Jag roade mig idag med att läsa vilka personer som har skrivit om mig på nätet.
De som inte gillar mig och skriver är en handfull personer vilka jag inte personligen känner. Naturligtvis har dessa personer i sin tur en svans som inte heller känner mig.
Oftast väldigt anonyma.
De har gjort det till en sport att klippa citat från mig tagna ur sitt sammanhang, påstå att jag ljuger om min bakgrund, att jag är partisk när det gäller vårdnadstvister, koppla ihop mig med andra personer som jag inte heller känner men som på något sätt har sympatiserat med det jag har skrivit och berättat om.
De citerar mig friskt även när jag varken har skrivit eller uttalat mig.

Allt för att jag för utsatta barns talan och även arbetar mot kvinnomisshandel.

Men alltför många vet vem jag är, vad jag står för, hur jag och mina barn hade det då vi levde skyddade från en man som jag aldrig har namngivit - det klarade en journalist och den mannen själva av väldigt bra.
Mannen fick givetvis vara anonym- tänkte väl på källskyddet kan jag tro- men vad hjälpte det när de namngav mig.

Att fråga hur mina idag vuxna barn har det efter att ha blivit tvingade under sin barndom att ljuga på den här mannen. Det står på nätet. Att antyda att de på grund av mig mår mycket dåligt i sin vuxenroll.
Att påstå att en av sönerna själv fick uppsöka socialförvaltningen på den nya orten för att han ville träffa den här mannen.

Nej, så var det inte.
Jag förstod att sonen var nyfiken på den här mannen och frågade om han ville träffa honom. Det ville sonen så jag kontaktade socialförvaltningen som i sin tur kontaktade den här mannen och de fick träffas med kontaktperson några gånger.
Det var avtalat att sonen skulle träffa mannen utan mig - därför följde jag honom dit och drog mig sedan tillbaka.

Den idag vuxne sonen blev inte glad över lögnerna på nätet som den här journalisten förmedlade - och har konfronterat den här mannen.
Den andre sonen har helt tagit avstånd - men kom inte och påstå att det är mitt fel. Jag har alltid fört barnens talan oavsett hur.

Att påstå att jag lider av Munchaussens syndrom. Det förmedlar journalisten tydligen utan kunskap om vilka symptom det här mycket ovanliga syndromet har- och naturligtvis som ett led i sin personliga vendetta mot mig.

Förresten är det någon som var med då? När barnen utsattes och berättade. Glömde den här mannen att berätta att polis, sociala myndigheter och BUP trodde på barnen, men att vittnespsykologerna ansåg att det var för många myndighetspersoner inblandade som gjorde att åklagaren skulle få svårt att få en fällande dom. Vittnespsykologer hade mycket makt på 80-talet och var ofta orsak till att sexualbrott mot barn inte gick till åtal. Det berodde alltså inte på att barnen inte var trovärdiga. Det var för övrigt dessa myndigheter som rådde mig att söka skyddad identitet.

Glömde han också att berätta att när han inte fick som han ville på socialförvaltningen sparkade han sönder möblerna i väntrummet - sulade en brevpress som snuddade tinningen på en av socialsekreterarna med mera med mera.

Det var för övrigt så under hela den juridiska processen att den här mannen inte någon enda gång frågade hur barnen mådde utan allt kretsade bara kring mannen själv och försöken att svartmåla mig. Detta var också något som framkom när socialsekreterarna och BUPpersonalen vittnade i domstolen under umgängesrättegången, där de även vittnade om hans våldsamheter.
Glömde han att berätta att när han fick reda på vad barnen berättat blev han så rasande att personalen på BUP blev rädda. De ringde och bad mig att absolut inte öppna dörren eftersom den här mannen var så arg att de trodde att han kunde vara i stånd att skada oss?

Eller vid ett senare tillfälle på BUP när barnen inför mig, BUPpersonal och den här mannen talde om att de hade berättat sanningen om vad de hade utsatts för. Glömde han berätta att han ställde sig upp och skrek och gormade så att barnen blev vettskrämda. Den ansvarige läkaren fick ta ett allvarligt samtal med honom och han förökte få den här mannen att på ett lugnt sätt prata meed barnen för att dom skulle slippa gå hem med den aggressiva bilden av honom. Det ena barnet totalvägrade och ville absolut inte möta honom igen. Detta har den här mannen tydligen också glömt att berätta.

Att en journalist ställer till med en personlig vendetta mot mig och får en svans med sig och inte kollar att de uppgifter hon får är riktiga trodde jag hörde hemma i forntiden.
Att den här journalisten lierar sig med rörelser som naturligtvis inte delar mina och mina vänners syn på barn som utsätts för sexualbrott och som har anammat PAS är en sak.
Men att förfölja och försöka krossa oss som har andra åsikter med lögner och förtal för att vi hänvisar till andra kunskaper än de de har är varken demokratiskt eller hederligt.

