genusvetenskap!) och löner (kvinnojourer!).
Dessutom – och detta är faktiskt lite rörande – vill vi avskaffa män överlag eftersom vi förespråkar rätten till insemination för ensamstående kvinnor. Inte ens denna lilla skärva av biologi att vila sin manlighet på ska kvarstå i det feministiska herraväldet. Inte undra på att de tolkade Valerie Solanas Scum-manifest så bokstavligt och humorlöst.

Ni kanske tror att jag överdriver eller raljerar, men då råder jag er att läsa vad de faktiskt skriver. Det är ungefär som att läsa en skrift från medeltiden som slår fast att jorden är platt. Det får dig att skratta, tills du inser att detta är deras absolut fasta övertygelse.

Vi var en grupp på runt femtio personer som kom till mötet på pub Charles Dickens där ett tjugotal antifeminister hade samlats. Efter några inledande förvirrade minuter spred vi ut oss i lokalen. Snart pågick samtal runt borden, och även om antifeministerna tycktes ha aningen svårare att hålla en god samtalston mot kvinnorna än mot männen i vårt sällskap, så var det en på många sätt rörande syn den där måndagskvällen. Hade någon i det ögonblicket tittat in från gatan hade de sett en proppfull krog där bägare svingades lika gemytligt som någonsin under germanska oktoberfestivaler. När jag till slut hamnade bredvid Pär Ström tog jag tillfället i akt och frågade varför han hatar feminister.

På sin blogg återger Ström vårt samtal med egna ord:
”Jag svarade att det var en lång process, till stor del baserad på stigande irritation över de många kollektiva anklagelser som under många år haglat över gruppen män (som jag ju tillhör). ’Vi får hela tiden höra att män slår, män våldtar, män startar krig’, exemplifierade jag.”
Hans svar är symtomatiskt och ett återkommande tema bland antifeministerna. Oförmågan att se skillnaden mellan det faktum att det faktiskt är män som med övervägande majoritet ligger bakom våldsbrott och våldtäkter (och krig för den delen) och att påstå att alla män är våldtäktsmän eller kvinnomisshandlare. Men denna misstolkning återkom i alla samtal jag hade under kvällen. Det är intressant och jag har funderat på vad det beror på. Hur kan man förväxla problematiserandet av en destruktiv mansroll som ibland leder till våld med det befängda påståendet att alla män därmed är våldsutövare?

Liksom antifeministerna känner sig anklagade av feminister känner sig rasister anklagade av antirasister. Det har också med all önskvärd tydlighet visat sig i denna debatt. Påståendet att ”Jag är inte rasist, jag tycker bara att invandringen har en del problem…” har obehagligt nog dykt upp i en del av inläggen.

Jag är etnisk svensk och skulle därför också kunna börja gorma om att jag känner mig kränkt och anklagad varje gång någon försökte påtala den växande rasismen hos många etniska svenskar. Men jag har inga problem med att inse min skuld. Jag är inte rädd för påståendet att alla vita är rasister för jag vet att det i viss mån är sant. Som vit svensk åtnjuter jag en rad privilegier som jag knappt ens ser längre eftersom jag tar dem så för givna. Jag vet också att jag har åsikter och tankar inom mig som jag inte gjort upp med och kanske inte ens ser. Men jag vill bli medveten om den djupt grumliga del inom mig som är rasistisk. Och jag vill ta ansvar för det genom att aktivt göra motstånd mot den delen. Genom kunskap och analys. På samma sätt kan jag se att jag har ett ansvar i miljöfrågan. Mitt sätt att leva, min standard och de val jag dagligen gör (hus eller lägenhet? bil eller tåg? ekologiskt och vegetariskt eller kött?) påverkar såklart miljön.

Om jag skulle agera kränkt varje gång någon av ovanstående frågor dök upp och liksom många antifeminister skrika om att jag var anklagad, ja, då skulle vi faktiskt inte komma någonstans. Men så länge antifeministerna känner sig anklagade kan de fortsätta rikta sin förorättade ilska mot feminister i stället för att behöva problematisera sin egen del i kvinnoförtrycket.

För sanningen är att ingen av dessa kränkta herrar har något intresse av att bedriva den rättviserörelse som feminismen är eftersom de helt enkelt inte vill ha ett jämställt samhälle. Därför är de inte heller intresserade av det analyserande av mansrollen som till exempel maskulinitetsforskningen bedriver. Därför envisas de med att jämställa våldet mot kvinnor med våldet mot män, trots att statistiken enligt till exempel Brå visar att 85 procent av dem som utövar våld mot kvinnor är män. Därför tar de gång på gång upp vårdnadstvister som ett av de främsta bevisen på att feminister och kvinnor har större makt än män, samtidigt som de är totalt ointresserade av att driva frågan om individualiserad föräldraförsäkring. Det om något tycker man ju annars borde vara en fråga att driva utifrån deras mansrättsaktivistiska kamp.

Just vårdnadstvister var ett annat återkommande tema under kvällen på Dickens. Det är ingen slump utan har att göra med den framväxande aggressiva papparättsrörelse som delar antifeministernas avsky mot feminister. Här återfinner man samma paranoida bild av feminister som till varje pris vill ta barnen från papporna. I deras värld finns det en hämndlysten frånskild kvinna bakom varje anklagelse om sexuellt övergrepp eller misshandel, ivrigt påhejad av en feministmaffia och en statsfinansierad kvinnojoursrörelse.

