SKOLA/FOLKBILDNING/UTBILDNING

MOTION NR 30

ang. Illusionen av kunskapssamhället

Idén om att kunskapssamhället har infunnit sig eller är i vardande och att behovet av högkvalificerad i meningen långtidsutbildad arbetskraft är mycket stort kan ställas enkla observationer av vilka arbeten som finns. Branscher och yrken som hotell och restaurang, transport, turism, bevakning, renhållning, detaljhandel, äldreomsorg, hantverksyrken som frisörer, elektriker, bilmekaniker, snickare… kännetecknas knappast av höga krav på lång utbildning. Transporter, massproduktion/-distribution av mat, diskning, tvättning, rengöring, administration av rutinarbeten, matning och skötsel av personlig hygien fordrar kanske inte flerårig yrkesutbildning. Därmed inte sagt att arbetena inte kan kräva en hel del yrkesskicklighet. Det finns anledning att undersöka behov och relevans av högskoleutbildning.

I en svensk prognos från SCB, trender och prognoser 2005 hävdar man frikostigt att nästan alla yrken kräver gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Det spås att det kommer att råda brist på yrken inom omvårdnad, förskola och fritidspedagogik, gymnasie- och högskoleingenjörer, VVS- och energiyrken med mera.

I många yrken inom den så kallade humanservicesektorn kan ställa hur viktig utbildning är jämfört med personliga egenskaper som lämplighet, arbetsmoral och intresse för arbetet. Det kan vara inom barnomsorg och kriminalvård till exempel. Inom hantverksyrken finns det även en skepsis mot en överbetoning på formell utbildning i skolform. Inom en stor mängd hantverksyrken råder stor brist på folk och ungdomar skyr utbildningarna.

Även i arbeten som innehas av personer med en lång akademisk utbildning kan fråga hur central utbildningen är. En studie av psykologer och arkitekter tyder på att yrkesutövarna sällan direkt använder sig av specifika kunskaper och tekniker som förmedlats i utbildningen. Även om utbildningen på ett mer allmänt sätt bidrog till deras sätt att tänka och lösa problem. Studier av konsultbolag och chefsarbete visar att verksamma personer överlag uppfattar fortbildning som vara av tämligen begränsad betydelse för kompetensutveckling och lärande. Chefer framhåller i regel att man lär sig på arbetet och inte på utbildningar. Utbildningar är mest värdefulla för de kontakter som de ger hävdar man. Det är genom varierande och utvecklande arbetsuppgifter och fortlöpande interagerandet med som man utvecklar kompetens. De flesta rekryterar akademiker inte beroende på deras teoretiska kunskaper utan deras begåvning. De flesta begåvningarna läser ju på universiteten. Det är ett moment 22.  Det Universitet ger är förmåga till analys av olika problem och kritiskt ifrågasättande av hävdvunna uppfattningar.

I en utbildningspolitisk skrift från SACO hänvisas till ”att närmare 2/3 av svenska civilingenjörer uppger att de tilldelas arbetsuppgifter som inte i någon högre grad når upp till deras utbildningsnivå”. Detta kommentera med att ”om detta avspeglar bilden av vår förmåga att ta tillvara arbetskraftens resurser, kommer ett förverkligande av de stora utbildningsinsatser som diskuteras att skjuta vid sidan av målet” (SACO 1996:24) Resultatet anses således spegla en viss (o)förmåga att ta tillvara resurser snarare än möjligheten att själva arbetsuppgifterna kanske inte så ofta gör en högskoleutbildning speciellt relevant.

