Idag är det tjugo år sedan väktarna på den östra sidan av Berlinmuren öppnade portarna i muren, vilket blev starten för den mest dramatiska händelsen i mitt liv. Skillnaden mellan öst och väst började att suddas ut och alla de människor som tidigare hade levt bakom murarna kunde nu stråla samman. En fantastisk dag att fira och som beskrivs bra i filmen "Good Bye, Lenin".

Samtidigt får vi inte glömma bort att det en idag finns såväl fysiska som psykologiska murar att riva i världen.

När det gäller fysiska murar går mina tankar till det palestinska folket, som av ockupationsmakten Israel förvägras att passera den mur som israelerna har byggt.

När det gäller psykologiska murar, finns det många lagar och regler som begränsar människor från att träffas. Här finns allt ifrån svenska regeringens stenhårda regler i sjukförsäkringen till försämringar i a-kassan, som gör att att alltfler känner att det har byggts upp en mur mellan dem och resten av samhället. Här finns även avsaknad av en allmän sjukförsäkring i USA.

Lärdomen från Berlin 1989 är att alla murar går att riva. Därför finns det hopp för att även de palestinska murarna kommer att rivas, att USA får en allmän sjukförsäkring och att dagens regering i Sverige byts ut mot en som tror på människan och vill ge dem fler möjligheter att uppnå dess bästa stämningars längtan.