Jag har idag fått ett brev från Justitiedepartementet från Thomas Bodström daterat 2006-08-31 och som ankom idag den 12 september 2006. Normalt är postgången 1 dag mellan Stockholm och Helsingborg.
Justitieminister Thomas Bodström besvarar inte mina frågor enligt Förvaltningslagen 4 och 7§§ nedan.
Meddelande: Hej Thomas!
Tack för dina brev. Jag är ledsen att jag inte har svarat tidigare. Jag förstår att du, liksom jag, tycker att det är angeläget att rättsväsendet präglas av rättssäkerhet och effektivitet och att det åtnjuter allmänhetens förtroende, även om vi har olika syn på hur rättsväsendet fungerar.
När det gäller frågan om hur den nämnd som utövar tillsyn över advokatväsendet bör vara sammansatt är det min, och många andras, bedömning att det i vårt rättssystem är av yttersta vikt att vi har en fristående och oberoende advokatkår som inte kan påverkas av statsmakterna. Till skillnad från de flesta andra länder i Europa har Sverige varken något advokattvång eller advokatmonopol och det är därför inte enbart advokater som kan ge juridisk rådgivning eller uppträda som ombud i domstol. De särregler som innebär att det oftast är advokater som anlitas som offentliga försvarare, rättshjälpsbiträde eller för andra uppdrag som ersätts av staten är ett uttryck för det förtroende som är förknippat med advokatrollen och den kvalitetsstämpel som titeln advokat utgör. Advokater har ett unikt och långtgående krav på etiskt uppförande och står, till skillnad från andra som kan lämna juridisk rådgivning eller uppträda som ombud, under disciplinär tillsyn. I disciplinnämnden finns, utöver advokater, tre offentliga representanter som utses av regeringen. Med hänsyn härtill och då Justitiekanslern kan såväl initiera ett ärende mot en advokat som överklaga disciplinnämndens beslut anser jag att det finns betydande insyn i Advokatsamfundets disciplinverksamhet.
Vidare vill jag nämna att Advokatkommittén har gjort en genomgång av den disciplinverksamhet som Sveriges advokatsamfund utövar (se betänkandet Tillsyn över advokater m.m., SOU 1999:31). Denna visade enligt kommittén att man inom samfundet har väl fungerande rutiner och att man gör en ingående och samvetsgrann prövning i dessa ärenden samt att det tillämpas en fast och relativt sträng praxis i disciplinärendena. Advokatkommittén fann att det saknas vägande skäl för tillskapande av en ny nämndmyndighet och beaktade därvid bl.a. att det är viktigt att advokaters oberoende ställning gentemot statsmakterna inte riskerar att komma i fara. Advokatkommitténs betänkande, som bl.a. innehåller förslag till vissa ändringar i tillsynen över advokater och disciplinnämndens sammansättning, är fortfarande under beredning.
Du tar också upp frågan om åklagare skall få väcka talan om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde utan att Advokatsamfundet först skall höras. Bakgrunden till den reglering vi har är samordningen med Advokatsamfundets disciplinära verksamhet. Även när talan om förbud skall väckas mot en revisor framgår det av lagen att talan får väckas först efter hörande av Revisorsnämnden, som är det organ som utövar tillsyn över revisorer. Jag har för närvarande inga planer på att ändra dessa regler.
När det gäller arvodestvister mellan en advokat och klient övervägs det i ett arbete som pågår i departementet hur systemet med prövning av sådana tvister bör vara utformat. Någon slutlig ställning till frågan har dock ännu inte tagits.
Av rättegångsbalkens regler om jäv framgår att en domare inte får avgöra ett mål om det föreligger någon omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Slutligen vill jag nämna att rättegångsbalken nyligen har varit föremål för en relativt omfattande översyn och omarbetning (se prop. 2004/05:131 En modernare rättegång) och att det för närvarande inte finns några planer på någon omstrukturering av balken.
Jag hoppas att detta brev har gett dig den information som du önskar.
