Haven får inte förstöras med gifter och utfiske. Mindre än 10 % av fisken återstår. Industrifisket förstör också de havslevande däggdjuren. Krill, planktonräkan, som föder stor del av fiskmängden och inte bara bardvalarna, håller nu på att utfiskas, troligen till ”fiskfoder” eftersom fisken är nära nog slut.

Man skall inte tro att "fiskmjöl" som fiskmat är likvärdigt den ursprungliga fisken eller krillen. Den kan betraktas som förstörd och de odlade djuren som får detta foder får sekunda foder och blir därigenom själva sekunda föda till oss. Krillutfiskningen är minst lika viktigt att få stopp på, för tar man helt bort en näringsgren i havet, tar vi död på den nuvarande och kvarvarande näringscykeln i haven för både oss och de flesta stora havsdjuren.

Vi har till stor del utvecklats i det varma havet troligen intill Afrikas stränder och vår matsmältning är anpassat i hög grad till detta. Det finns fortfarande människogrupper, som endast lever på, i och av havet intill kusten i Indonesien och bara går i land för att hämta färskvatten. Långt efter, sedan vi danats i havet, har vi på land kunnat hitta föda som efterliknar fiskars och skaldjurs innehåll och anpassat oss och mått bra av det. Det hindrar inte att havet måste bevaras och restaureras å det snaraste.

Även skogen håller nu på att förstöras i allt snabbare takt. Skogen borde egentligen betraktas som "en enda mycket stor individ", eller kalla det "en stor sammanväxt organism", och inte som en samling enskilda träd. Allting hänger samman, de mindre växterna med de stora träden. Örter och allt blåbärs- och lingonris med gran, tall, björk och al är sammanbundna med mykorrhiza mellan varje individ och dessa svamphyfer kan nå kilometervis.
I mykorrhiza sker framför allt ett utbyte av näring mellan svamp och växt, men den spelar även en aktiv roll som ett skogens immunförsvar emot parasiter. Man har t.o.m. visat att växthormoner kan transporteras via mykorrhizan mellan olika växtindivider.

Men stora kalavverkningar och speciellt den s.k. markberedningen, vi nu ser vida omkring, skadar just detta skogens markskikt med svampen och de viktiga blåbären, som vi ännu inte till fullo har insett betydelsen av. Blåbär verkar vara de mest nyttiga bär man kan hitta jämfört med de flesta bären, både vilda och odlade. Dessutom är bär bra mycket nyttigare än frukt.
Det vilda förefaller alltid vara nyttigare än det odlade. Det stora hänger ihop med det lilla, mykorrhiza – blåbärsris – träd - skog. Allting tycks ha ett samband.

I England och Skottland med ett klimat liknande vårt, förstörde man för länge sedan sina skogar genom kalavverkning och det blev hedar, stora artfattiga, näringsfattiga trädlösa områden, där skog aldrig mera har kunnat växa upp igen. Likartat åstadkoms här och var också i södra Sverige. Vi riskerar nu att stora delar av norra hälften av Sverige går samma väg.

Vi måste betrakta skogen som ett levande väsen. All nödvändig avverkning måste ske skonsamt utifrån biologiskt hänsynstagande. Ett alltför kortsiktigt handlande genom att meja ner och bryta sönder skog och mark, kan leda till oöverstigliga förändringar. Kanske kan det t.o.m. leda till klimatförändringar som påtagligt kan minska våra möjligheter till matframställning. Stora förändringar kan dessutom komma snabbt utan särskilt tydliga varningstecken.

Honnörsordet "tillväxt" får inte innebära förödelse av våra skogar, vårt land och haven omkring.

På1950-talet prövade vi på en "tillväxt" med nedläggning av närmast samtliga väl fungerande små energisnåla familjejordbruk. Det straffar sig nu, när vi ser hur våra producerade matvaror har försämrats och till stor del förstörts å det allvarligaste.

Vi kan fortfarande ändra saker och ting i rätt riktning och på det sättet få fram en långsiktigt hållbar "tillväxt" här. Jag tror att gemene man skulle bli stimulerad att hjälpa till och inte som nu, där en allt större nedstämdhet utbreder sig i befolkningen, med utbrändhet och sjukskrivningar. Vi kan givetvis utnyttja avancerad teknologi, men det utesluter inte att vi måste hålla land och vatten omkring oss friska, för livet ä det viktigaste förvår "tillväxt".

Ansvariga för företag av alla de slag måste ta sitt ansvar! Vi måste inrätta oss efter det faktum att hav och land skall skyddas för att uppnå och kvarhålla en god mathållning och bra levnadsvillkor. Vi måste bort från dagens system, där företagen i många fall verkar styras av kortsiktiga vinster och destruktivt handlande.

Vi alla, framför allt ni i ledande ställning, företagsledare och politiker, måste förstå och handla efter biologiskt kunnande och biologiska regler, innan det är för sent. Om vi inte följer dessa levnadsregler, kan man annars tänka sig ett mera skrämmande framtida scenario, där skog, mark och hav har utarmats så till den grad att haven endast innehåller giftiga blågröna alger och de enda vilda djuren finns på land och huvudsakligen bestående av kackerlackor, syrsor (de är säkert riktigt nyttiga med de fleromättade animaliska fetterna) och råttor. Nyligen har man funnit en rundmask C.elegans, med en gen (fat-1) som kan omvandla omega6-fettsyror till omega3-fettsyror och den har redan genmanipulerats in i kyckling, råtta, mus och mänskliga celler. Med den genen förefaller det vara avsett att ersätta fisken, så att kyckling och råtta kan omvandla omega6- till omega3-fettsyror och inbillningsvis bli kanske nästan lika bra mat som fisk, trots att kycklingen och råttan bara får säd som föda.

Kan vi verkligen då vara säkra på att det inte finns andra viktiga ämnen i fisken? Kan vi vara säkra på att det inte finns ännu fler ämnen, som även de kräver att djuren får leva ett naturligt liv? Vi har redan sett att fettsyrorna beror på hur djuren har fått leva och vi vet sedan tidigare att stressade djur får förhöjda stresshormoner i kroppen, vilket förs över i vår kropp. Vi vet att miljögifter lagras i djur och vi vet att prionsjukdomar kan spridas genom djurens foder. Kan vi verkligen genmanipulera bort alla dessa problem? Vore det inte mera praktiskt att bevara naturen som den är?

Jag har skrivit en motion om det till socialdemokratiska Skånedistriktets distriktskongress och yrkar att kongressen  beslutar
att "tillväxt" inte får innebära förödelse av våra skogar, vårt land och haven omkring,
att Sverige ska eftersträva så långt det är möjligt en långsiktigt hållbar tillväxt


Stefan A. Johansson