Det talas mycket om barnfattigdom numera. Riksomfattande organisationer som Verdandi och Rädda Barnen prioriterar kampen mot barnfattigdom. Alla förväntas ha en behjärtansvärd omtanke om barn. Men hur mycket empati känner vi egentligen för barnfamiljer med svag ekonomi?
Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa barnfattigdomen enligt väl underbyggda uppgifter. Sveriges BNP uppgår till drygt 3 300 miljarder. Det saknas således inte pengar att utrota barnfattigdomen. Men vill man avskaffa den?
Det finns dock en annan möjlighet att avskaffa barnfattigdomen, och det är att öka bidragen till utsatta barnfamiljer. Det kostar som sagt 15 miljarder. Är skattebetalarna, dvs de som har jobb, villiga att släppa till dessa pengar? Jag tror inte det. I arbetslinjens tidevarv finns det ingen politisk majoritet för att öka bidragen. Då återstår bara det andra alternativet, att ge jobb åt de arbetslösa! Jag ser detta som regeringens viktigaste uppgift för närvarande!
2011-11-15, 17:01 Permalink
Andra bloggar om: Barnfattigdom Jobbskapande politik 
Vad du missar är att "barnfattigdomen" eller "föräldrafattigdomen" egentligen handlar om invandrarfattigdom. Med andra ord är det ett till stora delar ett importerat problem som är en direkt följd av en oansvarig immigrationspolitik.
Leif Haglund: Det du påstår är riktigt. Jag avsiktligt underlät att nämna detta för att inte mitt blogginlägg skulle uppfattas som en attack på invandrare.
Att utgå från relativ fattigdom är ju i sig högst problematiskt. Det innebär ju att fattigdom inte existerar i ett samhälle där i princip alla svälter och saknar tak över huvudet. Men fattigdomen å andra sidan är skriande i ett samhälle med stora inkomstskillnader, men där även de med lägst inkomster kan äta sig mätta och har egen bostad …
Om det är tal om verklig, absolut barnfattigdom där barn inte kan äta sig mätta och det inte finns pengar till livets nödtorft så har nog det flesta inget problem med att skattepengar används för att hjälpa dessa. Men betydligt färre är nog beredda att betala mer skatt för att minska relativ barnfattigdom om det innebär att pengarna skall gå till att även barn till föräldrar med låga inkomster skall har råd med t.ex. utlandsresor, märkeskläder och senaste teknikprylarna. Naturligtvis är arbetslöshetsbekämpning vikigt. Men man måste inse att i en marknadsekonomi kan inte staten skapa de arbeten som ligger till grund för välståndet, utan dessa skapas av privata aktörer. Skatteinkomster från dessa arbeten användas sedan för att finansiera satsningar på offentlig sektor och välfärdsarbeten där. Att öka de offentliga utgifterna utan att den privata sektorns beskattningsbara intäkter ökat leder bara till en nedåtgående spiral: man måste höja skatterna för den privata sektorn för att finansiera ökade offentliga satsningar, detta minskar lönsamheten i den privata sektorn som då krymper och för att bibehålla skatteintäkterna måste skatten höjas mer, detta krymper den privata sektorn ytterligare osv. osv. Vad som i stället måste göras är att öka antalet privatanställda och den privata sektorns beskattningsbara intäkter, det ger i sin tur utrymme för fler välfärdsjobb. Men politiker kan ju inte själva skapa privata arbetstillfällen, vad man på sin höjd kan göra är att ge bra förutsättningar för privat verksamhet och här finns det tyvärr lite engagemang både hos Alliansen och oppositionen. Det finns lite röster att vinna på att ge privata aktörer bättre villkor, de är ju till antalet rätt få och om man gynnar dessa kommer direkt anklagelser om att man ”skattepengar används för att öka vinsterna hos privata företag” … Mvh Roger Leif Haglund: Jag har valt att utgå ifrån begreppet "relativ barnfattigdom" eftersom det är det som används i debatten. Att vi i Sverige har en högre levnadsstandard än i många andra länder gör inte situationen bättre för barn till föräldrar som lever på existensminumum. Gränsen