Med vänlig hälsning
Thomas Bodström
Är vi lika inför lagen och hur fungerar rättsvändet? (till Thomas Bodström, svar går till stefanajohansson@gmail.com)
till registrator, mig Fler alternativ 10 maj
Är vi lika inför lagen och hur fungerar rättsvändet? (till Thomas Bodström, svar går till stefanajohansson@gmail.com)
E-postadress: stefanajohansson@gmail.com Meddelande: Är vi lika inför lagen i Sverige och hur är det ställt med rättstryggheten i rättsväsendet? I Sverige leder bara 9 procent av anmälningarna mot advokater till påföljd, i Norge får kunderna rätt i 30 procent av fallen, och i Danmark är siffran 38 procent. Beror skillnaden verkligen på att svenska advokater sköter sig bättre? Eller på att svenskar klagar mer i onödan? För att få den juridiskt skyddade titeln "advokat" erfordras vissa meriter samt godkännande och inval i sammanslutningen Sveriges Advokatsamfund (andra jurister har andra titlar och organisationstillhörighet). Bakom många avtalsbrott och tvistemål döljer sig bedrägeri och kriminalitet som aldrig hamnar under allmänt åtal. Polisens och åklagarväsendets resurser räcker då bara till att returnera anmälan med ett "brott kan ej styrkas". I civilrättsliga tvistemål är det därför av särskild vikt att advokaten är odelat lojal mot sin uppdragsgivare och inte låter sig påverkas av en ekonomiskt mäktigare motpart. Inte heller bör advokaten för snöd vinning åta sig uppdrag som han vet är lönlösa för klienten att driva. För tilltron till rättsväsendet finns det anledning att hålla ett extra vaksamt öga på advokaten som fri företagare i den offentliga rättens tjänst. De kortfattade bestämmelserna i 8 kap rättegångsbalken, jämte Advokatsamfundets regler om god advokatsed, saknar detaljerade rekommendationer för uppdragets genomförande och ger inga bindande anvisningar om ansvarspåföljder. Erfarenheten visar att det finns anledning underlätta för kunden att i domstol föra talan mot försumlig advokat under någotsånär lika villkor, så att advokaten i likhet med andra personer och företag tvingas ta ansvar för sin handläggning. Risken att rättssystemets aktörer skyddar varandra när felaktigheter upptäcks är påtaglig. Det finns ett stort men okänt antal missnöjda advokatklienter. Fåtalet genomskådar de juridiska dimridåerna och än färre vågar framföra sitt missnöje. Över 600 gör sig årligen omaket att framföra formella klagomål till disciplinnämnden, där advokaterna i klar majoritet granskar sig själva. En enig prövningsavdelning (två advokater och en samhällsrepresentant, som inte nödvändigtvis måste delta) kan avfärda kritiken utan disciplinnämndens granskning. Detta sker i ungefär tre av fyra anmälningar. Och endast 9 procent av anmälningarna resulterar i disciplinär påföljd, medan Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) ger kunden rätt i ungefär hälften av fallen. I Norge och Danmark är ansvarsmedvetandet gentemot advokatkunden betydligt större än i Sverige. En missnöjd klient kan i Norge vända sig till ett av sju regionala disciplinråd och därefter till en central offentligt tillsatt nämnd med två kundrepresentanter och två advokater under ledning av en neutral domare. I Norge beaktas klagomålen i över 30 procent av fallen, alltså mer än tre gånger oftare än i Sverige. I Danmark består tillsynsnämnden av ett ordföranderåd med tre domare samt sex kundrepresentanter och nio advokater. Denna balans torde minska problemet med den inte helt ovanliga vänskapskorruptionen. År 1999 ledde 1 383 anmälningar i Danmark till 816 disciplinavgöranden med 534 fällningar som påföljd, alltså 38 procent av anmälningarna (lika med snittet de fem senaste