Regnbågsbarnen - Från väntad bebis till älskad unge

Det är HBT socialdemokraternas seminarium imorgon kl. 17.00 på Prides första dag, I Pridehuset.

Så här beskrivs seminariet i programmet:Vem bryr sig om regnbågsbarnets behov i förskolan och i skolan? Sättet som regnbågsbarnet bemöts avslöjar välfärdssamhällets standard. Det går en röd tråd från embryo, väntad bebis till älskad unge. Det vill vi diskutera, utifrån barnets behov, på seminariet om regnbågsbarnen.Medverkande: Ylva Johansson, vård- och omsorgsminister, Annika Hamrud, journalist och författare till Queerkids, samt Håkan Andersson, landstingsledamot och homosexuell tvåbarnsfar.

  Läs hela programmet ,klicka på loggan.

Pride behövs. Fortfarande behöver vi en vecka om året för att verkligen sätta fokus på HBT frågorna. Faktiskt. Trots att folkhemmet har moderniserats och det har varit en starkt positiv utveckling så är hetronormativiteten stark. HBT personer förföljs och dödas fortfarande. Vissa mobbas och trakasseras, varje dag, här och nu mitt ibland oss.

Visst har det hänt massor. Jag har läst en del historik i ämnet. Ur det historiska perspektivet kan man ju på många sätt lyfta fram andra världskrigets tyskland som den otroligt svarta perioden, så även på det här området. Under andra världskriget dömdes c. 50 000 män för homosexuella handlingar enligt

§ 175. Ungefär 10-15 000 av dessa sändes till koncentrationslägren och fick en rosa triangel på sin randiga fångdräkt. Det är inte lätt att läsa sig till hur många lesbiska kvinnor som förföljdes och dödades. De hamnade ofta under kategorin asocial och fick bära den svarta triangeln. Man såg kvinnorna som mer ”botbara” och ”könsberedda”. Det vill säga att de kunde avla barn. Innan nazisterna på allvar tog i tu med sina planer att förinta icke arier och oliktänkanden så bedrev de en kampanj för barnavling och äktenskap. Att föda fler barn var viktigt för Hitlers vision om det tredje riket. Troligtvis kunde kvinnorna fly in i skenäktenskap och om de inte var uppenbart mot regimen klarade de sig undan förföljelsen. En del som inte anpassade sig hamnade i lägren som politiska fångar.

Jag tycker inte att man kan vara så stolt över den svenska historian heller. Ta bara våra steriliseringslagar som fanns från 1935 och ända fram till 1975. 63 000 personer drabbades och 95 % av dem var kvinnor. Huvudmotivet var ju att sinnessjuka och ”sinnesslöa” inte skulle kunna fortplanta sig. Senare kom det mest att handla om kvinnors ohämmade sexliv och förmåga att ta hand om sina barn. Jag menar inte att homosexuella var primärt utsatta för detta, de var inget rasbiologiskt hot utan mer ett samhällsmoraliskt hot.

Från och med 1944 var det inte kriminellt att vara homo i Sverige. Det gick över från att vara ett ordnings problem och samhällsfara till att klassas som sjukdom.

Faktiskt gick det ända till 1979 till de homosexuella friskförklarades och man strök det som klassificering över sjukdomar.

Sedan 1979 har det ju hänt en del både vad gäller lagstiftning och i folks syn. 1995 kom ju partnerskapslagen för att öka den juridiska tryggheten. Tja. I ivern att ”integrera” så skapades en ny kategori. Innan var man gift, ogift, änka/änkling eller frånskild. Det är faktiskt dags att ta ett steg till. På vår kongress i höstas tog socialdemokraterna ett steg till och nu ska vi jobba för en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Det är en av de politiska frågorna som det är angeläget att jobba med under mandatperioden på HBT området.

Den andra är det här med hatbrotten.

Jag har läst Johan Hiltons bok ”No tears for queers” och efter den har mina ögon öppnats en del. Samtidigt så ger den funderingar också. Funderar över hur hatbrott definieras?

Om det ska vara ett hatbrott ska tydligen alla vara överens om att det faktiskt är det. Offer, förövare, polis, åklagare och vänner you name it. De brott som beskrivs i media är de som sker i det offentliga rummet, mycket våld och ganska maskulint faktiskt. Enligt brottsförebyggande rådets undersökning från 2002 sker de mesta av brotten, 25 % , på arbetsplatser eller i skolan. Vi behöver mycket mer av homokompetens på arbetsplatserna och antagligen också i skolan.

Klicka på loggan kommer du till ett samarbetsprojekt mellan fack,arbetsgivare och intresseorganisationer:

Så sent som 2005 innefattades homo- och bisexuella i hetslagstiftningen. Vi har en tydlig lag men efterlevs den? Vi måste skärpa kampen mot hatbrotten.

Hat.

Att hata är en del av nazismens ideologi. Åsikterna i dagens svenska nazism är i stort sett de samma som i nazityskland. Tyvärr är det många som sympatiserar i just den delen. Skillnaden är hårfin mellan hat och homofobi.

Homofobi!! Vad ÄR det egentligen? Om man har fobi mot att vara instängd i en hiss, ute på ett torg eller mot ormar. Det kan jag förstå. Men fobi mot bögar?? Vad är de rädda för?

När en homofob attackerar så är det ett hatbrott per defenition. Vad attackerar han/hon? En sexuell identitet eller en person.

Jag träffar ganska många homofober i vardagen, även om de inte kallar sig så.

De talar sällan om två personer som älskar varandra utan mer om sex. Ofta ganska kyrkligt inspirerade i sin argumentation.

Inte så konstigt i och för sig. Har man bibeln i hand så verkar man få säga och tycka vad som helst.

De som är mot homosexuella kräver att få vara det även utan argument. Det bara ÄR det, har rätt att vara och tycka så. Även i mitt eget parti som står för allas lika värde och att alla ska med. Jag fattar det inte! Vad är det som är så himla läskigt? Vad tror de ska hända?

En och annan är sexfixerad och vill inte veta vad ”de” håller på med i sovrummet.

Nej, vem vill det? Jag brukar inte heller bjuda in folk till sovrummet. Jag undrar om de inte ska ta och komma över det där snart. Inse att vi är olika och att det inte är så mycket att göra åt det.

Pride behövs. Dels som ett sätt att sätta fokus på HBT frågorna ordentligt och diskutera de här frågorna. Dels som ett sätt att öka homokompetensen i samhället. Men också som ett andningshål för människor som lever ”dolt”, i små stan kanske, få vara sig själv, få vara stolt -Pride.

Festen och glädjen är också ett behövligt inslag. Om ni inte varit på Pride förut så rekommenderar jag särskilt schlagerkvällen. Det är Party! Om du vill kan du hänga med på HBT sossarnas picnic innan.

Välkommen!

"Pride behöver lite mer av alla.Och alla behöver lite mer av Pride"

Caroline