för barnfattigdom ligger för familjer med ensamstående mamma och ett barn på 10 600 kr enligt Malmö högskola. Förälder med så låg inkomst har inte råd att ge sitt barn samma materiella standard som barn till föräldrar med arbetsinkomst. Några utlandsresor, märkeskläder och teknikprylar kan de här barnen inte räkna med att få. Det finns i många hem ofta inte ens något ekonomiskt utrymme till sådant som vi räknar som självklarheter. Det här bäddar för en ökad utslagning av människor. Detta måste förhindras! Jag är medveten om att det är den privata sektorn som genererar ekonomiska resurser till vårt välfärdsbygge. Den offentliga verksamheten är beroende av skattemedel från näringslivet och dess anställda. Visst betalar även anställda inom den offentliga sektorn skatt, men utan det privata näringslivets inbetalda skatter och avgifter hade det inte blivit några jobb inom det offentliga. Socialdemokraterna har alltid förstått vikten av att ge näringslivet goda villkor. Särskilt de stora industriföretagen har gynnats av s-regeringen. Aktiebolagsbeskattningen i Sverige är låg. Möjligheterna till obeskattade fondavsättningar är stora. Så länge vinsterna stannar kvar och arbetar i företagen, hämmar beskattningen inte företagens utveckling. Det är först när ägarna plockar ut vinsterna från företagen som beskattningen blir kännbar. Till ovanstående ska läggas att LO tagit stort samhällsansvar genom att vara återhållsam vid löneförhandlingar för att inte äventyra näringslivets konkurrenskraft. Om nu inte det privata näringslivet klarar av att skapa fler jobb så att arbetslösheten kan komma ner till mera normala nivåer, då måste jobb skapas inom den offentliga sektorn. Alla ska ha möjlighet att vara självförsörjande genom eget arbete!
60% är en helt godtyckligt vald siffra. Låt oss minska barnfattigdomen genom att välja 50% istället. Med tanke på den jämfört med många andra länder höga levnadsstandarden i Sverige är 50% en mycket rimlig siffra.
Eller så kan vi inse att relativa fattigdomsmått säger mycket lite om hur de fattiga har det. Invandrarna har inte bett om att bli betraktade som fattiga. En bättre jämförelse är hur de har det i Sverige jämfört hur med det hade det i sina ursprungsländer. Har det de bättre i Sverige har de i alla fall inte blivit fattigare. Vad gäller jobb så finns det ingen brist på tänkbara jobb. Det visar t.ex. den aktuella Carema-skandalen. Det som saknas är betalningsvilja. Ska fler ha anställning med lön så måste vi dela annorlunda på den totala lönesumman. Hur ska vi som har jobb idag fås att avstå lön så att fler kan få jobb? Jobb som vi inte vill betala för egentligen. Åldringsvården är ett bra exempel på problematiken: De som vårdas, kan/vill/får inte betala för vården och för oss andra är det huvudsakligen en utgift för behov som vi inte har personligen. Hade de gamla haft råd att betala för sin vård och omsorg hade vi haft lägre arbetslöshet. Leif Haglund: Att vi har högre levnadsstandard än många andra länder förbättrar inte situationen för barn till arbetslösa föräldrar i Sverige. Det är ju här vi bor och det är förhållandena här som gäller. Jag tror inte att det är särskilt många som vill minska sin arbetstid och därmed få lägre lön för att arbetslösa ska få jobb. Även om man är ung idag så rinner åren snabbt iväg och man själv är i behov av åldringsvård. Om viljan inte är särskilt stor hos skattebetalarna att dela med sig av lönen till dem som inte arbetar, så är de flesta av oss angelägna om att våra äldre ska få ett gott liv på ålderns höst.
Det man ofta glömmer är att det tillstånd som vi kallar fattigdom, dvs de 10% som står längst ner på stegen är oftast är ett övergående fenomen. Enligt socialstyrelsens rapport är det vanliga att man befinner sig på den här nivån under ett par tre år, sedan lämnar man det. Man får jobb eller någon annan försörjning. Vilket ju inte hindrar at några hamnar där mera permanent.