åren). Det är alltså mer än fyra gånger vanligare att advokater prickas i Danmark än i Sverige. Under januari och februari i år har tre advokater redan uteslutits i Danmark. I Norge återkallas ett tiotal advokattillstånd årligen. I Sverige hör uteslutning till undantagen. I Danmark riskerar en advokat ett vite på 200 000 danska kronor, medan den högsta straffavgiften vid varning i Sverige är 50 000 kronor. Likafullt påstår Sveriges Advokatsamfund i offentliga skrifter att advokaternas etik- och kvalitetskontroll är "mycket, mycket sträng". Är då svenska advokater verkligen så mycket mer tillförlitliga än de danska och norska? Eller är svenska klienter så mycket mer obefogat kritiska? I Sverige friar vidare domstolarna regelmässigt försumliga advokater från ansvar. Endast i två fall på över sextio (60) år har Högsta domstolen och hovrätterna gett någon ledamot av Sveriges advokatsamfund bakläxa på talan från missnöjd kund. I motsvarande domstolar i Danmark har ungefär sjuttio advokater dömts skadeståndsskyldiga bara under de senaste fem åren! De svenska advokaterna kanske anser att alltför stora pengar står på spel om en kollega blir prickad. Då kan klienten få mod att utkräva skadestånd, med risk att advokatens försäkringskostnader ökar! Staten har godtroget nog låtit advokaterna sköta sin egen kvalitetskontroll i stort sett själva och även upplåtit monopol till advokatbyråerna på offentligt försvar, inkasso utan Datainspektionens tillsyn, allmän rättshjälp och konkursförvaltning - allt med myndighetsprägel, men utan egentlig insyn. Så suveräna är advokaterna i Sverige att en åklagare inte får åtala en advokat utan att först fråga Advokatsamfundet vid misstanke om att någon överträtt förbudet mot rådgivning som kan främja straffbelagda gärningar (lag 1985:354 2 ). Årligen genomför advokaterna i Sverige över en halv miljon uppdrag. Då advokater knappast är mer ofelbara än andra, ställer många klienter berättigade skadeståndskrav på grund av katastrofala konsekvenser av en slarvig handläggning. Klienten tvingas på grund av villkoren i sin rättsskyddsförsäkring ofta söka hjälp av advokat, alltså kollega till den som talan riktas mot. I sådana lägen visar erfarenheten att samförståndet och sammanhållningen mellan kollegorna går före lojaliteten till kunden. Om Advokatutredningens rekommendation (SOU 1999:31) för kvalitetskontrollen ska tillämpas, behöver advokaterna inte heller i fortsättningen ta ansvar för sina försyndelser - om de inte vill. Enligt betänkandet ska disciplinnämnden ledas av någon som är/har varit ordinarie domare och i övrigt bestå av sju advokater och tre offentliga representanter (som faktiskt inte behöver närvara - nämnden är beslutsför med fem advokater jämte ordföranden). Justitiekanslern ska inte längre utöva tillsyn - ingen annan myndighet heller. Åtskilliga småföretagare och enskilda är alltför väl förtrogna med problemet att advokater gör som de vill och inte behöver bry sig om konsekvenserna av eventuell vårdslöshet och okunnighet. Stefan A. Johansson Stenbocksgatan 104 B 252 44 Helsingborg 042 13 72 50 0737 59 81 60 stefanajohansson@gmail.com www.s-info.se/stefan
Lika inför lagen, grundlagen RF 1:9 och Europakonvetionen (till Thomas Bodström, svar går till stefanajohansson@gmail.com)
Från: Stefan A. Johansson
Sanningen kan vara illa tåld. Den som däremot kan hålla förutfattade meningar ifrån sig och studerar rättshistorien i jämförelse med övriga skandinaviska länder, börjar undra. Hundratals ”advokatmål” i svenska tingsrätter och hovrätter påvisar kränkningar av domarreglerna och grundlagen RF 1:9 liksom Europakonventionens Artikel 6:1.
