På vägen hem hade jag ett samtal kring min person som var mindre behagligt.
Det var en av ett flertal andra personer som berättat att den som tog över efter mig som projektledare i ”Projekt G(l)ömda” tyvärr sprider illvilliga rykten om min person.

Det sägs att jag inte skulle vara trovärdig- att jag inte har upplevt det jag har upplevt – att man ska akta sig för mig.

Jag ringde upp ryktesspridaren och jag blev inte mycket klokare.

Naturligtvis förnekades det att det spridits sådana rykten och på min fråga om jag kunde säga att den här personen inte sagt det här nästa gång jag träffar någon som påstår detsamma – så kunde jag säga det.

Nu är det så att det aldrig finns någon rök utan eld.

Vem skulle vara betjänt av att påstå att någon sagt något om mig, om det inte stämmer.

De personer som har berättat för mig har stor trovärdighet. Jag vet att jag alltid får raka och ärliga svar av dem oavsett om de är positiva eller negativa.

Låt mig ge en resume´ vad gäller Projekt G(l)ömda.

Jag började skriva projektansökan 2002, anställde forskarna 2003 efter att ha ringt runt till Sveriges alla universitet där jag fick tips på namn. Forskarna anställdes efter att ha pratat med den grupp som skulle finnas i bakgrunden och där bland andra Ingegerd Wärnersson , då landshövding i Blekinge , satt med.
Forskarna hjälpte till med finliret i ansökan och Kvinnojouren i Karlskrona skulle vara behjälplig med intervjuerna av de skyddade kvinnorna och barnen. Rädda Barnen skulle administrera pengarna.

Vi pratade mycket om sekretessen och om vad som skulle hända när det blev officiellt att vi hade fått pengar.

Det var viktigt att jag som projektledare inte blev offentlig.

Tyvärr blev jag det.

Regeringen hade inte förstått- underförstått jag hade inte varit tillräckligt tydlig med det.

Så det räckte inte med att Rädda Barnen var de som skulle uttala sig.

Ganska snart efter att det blev offentligt att projektet skulle starta fick jag ett mail från en kvinna som levde skyddad och som i sin tur fått ett mail från den så kallade pappalistan där det stod vem jag var, var jag bodde , vilka politiska uppdrag jag hade och en hånfull anspelning på vilka vi skulle intervjua det vill säga hotade kvinnor och barn.

Man sa även att projektet var politiskt styrt av s-kvinnor och man kallade Margareta Winberg för statssexist och man upplyste om att hon skulle gästa s-kvinnors distriktskongress där även jag skulle delta. Margareta var då vice statsminister.

Jag tror mig idag veta vem som skrev det här mailet. Den personen finns här i Karlskrona.

Det värsta var att det spreds på nätet över hela pappalistan.

Det här mailet skickade jag till alla som skulle delta i projektet och uttryckte min oro.

Även i mötet med Rädda Barnen i Växjö som kvinnojouren och jag hade

visade jag och läste upp mailet.

Jag anade redan då att jag nog skulle få avgå. Risken var stor att jag skulle röja de hotade barnen och kvinnorna vi skulle kontakta. Eftersom min person var känd.

Jag fortsatte emellertid ett tag till men blev förföljd och trakasserad på klassiskt vis-

och istället för att polisanmäla, blev jag arg och tänkte att de här personerna ska inte få förstöra.

Till sist blev pressen för stor och jag bröt helt sonika ihop och kom på sjukhus ett par veckor.

Oavsett om jag hade brutit ihop eller inte hade jag inte kunnat fortsätta projektet- då hade jag röjt de hotade barnen och kvinnorna.

Den person som har spritt illvilliga rykten om mig sa idag till mig att om folk frågar om mig säger hon att hon varken kan bekräfta eller dementera mina uppgifter eftersom hon inte var med när jag blev hotad och att ingen annan i projektet hotades.

Nej, hon var inte projektledare heller, inte heller var det hon som hängdes ut på nätet med namn och många andra uppgifter, och forskarnas namn var överhuvudtaget inte offentliga.

Det enda namn som var offentligt från regeringen var mitt, i övrigt fanns bara organisationsnamnen med.

