Har nu äntligen sett filmen "En obehaglig sanning" med Al Gore. En film som mot bakgrund av allt vi vet egentligen inte skulle behöva vara så obehgalig, för kunskapen finns. Det obehagliga är väl att vi trots detta inte gör tillräckligt för att hantera den den globala uppvärmningen. Men givetvis underlättas detta inte av att USA vägrar raticifiera Kyoto-protokollet och miljön är väl kanske inte direkt George Bush mest prioriterade fråga. Synd det, kanske han skulle få sluta sin sista period som president med att ha gjort något gott också. Men det finns tyvärr mycket starka lobbygrupper i USA som vägrar att acceptera eller kanske erkänna sambandet mellan fossila bränslen, bensinslukande bilar och det faktum att koldioxidutsläppen ökar allt kraftigare på vårt klot.

Vilka är det som kommer att få betala detta, jo det är de kommande generationerna som kommer att få leva i en värld helt olik den värld vi idag lever i, det är alla de hundratals miljoner människor som pga ökad havsnivå tvingas flytta, frågan är bara var, och hur vårt klot skall kunna försörja oss alla, för givetvis stoppar det inte där, det är en nedåtgående spiral som måste brytas för att vi inte skall hamna i den världen. De som måste gå i första ledet för detta är givetvis de rikare länderna, vi måste även dela med oss av vår teknologi till de fattiagre så att de i sin strävan att nå det vi har inte smutsar ner klotet som vi gjort.

Och nu någonting helt annat!

Träffade "Berits" grupp idag. Är ett gäng pensionärer i varierande åldrar som sedan 2001 träffats var 14:e dag tillsammans med en kvinna som heter Berit och som är lektor på Karlstad Universitet. De samtalar om hur det är att bli äldre, hur det var förr, hur de skulle vilja att det var mm, och det var också den anledningen till att jag bjudits in för att träffa de,, i egenskap av mitt ordförandeskap i Vård- & Omsorgsnämnden här i Karlstad. Vi hade en bra diskussion, vissa saker är enkla att lösa, andra betydligt svårare. En av de som hör till den senare gruppen är det som en av deltagarna kallade "tvångsskillsmässa", dvs när den ena parten blir så sjuk så han/hon inte längre kan bo hemma och behöver så pass mycket vård så han/hon måste flytta till ett särskilt boende. En kvinna som var med i gruppen hade varit gift med sin man i 63 år, men nu kunde hon inte längre bo hemma. Det måste vara en fruktansvärd personlig tragedi att behöva skiljas åt efter att ha levt i så många år, samtidigt finns det också gränser för hur mycket insatser hemtjänst och anhörig kan ge och en flytt blir oundviklig. Önskemålet ifrån dessa var att den anhörige skulle kunna få flytta med. En ösnkan som är i allra högsta grad befogad, men när man funderar på vilka konsekvenserna av detta skulle bli så är det inte lika enkelt. Vi har i vårt land liksom i större delen av världen, åtminstone vad jag känner till en verksamhet som är uppbyggt att ge efter behov. Att upplåta boendeplatser åt friska personer skulle antingen kosta enorma summor extra för att utöka antalet platser i våra boenden eller innebära att andra med större behov trycks undan. Mitt svar på den frågan var alltså att jag inte tror det är en möjlig väg, vilket i och för sig möttes av förståelse efter min argumentering, men problemet kvarstår ju likväl. Vad vi får/kan göra är givetvis att framöver när vi ändå bygger nytt kanske kan göra rummen lite större för att bereda möjligheten att bo i samma rum, vi kan tillsammans med fastighetsägare se över möjligheten att seniorboenden byggs i anslutning till våra äldreboenden så att avstånden skall bli korta och på så sätt ge möjligheten till en tät kontakt. Något at titta närmare på med andra ord, liksom den inte alltför komplicerade uppgiften att be badbussarna att åka uppför backen på Skutberget så att även de med rullatorer ges möjligheten att få komma dit ut på sommrarna, ett önskemål som inte kan vara alldeles för svår att leva upp till, men det får jag ta med de som sitter i den nämnden.

Till nästa gång =)

Christian