Motion till Socialdemokratiska partikongressenLika inför lagen, grundlagen RF 1:9 och Europakonventionens artikel 6:1. Ett rättvist rättsystem som syftar till att vi är lika inför lagen. Domstolarnas särbehandling av advokater ska upphöra. Hundratals ”advokatmål” i svenska tingsrätter och hovrätter påvisar kränkningar av domarreglerna och grundlagen RF 1:9 liksom Europakonventionens Artikel 6:1. Motionär: Stefan A. Johansson
Advokatkåren har en särställning i Sverige. De är landets sista skrå och bär prägel av en myndighet. Är det grundlagsenligt att advokater anses stå över varje misstanke och därför kan undfly sitt klientansvar? Advokater står i verkligheten över grundlagen när det gäller ansvaret mot klienten. Ledamöterna i Sveriges Advokatsamfund är rikligt privilegierade. Advokater har monopol på offentligt försvar och rättshjälp; de prioriteras i försäkringsskyddet; de har monopol på konkursförvaltning och kan bedriva inkasso utan Datainspektionens tillsyn (men inte inkassobolagen). Statusen är sådan att åklagare inte får åtala utan Advokatsamfundets hörande när advokat misstänks ha lämnat råd som främjar straffbelagda gärningar (SFS 1985:354). Få upplever att Sveriges uråldriga lag om ombud och sysslomän (HB 18:1-10) är betryggande för kunden (§4: ”Haver någon fått fullmakt, att för annan göra och låta, och tager den skada därav, som fullmakt gav, skylle sig själv som sig ej bättre föresåg”). Och inte är stödet mycket bättre för kunden i Sveriges torftiga lag om advokater (RB 8:1-8). En advokatkund kan ej gå till Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) – det kan däremot kunder till övriga jurister. Klagomål mot advokater avgörs i Advokatsamfundets disciplinnämnd. Denna består av åtta advokat kollegor och tre politiker, vilka endast delges ett sammandrag av klagomålet. Ingen kan väl bestrida att den är kraftigt partisk med sitt styrkeförhållande 8:3 (9:3 om generalsekreteraren medräknas). Huruvida sammanfattningen är korrekt får klaganden inte veta. Resultat: Advokaten frias i nio fall av tio. I våra grannländer får klienterna rätt i nära fyrtio procent av fallen. I ARN får kundsidan bifall i hälften av fallen. Förklaringen är att dessa nämnder har en neutral sammansättning Än värre är emellertid att även domstolarna tycks gå advokaterna tillhanda. Hur kan man annars förklara att tusentals missnöjda advokatkunder förgäves har vädjat om korrekt rättvisa. De som går till domstol har ofta starka skäl. Men advokater synes inte behöva ta ansvar i domstol för dåliga jobb eller trolös handläggning - om de inte vill. Vid genomgång av NJA:s register över domar i Högsta domstolen har jag endast funnit en från 1949 där en advokat varit ombud och ansågs ha slarvat. Prejudikaten i HD lyser med sin frånvaro! I hovrätterna finns två fall: 1982 resp 1995. Dessa undantag bekräftar tesen att ingen vanlig klient får rätt mot advokat. Till skillnad från andra jurister, har ju advokaten karaktär av myndighet – om än privat, utan insyn. Domstolarnas särbehandling av advokater är dock det mest anmärkningsvärda. Eftersom advokatkåren utför en halv miljon uppdrag årligen, är det naturligt att något blir fel. Vem inbillar sig att bara andra, men inte advokater har kunskapsluckor och kan slarva, låta sig bestickas av klientens motpart och hamna i ett beroendeförhållande? Granskar man ett antal tvister där advokater varit föremål för skadeståndstalan framträder ett tydligt mönster: Klienter får aldrig rätt mot advokat i domstol. Det spelar ingen roll om klienten har flera sakkunnigutlåtanden i ryggen. Den försumlige advokaten slipper likväl ta sitt ansvar trots starka bevis. Att det rättsliga utfallet faktiskt är sådant kan inte vederläggas av vare sig advokater eller oberoende jurister trots efterlysningar. Den juridiska forskningen undviker att undersöka den märkliga företeelsen. Hundratals personer skadas årligen ekonomiskt och psykiskt av kollegial särbehandling i det femtiotal tvister som ständigt pågår mot advokater i svenska domstolar. Utfallet att klientens talan alltid och regelmässigt lämnas utan avseende framstår som så osannolikt att det är svårt att ta till sig och därför lever absurditeten vidare. Tvist föreligger när två parter har olika uppfattning i en relevant rättsfråga. En byggmästare, hyresgäst, mäklare, bilköpare etc. anser sig ha rätt och motparten fel - och vice versa. Parterna har rådfrågat expertis och tänker sig noga för på grund av kostnaden. Statistiska utfallet blir därför ungefärligen fifty-fifty på lång sikt. Är det då inte förbryllande att advokater har 100-procentig framgång i tvister mot