Kategorin ”hatbrott” har införts och diskuterats i Sverige och utomlands.

I Stockholm har polisen inrättat ett speciellt kontor där hatbrott kan anmälas och snabbt behandlas.

Hat är inte bra och brott är inte bra. Att polisen bekämpar hatbrott måste väl därför vara bra?

Vad handlar hatbrott egentligen om? Är det förenligt med rättsprinciper samt mänskliga fri- och rättigheter?

Om det redan finns lagar som förbjuder våld och andra brott, varför måste vi ha en särskild kategori för hatbrott?

Hatbrott innebär att det ska utrönas bland annat vilka tankar och känslor förövaren har angående vissa livsstilar eller religioner och deras utövare, men inte mot vad eller vem som helst, utan oftast gentemot muslimer och homosexuella.

Om en muslim slår sin fru är det ”bara” hustrumisshandel, men om du slår en muslim ska polis och åklagare utreda vad du tycker, tänker och känner inför islam och muslimer. Orwells tankepolis i romanen 1984 blir kusligt aktuell.

Om en homosexuell slår ner dig är det ”bara” misshandel, men om du slår ner en homosexuell ska det utredas om du uttryckt missaktning för bögar, ogillar homosexualitet och lesbiska kvinnor.

Kan det betraktas som hatbrott att offentligt hävda att Pride- paraden borde förbjudas, eftersom det är en förnedrande sexualisering av det offentliga rummet, värre än H&M: s underklädes annonser vid jultid? Är det hatbrott att påstå att homosexualitet strider mot Guds skapelsetanke?
Enligt ”hatbrottsprincipen” finns alltså vissa tankar, uppfattningar och känslor som är brottsliga och vissa våldsoffer som har större skyddsvärde än andra, beroende på livsstil eller trosuppfattning.

Det påminner om lagar i islamska länder där män har mer värde inför domstol än kvinnor. Detta står i skarp kontrast till allas likhet inför lagen och är ett hot mot åsiktsfriheten, men också mot yttrande- och religionsfriheten.

I Australien har tre delstater ”toleranslagar”. Det ledde till att en muntlig framställning över islam och kristendom bedömdes som hatbrott.

Pastor Daniel Scott fick kämpa i domstolar i över fem år innan han slutligen frikändes från att ha begått ”hatbrott”. Scott hade dessutom flytt från Pakistan där han riskerade dödsstraff för att ha kränkt islam.

I USA finns lagförslaget 1592 som kan kriminalisera vissa tankar och yttranden, och bedöma förövare extra allvarligt om ett brott begås kopplat till dessa åsikter.

FN:s råd för mänskliga rättigheter antog i mars 2007 en resolution som vill förbjuda kritik av islam; det är att likna vid ”hatbrott”.

Hatbrottsidén är att ge efter för det politiskt opportuna istället för att ta itu med våld och brott. Varje övergrepp och våldsdåd är avskyvärt, men de stora problemen finns inte i våld mot homosexuella eller muslimer.

Statistiskt sett är hatbrotten marginella brott i jämförelse med våldtäkter, våld mot närstående, misshandel, inbrott, stölder, etc.

Kritiken mot hatbrottskonceptet handlar ej om vilka grupper som skyddas eller står utanför, utan mot konceptet som sådant. Våld ska givetvis bestraffas oavsett offrets läggning eller bakgrund eller förövarens åsikter.

Polis och åklagare ska inte vara ”tankepolis”. Hatbrottslagar är utformade för att bestraffa människor för vad de tänker, tror eller säger.

En grundläggande rättsprincip handlar om det objektiva, exempelvis vad som hände i misshandeln, vem som slog vem, när och var.

Hatbrottskategorin tar oss in på subjektiva områden där åsikter kan kriminaliseras, som att påstå att homosexualitet inte är medfött eller att Muhammed var en krigshetsare.

Frågan är inte om påståendena är sanna eller falska, utan om man har laglig rätt att yttra dem, utan att riskera åtal, böter eller fängelsestraff. För sådana åsikter kan i sig komma att betraktas som hatbrott.

Man får gå tillbaks till landskapslagarna eller landslagen för att hitta olika straff för samma brott. I Västgötalagen stadgades särskilt straff för dråp av inrikes man.

Begreppet hatbrott förekommer inte i Brottsbalken och ej heller i lagbokens länsmansregister. I Brottsbalkskommentaren får man leta förgäves. Länsstyrelsen hade förr något, som hette "förständigande", som ingen visste vad det egentligen innebar. "Hatbrott" är väl något liknande.

Ska hatbrott slå igenom vid påföljdsmätningen? Hur ska polisen vid larm kunna avgöra vad som är ett hatbrott? Ska man göra en analys av offret före ingripandet? Ska inte alla brott av samma typ behandlas med samma skyndsamhet? Ska min säkerhet vid exempelvis misshandel bli beroende av om någon som klassas som hatoffer misshandlas samtidigt?

Graderade påföljdskalor hotar yttrandefriheten. Det finns de som har dömts för hets mot folkgrupp för att han heilat mot poliser för att visa missnöje med deras tjänsteutövande. "ja men sieg heil då för fan" var den dömdes fras vilket skulle syfta på att utmåla polisen som fascister vilket även påpekades under rättegången. Personen var definitivt ej ute efter att hetsa mot någon folkgrupp (poliser är icke folkgrupp enligt praxis) även om tilltaget var korkat.

Det är bra att vara emot hat och att bekämpa brott, men hatbrottskategorin är farlig för demokratin. ”Hatbrott” handlar om politisk korrekthet och hotar yttrandefriheten.

Jag yrkar att socialdemokratiska Skånedistriktets distriktskongress beslutar
att särbehandlingen av hatbrott ska tas bort,

att polis och åklagare ej ska vara ”tankepolis”,

att alla brott ska behanlas lika oavsett vem som är utsatt för brottet, likhetsprincipen ska gälla,

att påföljden ej ska påverkas av vem den utsatte är,

att vi ska värna om de mänskliga rättigherna,

att påföljdskalor hotar yttrandefriheten.

Helsingborg den 27 augusti 2007

Stefan A. Johansson