Läste i SvD debattartikel ett försvar till de senaste tidens kravaller. Enligt artikelförfattaren är reaktionen en naturlig reaktion på utanförskap och att samhället inte tar till vara på ungdomar. Som ex vis nämns (c):s förslag om försämrade anställningsvillkor för ungdomar.

Det är naturligtvis enkelt att instämma i kritiken mot (c):s förslag, men jag tycker aldrig att ett demokratiskt samhälle kan acceptera att grupper bryter mot lagen för att demonstrera sitt missnöje. 

Vidare kan man också ifrågasätta, om huruvida metoderna är ett uttryck för utanförskap, eller av ren arrogans mot det demokratiska samhället som bygger på allas lika värde. Denna tanke är lätt att dra, då det är påfallande ofta ungdomar från välordnade akademikerhem, som är ledande i kravaller. Det såg vi i Göteborgskravallerna och det kommer vi att se i den kommande rättegången mot tre 19-åringar, som åtalas för förberedelse att spränga Livets ords lokaler.