klienter, trots att klienterna tagit hjälp av andra advokater eller kanske just därför. Utländsk forskning visar att klienter till ifrågasatta advokater i Danmark får domstolarnas bifall i över hälften av fallen. I Sverige de facto aldrig. Skall det så förbli med tanke på rättsstatens krav på ”enhetlig rättstillämpning”? Andra länder har åtskilliga vägledande prejudikat om advokatansvaret mot enskild klient. Sverige endast NJA 1949:54. Högsta domstolen vägrar envist pröva tvister om göranden och ansvar, trots en uppenbar brist på prejudikat. HD står inför valet att formulera en för advokaten ”friande” dom som svårligen håller för den juridiska forskningen, eller avstå att lyfta fram hur tingsrätt och hovrätt på orättfärdiga grunder negligerat klientens argument. Här döljer sig en exempellös rättsskandal och åtskilliga justitiemord som undergräver demokratin och respekten för landets rättsväsende. Kan det vara så att advokatkåren skyddats av rättsväsendet för att deras trovärdighet skulle etableras och därefter bibehållas? Tror man fortfarande att effekten då blir positiv för hela rättsapparatens anseende? För det var ju så att Sveriges Advokatsamfund bildades 1887 på initiativ av riksdagen och ett 40-tal jurister, sedan en statlig utredning tre år dessförinnan konstaterat: ”Det svenska advokatväsendet erbjuder en verkligt sorglig anblick..” Före 1887 hade alltså sakförare och advokater låg status. Det finns anledning misstänka att rättstjänare döljer kollegornas felsteg. Då faller ingen skugga på rättsapparaten är väl tanken. Det kollegiala beskyddet synes vara en oskriven lag. Granskning av avgjorda ”advokatmål” visar att det inte spelar någon roll om klienten visar att advokaten varit illojal eller grovt vårdslös och okunnig. Domstolarna i Sverige friar likväl advokaten. Den skadedrabbade kunden lämnas åt sitt öde, hur hederligt denne än har uppträtt. Min konklusion är obekväm och svår att ta till sig för den som inte vill störas i sin barnatro. Sanningen kan vara illa tåld. Den som däremot kan hålla förutfattade meningar ifrån sig och studerar rättshistorien i jämförelse med övriga skandinaviska länder, börjar undra. Hundratals ”advokatmål” i svenska tingsrätter och hovrätter påvisar kränkningar av domarreglerna och grundlagen RF 1:9 liksom Europakonventionens Artikel 6:1. ”Jag hoppas att jag själv aldrig behöver möta det svenska rättsväsendet i en rättegång. Det känns nästan som att bli lämnad åt slumpen”, säger juristdocenten Minna Gräns angående de svenska domstolarnas bevisbedömning i framförallt brottmål. Mot bakgrund av sin juridiska specialitet och med erfarenheter även från Finland och Tyskland tillägger hon: ”Om tyska domstolar skulle lämna ifrån sig sådana domskäl, som de svenska i otaligt många fall gör, skulle de utan tvekan återförvisas bl a på grund av att de skulle anses strida mot grundlagen…” ”Ni har en märklig rättskultur i Sverige”, säger den danske juristdoktorn Lars Bo Langsted. I Danmark och Norge döms nämligen advokater efter samma lag som alla andra. Jag har inga illusioner om att en stämningsansökan mot en känd rättstjänare och myndighetsperson behandlas utan ovidkommande hänsyn. Rättshistorien ger vid handen att domstolsjurister inte lyckas undvika partiskhet när kollegor ifrågasätts av enskilda. Hur en advokat skött sitt klientuppdrag vill man inte anlägga kritiska synpunkter på. En helt annan sak är däremot att advokater och åklagare behandlas strängt om de kränkt statens intressen genom att bryta mot Brottsbalken.
Jag yrkar att socialdemokratiska partikongressen beslutar att ställa sig bakom principen om ett rättvist rättsystem som syftar till att vi är lika inför lagen. att åklagare ska få åtala utan Advokatsamfundets hörande när advokat misstänks ha lämnat råd som främjar straffbelagda gärningar. att en advokatskund ska kunna gå till Allmänna Reklamationsnämnden (ARN). att tillsynen av advokatkåren inte ska utföras av Advokatsamfundet utan av en nämnd som har en neutral sammansättning som i våra grannländer. att den uråldriga lagen om sysslomannens plikter och ansvar bör ses över och moderniseras. att nämndemän och ”fristående domare” bör kunna inkallas av enskild part i tvistemål mot domstolsanknutna tjänstemän och konsulter m fl. att rättegångsbalken behöver kompletteras och omstruktureras med en tydligare uppdelning mellan brottsärenden och tvistemål.
Helsingborg den 29 mars 2005
Stefan A. Johansson
Advokatkårens särställning i Sverige Landets sista skrå bär prägel av myndighet. Men är det grundlagsenligt att advokater anses stå över varje misstanke och därför kan undfly sitt klientansvar?