Enligt vad jag har erfarit arbetar den här journalisten och hennes lierade på samma sätt mot alla som inte har samma åsikter som dem och i synnerhet om vi andra har haft egna erfarenheter.

Vi hängs ut på nätet med förtal och lögner och kopplas ihop oavsett om vi känner varandra eller inte.

Det jag och mina barn upplevde är väldigt länge sen och jag tänker väldigt sällan bakåt- men eftersom osanna uppgifter florerar på nätet och de inte lär tas bort- behöver jag motsäga dem.

Det står på nätet att jag ljuger när jag säger att jag inte försvarar de som anklagar oskyldiga för pedofili.Vilka belägg finns för det påståendet? 
Det står på nätet att jag är partisk i vårdnadstvister. Ändå har jag dömt till pappors fördel.
Det står att jag har hybris som skriver att jag har dömt och att jag tycks tro att jag är domare, vilket jag inte ska tro att jag är. 
Jo, det är just vad jag är. Jag har svurit domareden och den gäller livet ut, även om jag för närvarande inte är nämndeman. Nämndemän räknas idag som domare och har precis samma rösträtt som juristdomare- det vill säga alla har en röst var.

Alla skriverier ett led i att försöka framställa mig som icke trovärdig.
Så här håller det på och man kan ju undra var kunskaperna finns. Men det hade naturligtvis inte gått lika bra att framställa mig som lögnare och inte lika bra att förlöjliga mig då.

Dock har jag under mer än 30 år arbetat för utsatta barn och det kommer jag att fortsätta med både politiskt och i de ideella föreningar som jag är verksam i.
Jag läser som sagt väldigt sällan det som skrivs om mig och ger heller inga kommentarer direkt på de här forumen.

I vardagen arbetar jag i handikappomsorgen (dit de här personerna skrev och skickade sina osanna artiklar, liksom till partiet både lokalt , regionalt och centralt samt till enskilda partikamrater och givetvis till den tingsrätt jag arbetade i) och som fritidspolitiker med allmän kommunalpolitik och kyrkopolitik. Utsatta barns behov driver jag som förut vid sidan av de uppdragen.

Och ja! Jag är en stolt socialdemokrat! Och ja! Jag har naturligtvis engagerat mig för att bland andra frågor driva den om utsatta barn och kvinnor. Försök inte göra det till något negativt varken för mig eller det socialdemokratiska partiet.
Hälsar
Eva-Britt


P.S Det står på den här kvinnliga journalistens blogg att jag har jagat och förföljt en annan journalist och talat illa om honom.

Detta är en sanning med modifikation.

I samband med att jag avfärdade två oförskämda män på min blogg- det finns kvar på min blogg- blev jag upprings av en journalist som hade ett enda påstående och det var om jag kunde förstå de här anonyma männens reaktioner. Jag svarade att det kunde jag inte. Jag hade förklarat för de här båda anonyma männen att jag hade tyckt att de här fått tillräckligt med utrymme på min blogg och att vidare diskussioner knappast skulle föra något ytterligare med sig.

Då när de blev avfärdade och inga fler inlägg blev publicerade ringde någon av dem eller båda upp den här journalisten som gjorde sin sista dag på den här tidningen. Anklagade mig för att ta ställning i Tito Beltranfallet , trots att det står allra först i den artikeln på min blogg att jag absolut inte tar ställning.Artikeln går att läsa på bloggen och heter "Jag förknippas gärna med Monica Dahlström-Lannes", liksom alla kommentarer.

Journalisten ringde upp lagmannen i tingsrätten, nämndemannaföreningen och partiet där han påstod att jag anklagat en närstående man för att ha förgripit sig på mina barn och ville få utrett om jag var lämnplig som nämndeman. Det här visste jag när denne journalist ringde mig.

Och eftersom han inte överhuvudtaget frågade mig om det men ändå skrev artikeln blev jag arg och kontaktade först journalisten med mail- men blev bara oförskämt bemött och han förnekade det mina partivänner och nämndemannaföreningens ordförande berättat att han påstått och det var minsann han som var journalist.

Jag skrev till honom på hans nya arbetsplats och sa att jag i fortsättningen inte skulle ställa upp på några intervjuer av honom. Fick till svar att det var mitt beslut att inte ha med Sydnytt att göra mer och då skrev jag nåt om att jag alltid hade haft goda relationer med Sydnytt och att det var honom personligen jag inte ville bli intervjuad av.

Därefter skrev jag till hans nya chef och jag ringde till hans nya chef och tyckte att det var dålig journalistik att bete sig på det här viset. Att påstå saker om mig till andra utan att när han väl kom till mig ens göra antydan om det.

Kanske inte var så klokt och om den här journalisten med detta menar att jag har förföljt honom och jagat honom så var det så här det gick till. Jag har all mailkorrespondens sparad.