På en intervjufråga om det går att verkligen hålla kvaliteten uppe när så många som 45 procent av svenskarna går i högskolan svarar dåvarande utbildningsminister Thomas Östros att: ”Ja, det är klart att det gör. Det är ingen som tror att en bred satsning på idrott ger färre elitidrottsmän. Det är ju tvärtom” (SDS 030904). Det är klart att det inte går att upprätthålla kvaliteten. Det är väl ingen som tror det förutom dem som får betalt för det eller av andra skäl tjänar på det. Det har skett betydande försämringar inom många områden. På lunds Tekniska Högskola har man sedan 1997 mätt de blivande civilingenjörernas mattematikkunskaper när de börjar utbildningen. Medan andelen riktigt svaga har fördubblats har andelen riktigt duktiga minskat med en tredjedel mellan 1997 och 2005 (SDS 051201) Även i humaniora bedömer de flesta lärarna att studenterna har blivit sämre. Många skulle kunna få ut mycket mera av sina studier om kursinnehållet var mer kvalificerat, kraven högre, undervisningen inte gick ut på att tala om vad som står i böckerna som folk själva efter all tid i skolan borde kunna läsa själva. Ett större problem är de med de sämst studieresultat som utgör svagaste halvan av de 45 procenten som är målgrupp för dagens högre utbildning. Det finns skäl att fråga sig hur mycket denna får ut av sina utbildningsår i förhållande till arbetsmarknaden. Det gäller i fråga om lärande om utdelning på studieåren i form av arbetsuppgifter och en lön som står i proportion till utbildningen. Ekonomutbildningen är illustrativ för den senare tidens snabba utbildningstillväxt och åtföljande inflation,. Antalet utbildade ekonomer har på 25 år nästan femdubblats och massfabrikationen fortsätter.

En tjänst som högskolelärare går vanligen via en doktorsexamen. Ett problem är i varje fall avseende legitimitet är att en mycket stor mängd högskolelärare inte har någon. Kvalifikationsmässigt skiljer sig många inte från gymnasielärare. Det sker därför en snabb utbyggnad av forskarutbildningen och massproduktion av doktorer. Verksamheten rationaliseras och stramas upp. Det handlar inte om intellektuell prestation, mognad och självständighet utan snarare kvantitativ produktion och en kravnivå därefter. Att forskarstudenten skall kunna något eller åstadkomma värdefulla resultat framstår som mindre viktigt än att de får examen. Massifiering av högskoleutbildningen kräver en massifiering av forskarutbildningen. Det förutsätter kvalitetssänkningar i stor skala. Det gäller åtminstone så länge som fikonlövet av legitimering kräver en rimligt stor andel disputerade lärare även till nyare högskolorna och i de ämnen som på senare tid uppgraderats/ometiketterats till akademiska.

Fler, men i realiteten sämre lärare, formellt behöriga lärare är det ideal som eftersträvas. Kvalitet i meningen bra avhandlingar och visad förmåga att kunna bedriva forskning ges ringa värde jämfört med att det ska gå snabbt, att alla ska få sin examen och att många ska utexamineras. Avhandlingarna blir en stor tenta istället för ett kunskapsbidrag. Om högre utbildning som brukar definieras som forskaranknuten och där lärarnas kompetens främst är avhängig forskarutbildning ses som starkt kvalitetskänslig blir det här fråga om en radikal nivåsänkning av högre utbildning som kvalificering.

