Barskrapad, av Barbara Ehrenreich; Leopolds förlag, på svenska 2001, i pocket 2007.

Boken Barskrapad är en klassisk undersökande journalistisk historia i samma tradition som George Orwells Nere för räkning i Paris och London och Gunther Wallraffs 13 icke önskvärda reportage. Barbara Ehrenreich bytte alltså ut sitt författande mot olika låglönejobb och sin flotta lägenhet mot urusla rum för ockerhyror. Boken kom på svenska för fyra år sedan, men fastnade då i en allmän kritik av det amerikanska systemet. Den har nu fått en förnyad aktualitet med varningen att det kan vara vår tur här i Sverige, att slåss om låglönejobben.

Ett av jobben som Ehrenreich söker är på en Wal-mart i Minneapolis. Efter en standardiserad intervju med frågor som "Under det senaste året har jag stulit för ett värde av x dollar, från min arbetsgivare" får hon sedan genomföra ett drogtest. När chefen sedan kallar tillbaks henne är hon anställd, trots att ingen talat om lön eller förmåner. Förhandlingen förminskades och blev istället ett artigt välkomnande. När hon då söker ett andra jobb, har hon först fått besked om att lönen ska vara tio dollar i timmen. När hon väl ska börja blir det sju, och arbetsdagen elva timmar. Förfärad tänker hon på de generationer amerikaner som slogs och ibland dog för först tio timmars arbetsdag och sedan åtta.

Hon lyckas aldrig upprätthålla två arbeten samtidigt, och en av frågorna som boken ställer är om den amerikanske låglönearbetaren klarar sig på sin minimilön. Svaret är nej. Det är först när man delar på kostnaden för boendet, som det faktiskt går jämnt upp. Det syns på skorna och på tänderna, menar Ehrenreich. I det amerikanska samhället, som boken beskriver, avgörs inkomsten för de sämst betalda arbetena av minimilönen. Minimilönen ska, i en perfekt marknad, ligga på den nivå som gör att löntagaren klarar sina kostnader. Därmed finns ett utbud av arbetskraft därför att arbetets reproduktionskostnad är försörjd. I Sverige bestäms denna reproduktionskostnad av en balans mellan socialbidrag och arbetslöshetsförsäkring. Vår svenska "minimilön" är alltså resultatet av förhandlingar mellan facken och arbetsgivarna, där arbetsgivarna hittills tvingats betala löner som inte går under a-kasseersättningen, och där a-kassan inte går under socialbidragen.

I den svenska borgerliga regeringens politik ligger såväl en hårdare attityd mot socialbidragstagare, som en omstrukturering av arbetslöshetsförsäkringen. Då kan golvet för de lägsta lönerna sänkas. Till det kommer förslaget om att skattesubventionera tjänster som utförs i hemmet och att man framöver lättare ska kunna avskeda en anställd. Här finns alltså grunden för ett nytt samhällssystem. Det är i sammanhanget ointressant att anklaga de borgerliga för att snegla på USA. Det är inte samma system man vill uppnå, men den borgerliga regeringen vill uppnå samma effekter. Man har inlett sin omvandling av den svenska välfärdsstaten genom angreppet på a-kassan och de sämst ställda, i nästa steg kommer arbetsmarknadslagarna att urholkas så att det går att avskeda sina anställda snabbare. Därmed får man den rörlighet som krävs för att de som har det sämst i samhället ska konkurrera om lägre löner. Det finns då bara en sak som skiljer Sverige från USA – våra starka fackföreningar, och den facklig-politiska samverkan.

Recensionen har också varit införd i Botkyrka Tidning.