Den kvinnliga journalisten kontaktade honom och på nätet på hennes blogg står det att han sagt att jag jagat, förföljt honom och talat illa om honom. D.S

Åter kränks barn som är familjehemsplacerade av okunniga och naiva unga barn-och familjehemshandläggare på en socialförvaltning i Sverige.

Bakgrunden är nyligen placerade barn som i och för sig har fått ett väldigt bra familjehem men där socialtjänstens handläggare förbjuder barnen och anhöriga och andra som är bra för barnen att använda barnens mobiltelefoner i sina kontakter.

Alla kontakter ska ske genom familjehemmet. Det hade man kunnat förstå om barnen varit LVUade och inte frivilligt placerade och där alla anhöriga , barnens gamla fröknar och klasskamrater hade varit till men för barnen.

Syftet när det äldre barnet fick en mobil med tillhörande abonnemang av farmor och farbrodern var att barnen själva skulle kunna ta kontakt både genom sms och kortare samtal samt kunna skicka bilder till både klasskamrater och lillasyster som befinner sig i ett annat familjehem.

Syftet var också att barnet skulle kunna skicka bilder och smshälsningar till sin fröken och sin gamla klass.

Det beskedet fick barnet redan vid första besöket i familjehemmet- att det var okej att använda sin mobil på rasten i skolan och att man då också kunde ringa till familjehemsföräldrarna och till exempel fråga om man fick följa med någon hem efter skolan.

Detta gäller inte längre. Mobilen ligger i bokhyllan och används när???

Jo, syftet med inköpet var också att kunna lyssna på musik i Spotify vid läggdags, eftersom barnen är vana att efter saga och godnattsång lyssna på musik för att kunna somna och sova lugnt.

Det får barnen fortfarande göra.

Tanken var inte att det för anhöriga inte skulle finnas kontakt med familjehennet på deras telefon. Tvärtom- den kontakten är alldeles utmärkt.

Så hur blev det då så här och vad var motiveringen?

Jo, handläggarna kunde inte hantera de två vuxna som inte är bra för barnen och som råkat komma över barnets mobilnummer. Så istället för att be farbrodern ändra numret och ta bort de olämliga kontakterna ur mobilen kränks i första hand det barn som äger mobilen och som införskaffades med handläggarnas goda minne, men även alla andra kontakter som är bra för barnen.

Att ställa krav på de vuxna som är olämpliga ingår tydligen inte  i handläggarnas ambitioner.

Barnet självt vet redan varför de här kontakterna inte är bra och farmor har redan kontaktat de här olämpliga personerna och dessa har överhuvudtaget inte hört av sig sedan dess.

Handläggarna säger att de har tänkt på sina egna barn i sina egna familjer och påstår att deras barns släktingar och vänner inte hör av sig på annat sätt än genom sina föräldrar.

Barnkamp tycker att det är skillnad på att vara familjehemsplacerade 40 mil från sin hemort och att familjehemsplacerade barn är särskilt utsatta och kräver mer av omsorg och att man måste se till att barn kan ringa närhelst de behöver även från mobiler. Familjehemsplacerade barn kan knappast jämföras med handläggarnas egna familjesituationer.

Dessutom tycks dessa handläggare inte ha följt med riktigt i utvecklingen. De flesta barn har mobiler även i skolan idag- även om de bara går i det man förr kallade lågstadiet.

Det rimmar illa med barnhandläggarens syn att barn ska kunna kontakta de de tycker om och som skyddar dem, i smyg om ifall att de skulle vara missnöjda med något i familjehemmet.

Barnen har haft samtal i serier som har behandlat olika ämnen och som avslutades med en sammanfattning där de också på samma sammanfattning fick med sig telefonnummer till BRIS, polis, sociala myndigheter, farmor, och fröknar som exempel på personer de kan kontakta om de behöver prata.

Hur lätt är det att göra om barnen ska behöva be om att få låna familjehemmets egen telefon?

Barnkamp påstår inte att barnen kommer att fara illa i familjehemmet, men det kan ändå finnas saker som barnen inte vill prata om med familjehemmet.

Det finns rättsfall där barn har förvägrats att ha mobiler för att anhöriga och andra inte ska kunna varken få eller ta kontakter med barn och som tack och lov domstolen upphävde.

Slutsatserna är flera. Barnen är frivilligt placerade så det finns inga lagliga möjligheter för handläggarna att förbjuda barnet att använda sin mobil för att kontakta personer som är bra för dem.

Barnkamp tycker att socialtjänstens handläggare gör en höna av en fjäder men att de framförallt kränker det barn som äger mobilen och ändrar förutsättningarna för handhavandet utan att barnet ens har fått möjlighet att själv ge sin syn på saken. Dessutom gör man barnen till problemen istället för lägga dem där de hör hemma. Nämligen hos dem själva.

Barnkamp vill inte se fler barn som kränks av socialtjänsten. Det räcker mer än nog. Och farmor och fröknarna ger sig inte. Barnet har rätt till sin mobil.