Ikväll sänds Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson. För oss alla politiskt intresserade är naturligtvis förväntningarna på programmet kolossala.

Att döma av det som SVT:s pressavdelning har läckt ut av serien kommer Persson att "dissa" en rad av sina politiska motståndare och risken för att mediadrevet mot Persson som en dålig förlorare går igång. Därför tycker jag redan nu att det finns skäl till att redan nu uppmana media att lite mer analytiskt gå igenom om vad som sägs i dokumentären och komma ihåg att intervjuerna gavs i förtroende av en ständig pressad statsminister och det vore nästan övermänskligt att inte ett och annat hårt ord slant ur Perssons mun under dessa premisser.

Min syn på eftermälet av Persson är följande. Han gjorde med hjälp av Ingvar Carlsson ett fantastiskt jobb i saneringen av statsfinanserna i början av 1990-talet, men misslyckades med två saker.

1, att hitta ett långsiktigt samarbete över blockgränserna. Under saneringsåren gick samarbetet bra med centerpartiet, men nu tycks de politiska blocken stå längre ifrån varandra än någonsin, vilket är synd för oss alla som vill att Sverige ska utvecklas.

2, Persson lyckades inte att "materialisera" sina tankar om det gröna folkhemmet. I mitt jobb med energieffektivisering på Nutek i mitten av 1990-talet och som ansvarig för miljöfrågan i SSU och Studentförbundet blev jag ofta glad när jag hörde att Persson pratade att energieffektivisering och miljöfrågor, men tyvärr såg jag väldigt få konkreta resultat.  Visst gjordes det en del bra saker i miljödepartementet, men för att få en större spridning hade det behövts att Persson drivit energifrågorna hårdare mot Näringsdepartementet, där tjänstemännen saknade förmåga att tänka i nya banorna, utan fastnade i tankarna kring mer beroende av kärnkraften. Därmed missade Sverige att ta täten för tioår sedan när det gäller energieffektivisering och alternativa energikällor.

Men som tur är så finns det nu möjlighet för Sahlin att rätta till Persson svaga styrning i miljöfrågan och hennes inledande tal på kongressen är ett steg i rätt riktning, även fast vi som parti måste bli mer konkreta i våra idéer inför valet 2010, men vi har ju några år av diskussion och ett nyfiket samtal på oss.

 När det gäller den första frågan, krävs det ju två för att dansa tango och det går väl inte att påstå att något av mittenpartierna gör några i riktningen mot ett större samarbete med socialdemokratin. Men visst finns det en möjlighet till samarbete med folkpartiet i framtiden. Först måste dock folkpartiet ta en funderar vart de vill. Vill de vara ett stödparti till kd och m eller vill de driva på de socialliberala idéer med jämställdhet, solidaritet och generell välfärd. Väljer de det andra alternativet bör vi alla socialdemokrater välkomna dem med öppna famnen.