I dag kom beskedet från EU-domstolen i målet om Byggnads rätt att vidta stridsåtgärder för att teckna kollektivavtal. Det var ingen seger för Facket men frågan  är om det var någon seger för någon? I Sverige tillämpar vi inte av politiker fastställda minimilöner, det är kollektivavtal som reglerar lönebildningen. Allt sedan Saltsjöbadsöverenskommelsen har Fack, arbetsgivare och politik varit överens om att den avtalade modellen med kollektivavtal och fredsplikt har varit bra för Sverige. Frågan är vad vi står i dag. I gårdagens Folket kunde jag läsa en debattartikel undertecknad av Byggnads ordförande Hans Tilly och Sveriges Byggindustries Bo Antoni. I artikeln framstår det som om även arbetsgivarna tycker att det vore bra med justa regler, i det skenet framstår det som underligt att Svensk Näringsliv har finansierat de advokater som drivit målet i EU-domstolen för att slå hål på den Svenska modellen.

En naturlig reaktion för den som är lite EU-kritisk är att nu djävlar skall vi lämna EU, eller säga nej till det nya fördrag som har förhandlats fram. Min spontana reaktion är att Svensk fackföreningsrörelse måste bli mycket bättre på kontakterna med våra fackliga kamrater i hela EU. Vi skall inte sänka våra löner som arbetsgivarna hoppas, det är lönerna i de nya EU-länderna som skall höjas och där kan vi hjälpa till.

Om inte vi inser att den fackliga kampen handlar om mycket mer än lönerna så är vi för alltid förlorade. Hela paketet med solidaritet, socialförsäkringar, föräldraledigheter och andra förmåner måste vi driva på gemensamt. Den fackliga kampen om politiken har vi tappat under några år med svår arbetslöshet i Byggbranchen det är dax att ta upp den kampen NU. Varför låter Svenska arbetare sig representeras i EU-parlamentet av moderater, kristdemokrater och andra allianspolitiker som för en direkt arbetarfientlig politik. I valet till EU 2009 måste vi se till att Sveriges arbetare representeras av socialdemokrater, i valet till Riksdag 2010 måste vi se til att återta makten i Riksdagen.