Ikväll har vi i socialdemokratiska EU-kritiker haft styrelsemöte per telefon och där antog vi följande uttalande.

”Samtidigt som EU kan fungera som en progressiv kraft, ser vi allt fler exempel på motsatsen. Det mest allvarliga av dessa exempel är EG-domstolens beslut i det s. k Laval-målet.
Partiet bör kräva att tydliga svenska undantag på strejkrättens område införs i Lissabonfördraget eller att det i fördraget förs in generella skrivningar om fackens rätt att framtvinga kollektivavtal, genom i yttersta hand konfliktmetoder. Dessa rättigheter ska vara överordnade principen om fri rörlighet.
Partiet bör offentligen deklarera att man tänker inte godkänna ratificering av det nya fördraget så länge frågan om kollektivavtalens ställning och strejkrätten inte är till fullo utredd och garanterad för svenskt vidkommande.
(Detta uttalande har även Lunds arbetarkommun antagit på sitt medlemsmöte- vi soc. dem. EU-kritiker har även tillagt följande:
Vår grundläggande inställning är i övrigt att fördraget innehåller en sådan grundläggande maktöverföring till EU att det bör underställas det svenska folket i en folkomröstning.”

Jag samtalade i det internationella rådslaget här i Karlskrona och la fram uttalandet för deltagarna.
Jag blev ganska rejält påhoppad när jag blev tillfrågad om jag kunde redogöra exakt för vad EG-domen innehöll och jag svarade nej. Man menade att det var väl det minsta man kunde begära om jag ställde mig bakom det här uttalandet.
Dessutom måste jag väl begripa att det handlar om politik och att Sverige inte är ensamt i EU och att man inte kan plocka ut ett enda skäl för att säga nej till ratificering.

Jag har kontrat med att om man ska kunna föra en politik är det väl ganska rimligt att man vet spelreglerna och att vi socialdemokratiska EU-kritiker motsätter oss all den maktöverföring som nu kan komma att ske på närmare bestämt 53 olika nya områden.
På de områdena kan vi definitivt inte föra någon politik om fördraget ratificeras. Detta inkluderar Laval-domen.

Jag kan fortfarande inte redogöra ordagrant för domen, men turerna som ledde fram till den och innebörden av den kan jag mycket väl.

När vi en gång sade ja till EU var frågorna om att kollektivavtalet och strejkrätten inte skulle röras en av de tyngsta löftena från ja-sidans främsta företrädare.
Det skulle aldrig hända.

Nu försöker man marginalisera oss kritiker genom att hävda både från LO-ledningen och från partiledningen att EG-domen inte alls är så farlig- utan det är i princip bara att ändra den svenska lagstiftningen- den har ju inte hängt med.
Vid en konflikt säger ju nu EG-domen att precis tvärtemot vad vi soc. dem. EU-kritiker hävdar, ska den fria rörligheten gå före strejkrätten till exempel.

Här nedan skriver Tony Johansson i en artikel hur olika aktörer ser på frågan och jag behöver knappast säga att jag till fullo delar Tonys slutsatser.

Även jag hörde riksdagsdebatten.

Tony Johansson
Igår debatterades det s k Lavalmålet i riksdagen. Ska samma rättigheter gälla för svenska som för utländska arbetare i Sverige? Har facket rätt att strejka för detta? EG-domstolen har sagt nej.

Hotet från EU. EG-domstolens utlåtande är ett angrepp på den svenska modellen med kollektivavtal, som görs upp mellan parterna.

Utlåtandet innebär att svenska fackföreningar endast har rätt att hävda ”kärnan” i dessa avtal, d v s miniminivåerna, men inte avtalen som helhet.

Domstolen konstaterade också att den svenska grundlagsstiftade strejkrätten är underordnad den fria rörligheten av tjänster.
Domen är det allvarligaste slaget mot svensk arbetarrörelse sedan början av 1900-talet.

Det märkliga är att reaktionerna har varit så loja. Från arbetarrörelsens ledning har man rentav försökt framställa det som en seger att domstolen inte helt underkänner strejkrätten.

Det är mycket svårt att se detta som en framgång, men den uteblivna reaktionen beror på att ett medgivande av nederlaget, skulle ge EU-kritiken vatten på sin kvarn.

Så nedgrävd är den gamla ja-sidan i sin skyttegrav, att de hellre kastar sig in i ett våghalsigt spel, med oerhörda insatser, än erkänner att de garantier som de trodde sig ha fått med anslutningsfördraget 1994, inte existerar längre.

Det finns nämligen två vägar att försöka säkra den svenska modellen, men endast en av dem kan ge oss garantier.
Den första, men mycket osäkra vägen, är att ändra två svenska lagstiftningar: utstationeringslagen, mot vilken domstolen anser att Byggnads agerande stred, och Lex Britannia, som ger facken rätt att framtvinga svenskt avtal även om det redan finns ett utländskt avtal, en lagstiftning som domstolen hävdar är i strid med EG-rätten.
Det är fullt rimligt att kräva förändringar i dessa lagar, inte minst då det tvingar regeringen att lägga korten på bordet.

Är de nya moderaternas kollektivavtalskramande något annat än publikfriande teater? Det är upp till bevis.
Men att endast förlita sig på denna metod är vanskligt.

En av de främsta auktoriteterna på området, arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö, menar att ”det är svårt att tänka sig en lagstiftningsändring som skulle kunna ge legitimitet åt svenska avtal”, i vart fall om ändringen ska vara förenlig både med svensk arbetsmarknadstradition och med EG-rätten.

I sak är det förstås inte klokt att vi accepterar att några slängkappor i Bryssel har givits rätten att bestämma över svensk arbetsmarknad och att de anser sig kunna sätta sig till doms över vår grundlag och den modell som varit i funktion sedan slutet av 1920-talet. Men så fungerar EU:s lagar.
Marknadsrätt prioriteras före sociala rättigheter.

För att skydda löntagarna måste därför svängrummet för dessa icke-valda, men politiskt dömande, jurister kringskäras genom förändringar i fördraget. Det kan ske antingen genom svenska undantag eller genom att generella skrivningar om strejkrätt och rätten till kollektivavtal förs in i fördraget, så att dessa rättigheter alltid överordnas den fria rörligheten.

En rimlig strategi är att socialdemokraterna vägrar godkänna ratificeringen av Lissabonfördraget, intill dess sådana förändringar eller undantag förts in.
Detta kommer inte att ske, det politiska modet saknas, men jag är nog inte ensam om att tycka att kryperiet för Bryssel har gått för långt.

Vi har aldrig i någon folkomröstning röstat om vad som nu sker. Vi måste tillförsäkra oss de rättigheter som vi trodde att vi hade. ”

Tack, Tony- dej kan man lika lite som oss andra EU-kritiker marginalisera eller använda sin härskarteknik på.
Jag återkommer med mer information om vad som ska ske mer lokalt, här i Karlskrona , inom det nätverk som vi bildade i november och som har som uppgift att anordna seminarier och studiecirklar kring fördraget och där både Anna Hedh(s) och Eva-Britt Svensson(v), båda EU-parlamentariker kommer att föreläsa nu i vår.
I morgon avser jag att skriva om välfärden och om vad jag kommer att bidra med till det rådslaget.
Hälsar
Eva-Britt