De flesta är nog lyckligt ovetande om hur det egentligen står till i vår rättsstat. Advokater - det finns omkring 4.000 - står i verkligheten över grundlagen när det gäller ansvaret mot klienten. Ledamöterna i Sveriges Advokatsamfund är rikligt privilegierade. Advokater har monopol på offentligt försvar och rättshjälp; de prioriteras i försäkringsskyddet; de har monopol på konkursförvaltning och kan bedriva inkasso utan Datainspektionens tillsyn (men inte inkassobolagen). Statusen är sådan att åklagare inte får åtala utan Advokatsamfundets hörande när advokat misstänks ha lämnat råd som främjar straffbelagda gärningar (SFS 1985:354).
En advokatkund kan ej gå till Allmänna Reklamationsnämnden (ARN) – det kan däremot kunder till övriga jurister. Klagomål mot advokater avgörs istället av åtta kollegor och tre politiker, vilka endast delges ett sammandrag av klagomålet. Huruvida sammanfattningen är korrekt får klaganden inte veta. Resultat: Advokaten frias i nio fall av tio. I våra grannländer får klienterna rätt i nära fyrtio procent av fallen. I ARN får kundsidan bifall i hälften av fallen. Förklaringen är att dessa nämnder har en neutral sammansättning.
Advokater uppbär timarvoden från 1.200 till över 4.000 kronor men specificerar sällan sina räkningar, vilket äntligen uppmärksammats av Justitiedepartementet och förhoppningsvis blir föremål för åtgärder. Påståendet att domstolarna har koll på arvoderingen därför att de ser när advokaten kommer och går är usel advokatyr. De mångdubbla timpåslagen utanför domstolen vet endast advokatkontoret riktigheten av. Den etiska tillsynen kan liknas vid att familjemedlemmar granskar varandras självdeklarationer i stället för Skattemyndigheten.
Domstolarnas särbehandling av advokater är dock det mest anmärkningsvärda. Eftersom advokatkåren utför en halv miljon uppdrag årligen, är det naturligt att något blir fel. Vem inbillar sig att bara andra, men inte advokater har kunskapsluckor och kan slarva, låta sig bestickas av klientens motpart och hamna i ett beroendeförhållande? Faran antyds av nyligen uppmärksammade mutaffärer i statliga monopolföretag m fl samt av nutidens rövare utklädda till storbolagsdirektörer. Ingen kan vara höjd över varje misstanke.
En tvist i domstol mot advokat är av delikat natur. Advokaten måste instämmas vid den tingsrätt där denne har sin hemvist och vanligtvis dagliga gärning. Inte sällan har juristen fullgjort sin tingsmeritering vid samma domstol för att sedan auktoriseras till advokat ”i huset”. Förmodligen är advokaten även med i regionens intresseförening för åklagare, advokater och domare. Även om domstolen skulle bestå av ledamöter, som aldrig hört talas om advokaten ifråga, torde dessa likväl inte kunna undgå att ha för ögonen att en dom, som går kollegan emot, riskerar att äventyra dennes verksamhet på orten. I en tvist huruvida advokatens uppdrag handlagts på ett godtagbart sätt har advokater alla trumf på hand. Den utväg juristdomarna synes välja är att ”diskriminera angriparen” genom att resa avsevärt högre beviskrav än annars. Granskar man ett antal tvister där advokater varit föremål för skadeståndstalan framträder ett tydligt mönster: Klienter får aldrig rätt mot advokat i domstol! Det spelar ingen roll om klienten har flera sakkunnigutlåtanden i ryggen. Den försumlige advokaten slipper likväl ta sitt ansvar trots starka bevis. Att det rättsliga utfallet faktiskt är sådant kan inte vederläggas av vare sig advokater eller oberoende jurister trots efterlysningar. Den juridiska forskningen undviker att undersöka den märkliga företeelsen.
Hundratals personer skadas årligen ekonomiskt och psykiskt av kollegial särbehandling i det femtiotal tvister som ständigt pågår mot advokater i svenska domstolar. Utfallet att klientens talan alltid och regelmässigt lämnas utan avseende framstår som så osannolikt att det är svårt att ta till sig och därför lever absurditeten vidare.