Att feminister i alla tider kämpat just för att förmå männen att ta mer ansvar för barn och familj och bli mer närvarande i sina barns liv är ett faktum som de helt enkelt ignorerar. Här handlar nämligen kampen inte om att ta sitt ansvar som pappa (med allt vad det innebär i tid, omsorg och pengar) utan om pappors ovillkorliga rätt till sina barn. Oavsett om det är en pappa som misshandlat sin före detta fru inför ögonen på barnen. Oavsett om barnen vägrar träffa pappan (något som de tolkar som en hämndlysten före detta frus hjärntvätt av deras gemensamma barn).

En av de män som sökte upp mig under den här mycket märkliga kvällen på Charles Dickens var just en sån papparättshaverist. När jag frågade honom varför han hatade feminister svarade han att det var på grund av alla vårdnadstvister där männen inte hade några som helst rättigheter gentemot kvinnorna.
”Är det möjligen så att du har personliga erfarenheter av vårdnadstvister?” frågade jag.
”Ja, det ligger uppe i Europadomstolen just nu.”
”Okej. Finns det något samband mellan din vårdnadstvist och att du började hata feminister?”
”Det kan man lugnt säga.” Svarade han och blev därmed ännu ett exempel på att många av dessa feministhatare har en personlig upplevelse av att vara svikna av kvinnor och samhälle. Jag är säker på att han var långt ifrån den enda av männen på Charles Dickens som hade trassliga vårdnadstvister i bagaget.

Sedan tog samtalet en intressant vändning när han berättade att han jobbade ideellt som jourhavande man i ett litet samhälle i Mellansverige. Plötsligt mindes jag ett obehagligt mejl jag fått anonymt från just en jourhavande man i den staden han nämnde.
”Jaha, men är det du, har inte du mejlat till mig anonymt?”
Jo, tillstod han, det hade han kanske gjort någon gång. Jag frågade vad han hette men det ville han inte säga.
”Men jag står ju med adress och telefonnummer helt öppet, och just nu står jag framför dig. Kan du inte säga till mig vad du heter?”
Det ville han inte. Att hata anonymt var nämligen hans rättighet.

Det är sådana män som hittar näring åt sitt hat i dessa bloggar. I kommentatorsfälten får feministhatet sväva fritt och oemotsagt. Sedan är steget inte långt till att vidarebefordra sitt hat till ett antal (fåtal) offentligt aktiva feminister i form av anonyma mejl. Så ser en del av hatkedjan ut.

Att förneka och därmed förminska hatet, som så många gjort i den här debatten, i stället för att visa sin upprördhet och avsky är djupt obehagligt. Förnekelsen må vara en väl beprövad och delvis effektiv strategi för att tysta en debatt men det är en vansklig väg för ett demokratiskt samhälle. Anders Behring Breivik var en mycket störd människa fylld av hat mot såväl feminister som muslimer. Efter den 22 juli fylldes bloggosfären av inlägg som tog avstånd från Breiviks terrordåd men som höll med om hans åsikter. Genom sina terrordåd har han gjort grovjobbet åt den vardagsrasism som alltmer smyger sig in i finrummen just nu. På samma sätt banar de extrema, anonyma kommentatorsfälthatarna och hatbloggarna vägen för en mer rumsren antifeminism.

Gudrun Schyman brukar säga att skälet till att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhet är att det finns en majoritet som inte vill ha det. Om alla verkligen ville ha jämställdhet och frihet från diskriminering så skulle vi ha det. Det här är en fråga om makt och det är på tiden att vi säger det högt. Vi har en samhällelig konflikt, en varböld, som behandlas utifrån en paradoxal föreställning om att det råder konsensus om jämställdhet. Det gör det inte.
Germaine Greer var inne på samma spår när hon skrev ”Den kvinnliga eunucken” 1970.
”Motståndarna till den kvinnliga rösträtten veklagade om att kvinnans frigörelse skulle betyda slutet för äktenskapet, moralen och staten; deras extrema trångsinthet visade sig vara mer klarsynt än den luddiga välviljan hos dessa liberaler och humanister, som föreställde sig att ingenting egentligen skulle förändras om man gav kvinnorna någon gnutta frihet. När vi bärgar den skörd som suffragetterna, utan att själva vara medvetna om det, en gång sådde, kommer vi förstå att antifeministerna faktiskt hade alldeles rätt.”

En stor del av hatet mot feminismen som finns i vårt samhälle tror jag handlar om just detta. Antifeministerna vet nämligen att ett rättvist samhälle på inga sätt skulle likna det samhälle vi har i dag. Ett rättvist samhälle skulle innebära en förskjutning av såväl makten som gamla sköna privilegier. Kanske är det denna rädsla inför förändring som även den stora tysta massan upplever? En tystnad som faktiskt understödjer hatet.

Jag upprepar därför den fråga som skriker med sin frånvaro i den här debatten:

Var finns försvararna av feminismens grundläggande krav på social, ekonomisk och politisk rättvisa? Alla ni som betraktar er som demokratiskt sinnade, humanistiskt lagda debattörer och makthavare, ni som på olika sätt råder över forum, debattsidor, teveprogram, scensamtal med mera, där man vanligtvis debatterar viktiga demokrati- och rättvisefrågor, var finns er indignation över allt hat? Varför ställs inte extremistbloggarna till svars för alla direkta hot som publiceras på deras sidor?

Och alla ni som sitter på någon form av makt inom medier, kultur, näringsliv, politik, var finns ert avståndstagande? Var finns ert agerande?

Så länge vi låter tystnaden råda kommer vårt samhälle att förbli rasistiskt och orättvist. I tystnaden vilar förnekelsen. Motståndet, däremot, är högljutt och organiserat.
Maria Sveland
kulturdebatt@dn.se

Jag , Eva-Britt, har i många år kämpat med det här därför känns det befriande att läsa den här artikeln- läs den ni också. och till er som hatar vill jag bara säga att hat förblindar , fördummar och blir till sist tillintegörande.

Hälsar

Eva-Britt