EU skiljer i sina direktiv mellan minoritetsspråk och regionala språk. EU vill möjliggöra regionala språks rättighet att fortleva. Trots det har den svenska regeringen ensidigt beslutat att endast erkänna fem minoritetsspråk (finska, tornedals-finska, samiska, jiddisch, romani). Regeringen och riksdagen nonchalerar helt existensen av regionala språk som skånska och gutniska. De har båda en egen skrifttradition. Detta medvetna förtigande strider mot EU-konventionen. En historisk verklighet ingår i en nationell enhetspolicy som vill hävda både etnisk och språklig uniformitet i hela det svenska riket. Skåneland (Skåne, Halland, blekinge och de danska Bornholm) har en egen historia innan det med vapenmakt och diktatfred inordnades i svensk historieskrivning. Där det heter att Sverige genom freden i Roskilde fick sina naturliga gränser, därför att södra delen av riket därefter kom att omslutas av hav. Det förtigs medvetet att det var åsarna, bergen och de djupa skogarna i norra Skåne som utgjorde en naturlig gräns mot Sverige. Öresund förenade Skåneland med övriga Danmark. De vilda och farliga gränsområdena passerade man inte lika lätt.

Från början är språk och dialekt samma sak. Ordet dialekt kommer från det grekiska ordet dialektos, som betyder samtal. Exakt samma betydelse har egentligen ordet språk, inlånat från tyskan men med en äldre germansk betydelse av tal eller rykte. Det gamla nordiska ordet var tunga: man talade på nordisk eller norrön (eller dansk) tunga. Ett urgammalt nordiskt (germanskt) ord är även mål (fornnordiska mal), som likaledes betyder tal. Vilket från början kanske avser den församlingsplats där man talade. Vi har kvar ordet i folk-mål och tungomål. Den fornisländska dikten Havamal betyder den höges (Odens) tal.

Om man kallar folkmål för språk eller dialekt är en definitionsfråga. En dialekt som talas och kodifieras i en stat får en status som språk. Ett bra exempel är holländskan, som egentligen är en lågtysk dialekt. Den nära besläktade flamländskan i Belgien har lyckats hålla sin ställning trots att det dominerande språket är franska och detsamma gäller frisiskan i Tyskland.

Parallellen mellan skånska och dessa båda folkmål i länder som domineras av riksspråk är klargörande. Det är med nationalstaternas uppkomst som tesen ett land, ett riksspråk kom till. Ett språk har det sagts är ”den dialekt som har en arme bakom sig”. Den franska centralmakten försökte länge framgångsrikt undertrycka både bretonskan (Bretagne) och provensalskan eller langue dóc ett språk med mycket äldre litterära anor än franskan. I det nya Europa som betonar vikten av regionernas egen kultur, därmed deras eget språk, har dessa språk fått ökad status. Det borde även gälla skånskan.

Skåne har under långa perioder varit ett självständigt rike och hade förstås då ett eget språk. Detta språk fortleve när Skåneland under 800-talet införlivades med det danska riket. På de danska öarna, främst Själland, talades ett annat språk, i Jylland ett tredje. Något enhetligt danskt språk fanns ännu inte. Riksdanskan är (liksom rikssvenskan) en skriftlig konstruktion huvudsakligen grundad på ödanskan. Den utformades under 1500- och 1600-talet, och var då starkt påverkade av skånskan.

Skånskan kan inte kalas en dansk dialekt eftersom danska skriftspråket precis knäsatts när Skåneland 1658 övergick från Danmark till Sverige. Det är ännu mer fel att kalla skånskan en sydsvensk dialekt. Språket har aldrig varit svenskt. Beteckningen sydsvenska mål för dialekterna i södra Sverige är synnerligen oegentlig. Skånskan eller skåneländskan kan lika lite kallas en östdansk som sydsvensk dialekt. Dess olika varianter inkluderande Borholm borde kallas sydskandinaviska.

Skånska språket fick sin kodifiering först av alla målen i det danska riket. De riks-likare som ligger till grund för ett gemensamt skriftspråk är både i Sverige och Danmark av samma slag. Det är lagspråket och det är bibelöversättningarna. Skåne-Lagen är den äldsta av alla lagar i det danska riket. Sannolikt utformad på 1100-talet gällde den inte bara i Skåneland eller Öst-Danmark (Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm) utan ett halvt århundrade även i det danska rikets centrum på öarna innan den Jyske och senare Sjælländske Lov utformades. Det innebär att det skånska språket haft stort inflytande på utformningen av det riksdanska skriftspråket. Även genom bibelöversättningar har skånskan haft stor betydelse för det danska skriftspråkets utveckling.

Skåne har flera skriftliga källor som visar skånskan varit ett levande språk fram till den svenska införlivningen av landet i det svenska riket 1658. Främst står naturligtvis Skåne-Lagen, inseglet på skånsk självständighet både språkligt och juridiskt. Det är en rikssvensk förfalskning när Skåne-Lagen inordnats bland Svenska Landskapslagar. Skåne-Lagen har aldrig varit en svensk landskapslag. Den är ej heller dansk, utan just skånsk, i Själland och på de övriga danska öarna i närmare hundra år. Det vidimerar dess särställning. Den är inte bara den äldsta av alla lagar i det danska riket utan av alla landskapslagar i hela Norden

Särarten intygas av att Skåne-Lagen är den enda landslag som i en av sina handskrifter föreligger också i runskrift. Det tyder på mycket gamla anor.

Skånska språket har en egen intonation och ett uttal som klart skiljer det från både danska och svenska. Avgörande när man karakteriserar skånskan som ett eget språk är förutom den egna ordskatten främst dess säregna ljudutveckling. Skånskan går här sin egen väg. Vilket ofta är en medelväg mellan svenska och danska.

Skånskan är ett regionalt språk och har fått gehör för detta hos EU men inte Sverige av regering och riksdag.

Jag kommer att yrka att socialdemokratiska distriktskongressen  i Kristianstad  2007 ska besluta att Skånska ska förklaras som regionalt språk i Sverige.

Helsingborg den 2 december 2006

Stefan A. Johansson