Tvist föreligger när två parter har olika uppfattning i en relevant rättsfråga. En byggmästare, hyresgäst, mäklare, bilköpare etc anser sig ha rätt och motparten fel - och vice versa. Parterna har rådfrågat expertis och tänker sig noga för på grund av kostnaden. Statistiska utfallet blir därför ungefärligen fifty-fifty på lång sikt. Är det då inte förbryllande att advokater har 100-procentig framgång i tvister mot klienter, trots att klienterna tagit hjälp av andra advokater. Eller kanske just därför!? Utländsk forskning visar att klienter till ifrågasatta advokater i Danmark får domstolarnas bifall i över hälften av fallen! I Sverige de facto aldrig. Skall det så förbli med tanke på rättsstatens krav på ”enhetlig rättstillämpning”? Andra länder har åtskilliga vägledande prejudikat om advokatansvaret mot enskild klient. Sverige endast NJA 1949:54. Högsta domstolen vägrar envist pröva tvister om advokatens göranden och ansvar, trots en uppenbar brist på prejudikat. HD står inför valet att formulera en för advokaten ”friande” dom som svårligen håller för den juridiska forskningen, eller avstå att lyfta fram hur tingsrätt och hovrätt på orättfärdiga grunder negligerat klientens argument. Här döljer sig en exempellös rättsskandal och åtskilliga justitiemord som undergräver demokratin och respekten för landets rättsväsende.
Jag har inga illusioner om att en stämningsansökan mot en känd rättstjänare och myndighetsperson behandlas utan ovidkommande hänsyn. Rättshistorien ger vid handen att domstolsjurister inte lyckas undvika partiskhet när kollegor ifrågasätts av enskilda. Hur en advokat skött sitt klientuppdrag vill man inte anlägga kritiska synpunkter på. En helt annan sak är däremot att advokater och åklagare behandlas strängt om de kränkt statens intressen genom att bryta mot Brottsbalken. Sveriges uråldriga jävs- och domarregler är dessvärre ingen garanti för att grundlagen efterlevs med korrekt likabehandling av parterna. Att Hovrätten tillåts avge ”blank fastställelse” utan egna motiv även då klagandens argument förstärkts samt att HD inte behöver motivera sina avslag trots välgrundade prejudikatspropåer urholkar rättskvalitén, liksom att nämndemän inte får vara bisittare när en tvist rör någon rättstjänare.
Docenten M Gräns, Juridicum i Uppsala skriver: ”Alltför många människor drabbas av felaktiga domar och beslut på grund av de rättsliga aktörernas obefogade övertro på sin egen och andra rättsliga aktörers förmåga att vara objektiva, noggranna och ofelbara.”
En förklaring till att många svenskar vädjar till Europadomstolen i Strasbourg är att Sverige har en ansvarsbefriande rättskultur och ett myndighetsbeskyddande rättsväsen - i strid med Europeiska konventionen om skydd för individens rättigheter. Huruvida objektiviteten i Strasbourg gäller även de mest känsliga förhållandena kan man ifrågasätta sedan en talan mot Sveriges favorisering av advokatkåren nyligen avvisats av förra advokaten och ordföranden i Advokatsamfundet Elisabet Fura-Sandström i egenskap av nyutnämnd domare i Europadomstolen (mål 11071/03). Avgörandet går ej att överklaga trots det uppenbara jävet!
Domstolarna har anammat advokatkårens ogrundade påståenden om att ett ansvarsgenombrott mot försumlig advokat skulle medföra svåra följdverkningar. Trots att det vore vida bättre om advokaterna genom adekvata påföljder förmåddes att städse vara så ansvarsfulla att Sveriges medborgare och näringsliv kunde lita på dem.
Helsingborg 040401
Stefan A. Johansson
Hälsovägen 27, 254 35 Helsingborg 042 13 72 50 0737 59 81 60 stefanajohansson@yahoo.se
2006-09-12, 22:59 Permalink
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |
Stefan A. Johansson
 Valkrets: Helsingborg, Skåne Adress: Djurhagshusvägen 34 254 77 Fleninge Mobil: 0760 27 28 48 Visa mina kontaktuppgifter
Är vi lika inför lagen när advokater bevisligen står över rättsystemet i Sverige, se blogginlägg?
Senaste blogginläggen
Visa samtliga tidigare inlägg
Arkiverade blogginlägg
Sök på webbsidan
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
4%
92%
4%
Stefan A. Johansson, Djurhagshusvägen 34, 254 77 Fleninge, Mobil: 0760 27 28 48, Skicka e-post till mig
Copyright © 2013 Stefan A. Johansson, www.s-info.se
0,06250