Innebär en utbildning att man lär sig något? Högskoleverket studie Studentspegeln antyder ”en tilltagande specialisering, fragmentering, och nyttoinriktning tycks vara de dominerande för dagens högskola och ett krasst yrkes- och karriärtänkande tycks prägla många studenters synsätt”. Generellt arbetar studenterna måttligt. Endast 32 procent av samtliga lägger ner mer än 30 timmar i veckan på sina studier. Vid humaniora vid lunds Universitet lägger studenterna enligt självskattningar i genomsnitt ned 25 timmar i veckan på heltidsstudier (LUM nr 8 2003 s12-13) i samhällsvetenskap är siffran 16-33 timmar. Förde riktigt duktiga studenterna borde kanske 20-30 timmar studier i veckan vara tillräckligt, men för genomsnittstudenten är detta lågt. Måttliga krav, måttligt engagemang och måttliga arbetsinsatser bör innebära måttligt lärande. Av det följer att betyg och examina inte alla gånger säger så mycket. Den stora konkurrensen innebär att man måste få meriter över genomsnittet. Att gå kurser där godkänt utdelas generöst blir då en rimlig taktik. Det krassa yrkes- och karriärtänkandet som enligt Högskoleverket studie tycks prägla många studenters synsätt kan delvis ses som ett uttryck för den inflationsdrabbade utbildningens ringa meritvärde och önskan/tvånget att förbättra sina formella meriter på arbetsmarknaden. Det är den högre utbildningen som genererar detta. Vi kan inte ta något för givet om vad folk lär sig bara för att högre utbildning tycks pågå. Utbildningsplatser och examensbevis säger föga och blir ibland en dimridå över måttligt eller obefintligt lärande. Vi lever i kunskapssamhället. Vem frågar efter kunskap när det finns utbildning? Högre utbildning präglas idag av kvalitetspress nedåt och inflation i fråga om såväl utbildningens innehålliga och arbetsmarknadsmässiga värde. Det leder till legitimitetsproblem och högskolelärare klagar över allt fler och sämre studenter, minskade resurser per student och över sänkt status. Förkunskapskraven sänks. Det talas ofta om kunskapsförakt. Man talar om kunskapsfabriker med starkt fokus på produktivitet, kvantitet, genomströmning med mera. Klassiska universitetsideal som kunskapsinhämtande, reflektion, kritiskt tänkande, fördjupning och bildning dyker oftare upp i festtal än i undervisning.

Ett problem som följer av utbildningsfundamentalismen är att arbetsmarknaden med allt färre undantag öppnas först efter 12-15 års skolgång. Även de ganska stora antal arbeten som knappast förutsätter någon längre utbildning så medför obligatorisk skolgång och sociala normer att allt fler tvingas till längre skolgång. Att inte ha en längre utbildning tolkas som uttryck för missanpassning och stigma. Längre utbildning kanske inte behövs men arbetsgivare misstänker att de som inte har någon längre utbildning är mindre pålitliga, saknar disciplin och uthållighet. Lågutbildad blir ett tecken på karaktärsbrist snarare än avsaknad av kompetens. I förhållande till många arbetens arbetsinnehåll kan de finnas förväntningar om överutbildning i meningen att man kräver för mycket trots att arbetsuppgifterna kan klaras med betydligt lägre förkunskaper än den som befattningshavaren har. Arbetsmarknaden stängs på så sätt i onödan.

En grandios dröm är att bli världsledande i högre utbildning. Dåvarande utbildningsminister Thomas Östros kommenterar ambitionen att under en 15-årsperiod fördubbla andelen ungdomar som övergår från gymnasieskola till högskola (25 % 1989) med att ”detta är en genomgripande förändring som kommer att påverka samhällsutvecklingen och innebär att sverige klart förbättrar sin position internationellt” (Universitetsläraren nr 13 2202 s 15). Säkert påverkar detta samhällsutvecklingen, men möjligen mest i negativ riktning.  Överutbildning är inte omkostnadsfritt och resulterar i lägre löner och arbetstillfredsställelse för de drabbade Positionsförbättringen sker bara i statistikens värld i form av självbedrägeri och önsketänkande med anledning av att ökat antal studieplatser och examina inte behöver inneböra mer lärande och arbetslivet knappast svara mot de vidlyftiga löften som prat om kunskapsekonomi och kunskapssamhälle förespeglar.

Jag yrkar att socialdemokratiska Skånedistriktets distriktskongress beslutar:

att man ska avliva kunskapssamhällemyten,

att man ska avliva utbildningsmyten om utbildning, kunskap och kompetens,

att utbildningens kvalitativa sida inte ska nonchaleras till förmån för kvantitativa,

att kurs- och utbildningsdeltagande inte ska likställas med kunskapstillägning,

att stoppa kvalitetssänkningen inom högre utbildning,

att utbildningsfundamentalismen ska stoppas.

Stefan A. Johansson

Helsingborgs arbetarkommun har beslutat att insända motionen som enskild.

Helsingborgs A-kommunens utlåtande: Motionen sänds in som enskild.

Kommentar: Arbetarekommunen föreslår att distriktsstyrelsen avslår motionen.