Leif Haglund: Även om fattigdomsperioden är begränsad till ett par, tre år, är det för länge om det finns barn i familjen. Levnadsstandarden för familjer med barn bör enligt min mening inte skilja sig alltför mycket i förhållande till vad genomsnittsfamiljen inom LO-kollektivet har råd till. Kan man inte skaffa fram jobb åt sin befolkning så att alla kan bli självförsörjande, då föreslår jag kraftigt höjda barnbidrag. Jag anser att flerbarnstillägget ska tas bort.
Nu är länken till min sida riktig.
Hej! Jag vill be dig om en tjänst, Leif.
2008 kommenterade jag ditt inlägg Charlotte Pirelli, ett föredöme, med signaturen Sofie Bollman. Jag vill be dig radera min kommentar då jag inte vill att människor jag länkas till min kommentar när de söker på mitt namn på sökmotorer. Tackar vänligast! Leif Haglund: Jag har nu raderat din kommentar, Sofie! Jag tycker att kommentaren var bra. Det var säkert många som höll med dig i det du skrev!
Hej igen Leif och tack för ditt svar!
Kom att tänka på ditt inlägg när jag såg denna artikel som är mycket intressant i sammanhanget: http://www.dn.se/nyheter/sverige/livet-med-for-lite-pengar Är det detta som menas med att vara ”fattig” så är det ju ett rent hån mot alla hederligt arbetande människor som måste försörja henne. Personen i fråga har ju för tusan det bättre ekonomiskt än många heltidsarbetande ensamstående med barn: fri 3 rumslägenhet, fri sjuk- och tandvård och drygt 10.000 kr i månaden utöver detta. Något större intresse för att ta erbjudna jobb verkar det inte eller finnas (tiderna ”passade inte”), och jag förstår henne, varför arbeta när man ju får lika mycket ändå? Är det verkligen ÄNNU mer ”generösa” bidrag som du tycker behövs? När det gäller villkoren för näringslivet så är det sant att SAP och LO gynnat storkapitalet historiskt, dock så är numer bolagsskatten högre i Sverige än i medeltalet i både EU och OECD-länderna: http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skatterna-forklaras/Bolagsskatt/ Nu är det inte eller storföretagen som kommer generera fler arbetstillfällen, utan det är tillväxt i mindre och medelstora nystartade företag och för dessa är villkoren allt annat än gynnsamma i Sverige. Huvudproblemet är inte att det startas för få nya företag i Sverige utan att dessa med nuvarande regler, som är helt anpassade för redan stora företag, har väldigt svårt att växa sig stora. Det visas inte minsta av att enbart 1 av de 50 största börsföretagen är grundat efter 1970 (jmf. t.ex. med USA där stora företag som Cisco, Microsoft och Wal-Mart har tillkommit sedan dess). Vill man få fler i arbete är det detta problem man måste lösa! Det hjälper inte mer bidrag eller med någon typ av beredskapsjobb i offentlig regi, eller för den delen enbart med någon ”arbetslinje”. Mvh Roger Leif Haglund: Nej, det är inte mer generösa bidrag som ska minska barnfattigdomen. Det är fler nya jobb som ska göra det och detta betonade jag i mitt inlägg. Jag tillhör inte dem som ropar på mer bidrag för att utjämna skillnaderna i levnadsstandard mellan vuxna individer. Var och en ska försörja sig själva! Jag delar din uppfattning att staten måste befrämja ett företagsvänligt klimat som är gynnsamt för både små och större företag. Det är näringslivet som ska skapa de nya jobben. Beredskapsjobb i offentlig regi är enbart att se som en sista utväg för dem som av olika anledningar inte kan beredas jobb på vanligt sätt.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |
Leif Haglund
 Valkrets: Ystad, Skåne Adress: Lilla Norregatan 4 A 271 35 Ystad Mobil: 070-4661262 Visa mina kontaktuppgifter
Senaste blogginläggen
Visa samtliga tidigare inlägg
Arkiverade blogginlägg
Sök på webbsidan
|
Kommentar av Johan Kraft - 15 november 18:06, 2011 
Leif Haglund, Lilla Norregatan 4 A, 271 35 Ystad, Mobil: 070-4661262, Skicka e-post till mig
Copyright © 2013 Leif Haglund, www.s-info.se
0,05859