Den enda organisation eller person som överhuvudtaget kontaktat regeringen för att ta reda på syftet med projektet var "Umgängesrättsföräldrarnas förening", enligt representanter för regeringen.

Det står naturligtvis alla fritt att spekulera i av vem mina uppgifter sedan spreds till pappalistan.

Personen ifråga säger också , enligt henne själv idag till mig, att hon säger när andra frågar om mig ,att jag blev så sjuk att det blev ohållbart för både de andra och mig.

Efter 4 veckor var jag frisk igen och obs! jag var aldrig sjukskriven med någon psykiatrisk diagnos.

Rädda Barnen röjdes också men den största anledningen till att de drog sig ur var att de tyckte att projektet var så bra och att det var mitt och att de tyckte att man kunde ha väntat tills jag frisknade till. De hade med all säkerhet kunnat administrera pengarna ändå.

Ny uppgift som jag glömt nämna skriven idag den 31 mars

För att projektet överhuvudtaget skulle kunna fortgå tog jag kontakt med Berit Andnor då social-och familjeminister och ansvarig för att regeringen överhuvudtaget beviljade medel för projektet.

Jag tog också kontakt med Carina Ohlsson, socialdemokratisk riksdagsledamot men också ordförande för SKR(Sveriges kvinnojourers riksförbund) på S-kvinnors förbundsmöte som både jag och dom deltog i.

Så den som tror att det bara var för kvinnojouren i Karlskrona och för forskarna att ta över projektet när både jag och Rädda Barnen lämnade det, misstar sig.

Det var min vädjan till Berit Andnor och Carina Ohlsson som gjorde det möjligt att fortsätta Projekt G(l)ömda.

Slut på updateringen

Nästa person som kom in i projektet, utöver den som tog över som projektledare, skulle egentligen ha varit med från början men misskrediterades så av den här projektledaren, att jag inte ville ha henne med.

Jag var mån om seriositet och enligt projektledaren hade den här personen inte det.

Nu när jag var borta dög plötsligt hon igen.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är djupt besviken. Naturligtvis kan jag bara spekulera över orsakerna till det här utspelet.
Jag har kontakt med kvinnor som deltog i G(l)ömda projektet.
Det är länge sedan jag la ut projektbeskrivningen på min blogg.

Jag är stolt över att jag faktiskt lyckades genom bra kontakter, en bra projektansökan ,få 3 miljoner till projektet.

Jag är naturligtvis glad över att projektet genomfördes trots att inte jag kunde vara med.
Men jag finner mig inte i att bli baktalad..

Ska vi tala om trovärdighet tycker jag att det minst sagt inte är trovärdigt att bära jourtelefonen med sig vare sig man är och handlar, sitter i ett flygplan eller på ett tåg och svarar: Kvinnojouren- och så namn- och sen börjar man prata med den som ringer väldigt öppet. På offentlig plats.

Lika öppet sitta och prata med någon, även om det är en myndighet, om de barn som är familjehemsplacerade hos personen ifråga.
Det kallar jag inte att hålla på sekretessen, precis.

Det ifrågasatte jag direkt till personen ifråga för flera år den.
Men minnet kanske sviktar även om det, precis som det gjorde när jag frågade om hon inte kom ihåg det första mailet som las ut på pappalistan. 

Nu ska man byta jourlägenhet i Karlskrona. Bra, tyckte jag , eftersom den förra är röjd för massor av år sen.
Då säger personen ifråga att man nog ska ha den öppet- det vill säga den ska inte vara under sekretess.

Vad visar det här- Jo, att trots att den här personen har varit projektledare i Projekt G(l)ömda, förstår hon fortfarande inte varför det är så viktigt för hotade kvinnor och barn att ha en plats som är skyddad och inte offentlig.
Eller ska de män som jagar bara kunna ställa sig utanför lägenheten och vänta ut den kvinna och de barn som han hotar?

Inte har jag någonsin trott att den person som tack vare att jag politiskt drev igenom att kvinnojouren varje år ska få 10 kronor per medborgare i Karlskrona kommun ,vi är drygt 60 000 innevånare- det blir cirka 600 000 kronor, skulle tacka mig genom att baktala mig.

Utan de pengarna hade hon faktiskt aldrig kunnat ha den här anställningen.

Hälsar
Eva-Britt