Mina (Stefan A. Johansson kommentarer:

Innebär en utbildning att man lär sig något? Vi kan inte ta något för givet om vad folk lär sig bara för att högre utbildning tycks pågå. Utbildningsplatser och examensbevis säger föga och blir ibland en dimridå över måttligt eller obefintligt lärande. Vem frågar efter kunskap när det finns utbildning? Högre utbildning präglas idag av kvalitetspress nedåt och inflation i fråga om såväl utbildningens innehålliga och arbetsmarknadsmässiga värde. Det leder till legitimitetsproblem och högskolelärare klagar över allt fler och sämre studenter, minskade resurser per student och över sänkt status. Förkunskapskraven sänks. Det talas ofta om kunskapsförakt. Man talar om kunskapsfabriker med starkt fokus på produktivitet, kvantitet, genomströmning med mera. Klassiska universitetsideal som kunskapsinhämtande, reflektion, kritiskt tänkande, fördjupning och bildning dyker oftare upp i festtal än i undervisning.

Ett problem som följer av utbildningsfundamentalismen är att arbetsmarknaden med allt färre undantag öppnas först efter 12-15 års skolgång. Även de ganska stora antal arbeten som knappast förutsätter någon längre utbildning så medför obligatorisk skolgång och sociala normer att allt fler tvingas till längre skolgång.

På en intervjufråga om det går att verkligen hålla kvaliteten uppe när så många som 45 procent av svenskarna går i högskolan svarar dåvarande utbildningsminister Thomas Östros att: ”Ja, det är klart att det gör. Det är ingen som tror att en bred satsning på idrott ger färre elitidrottsmän. Det är ju tvärtom” (SDS 030904). Det är klart att det inte går att upprätthålla kvaliteten. Det är väl ingen som tror det förutom dem som får betalt för det eller av andra skäl tjänar på det.

Det har skett betydande försämringar inom många områden. På Lunds Tekniska Högskola har man sedan 1997 mätt de blivande civilingenjörernas mattematikkunskaper när de börjar utbildningen. Medan andelen riktigt svaga har fördubblats har andelen riktigt duktiga minskat med en tredjedel mellan 1997 och 2005 (SDS 051201) Även i humaniora bedömer de flesta lärarna att studenterna har blivit sämre.

En tjänst som högskolelärare går vanligen via en doktorsexamen. Ett problem är i varje fall avseende legitimitet är att en mycket stor mängd högskolelärare inte har någon. Kvalifikationsmässigt skiljer sig många inte från gymnasielärare. Det sker därför en snabb utbyggnad av forskarutbildningen och massproduktion av doktorer. Verksamheten rationaliseras och stramas upp. Det handlar inte om intellektuell prestation, mognad och självständighet utan snarare kvantitativ produktion och en kravnivå därefter. Att forskarstudenten skall kunna något eller åstadkomma värdefulla resultat framstår som mindre viktigt än att de får examen. Massifiering av högskoleutbildningen kräver en massifiering av forskarutbildningen. Det förutsätter kvalitetssänkningar i stor skala.

En grandios dröm är att bli världsledande i högre utbildning. Dåvarande utbildningsminister Thomas Östros kommenterar ambitionen att under en 15-årsperiod fördubbla andelen ungdomar som övergår från gymnasieskola till högskola (25 % 1989) med att ”detta är en genomgripande förändring som kommer att påverka samhällsutvecklingen och innebär att sverige klart förbättrar sin position internationellt”

(Universitetsläraren nr 13 2202 s 15). Säkert påverkar detta samhällsutvecklingen, men möjligen mest i negativ riktning.  Överutbildning är inte omkostnadsfritt och resulterar i lägre löner och arbetstillfredsställelse för de drabbade Positionsförbättringen sker bara i statistikens värld i form av självbedrägeri och önsketänkande med anledning av att ökat antal studieplatser och examina inte behöver inneböra mer lärande och arbetslivet knappast svara mot de vidlyftiga löften som prat om kunskapsekonomi och kunskapssamhälle förespeglar.