Vårdföretagarna kommenterar att:

-  Förslaget är det allvarligaste hotet mot valfriheten på många år. Det riskerar att leda till att lokala politiker godtyckligt begränsar eller stoppar valfriheten i vården. Det drabbar företagen, men framför allt drabbar det alla de människor som själva vill välja sin vårdcentral eller sin äldreomsorg, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef hos Vårdföretagarna.

-  Branschen påverkas redan nu av förslaget. Det förstärker den politiska osäkerheten. Vårdföretagen blir försiktigare med att anställa och entreprenörer drar sig för att starta verksamheter i vård och omsorg. Det går ut över både jobben och välfärden, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef hos Vårdföretagarna.

-  Socialdemokraternas hantering av vinstfrågan har präglats av misstänksamhet mot branschen – både företagare och medarbetare. Istället för fundera på hur mångfald och företagande kan höja kvaliteten och utveckla välfärden har fokus varit på vinstutdelningar och företagsformer. Äldreomsorgen och vården har stora utmaningar framöver, men tror man att lösningen är mindre mångfald och färre entreprenörer är man illa ute, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef hos Vårdföretagarna

Stefan A. Johansson

Vi kan inte ta något för givet om vad folk lär sig bara för att högre utbildning tycks pågå. Utbildningsplatser och examensbevis säger föga och blir ibland en dimridå över måttligt eller obefintligt lärande. Vem frågar efter kunskap när det finns utbildning? Högre utbildning präglas idag av kvalitetspress nedåt och inflation i fråga om såväl utbildningens innehållsmässiga och arbetsmarknadsmässiga värde. Det leder till legetimitetsproblem och högskolelärare klagar över allt fler och sämre studenter, minskade resurser per student och över sänkt status. Förkunskapskraven sänks. Det talas ofta om kunskapsförakt. Man talar om kunskapsfabriker med starkt fokus på produktivitet, kvantitet, genomströmning med mera. Klassiska universitetsideal som kunskapsinhämtande, reflektion, kritiskt tänkande, fördjupning och bildning dyker oftare upp i festtal än i undervisning.

Ett problem som följer av utbildningsfundamentalismen är att arbetsmarknaden med allt färre undantag öppnas först efter 12-15 års skolgång. Även de ganska stora antal arbeten som knappast förutsätter någon längre utbildning så medför obligatorisk skolgång och sociala normer att allt fler tvingas till längre skolgång.

På en intervjufråga om det går att verkligen hålla kvaliteten uppe när så många som 45 procent av svenskarna går i högskolan svarar dåvarande utbildningsminister Thomas Östros att: ”Ja, det är klart att det gör. Det är ingen som tror att en bred satsning på idrott ger färre elitidrottsmän. Det är ju tvärtom” (SDS 030904). Det är klart att det inte går att upprätthålla kvaliteten. Det är väl ingen som tror det förutom dem som får betalt för det eller av andra skäl tjänar på det.

Det har skett betydande försämringar inom många områden. På Lunds Tekniska Högskola har man sedan 1997 mätt de blivande civilingenjörernas mattematikkunskaper när de börjar utbildningen. Medan andelen riktigt svaga har fördubblats har andelen riktigt duktiga minskat med en tredjedel mellan 1997 och 2005 (SDS 051201) Även i humaniora bedömer de flesta lärarna att studenterna har blivit sämre.

En tjänst som högskolelärare går vanligen via en doktorsexamen. Ett problem är i varje fall avseende legitimitet är att en mycket stor mängd högskolelärare inte har någon. Kvalifikationsmässigt skiljer sig många inte från gymnasielärare. Det sker därför en snabb utbyggnad av forskarutbildningen och massproduktion av doktorer. Verksamheten rationaliseras och stramas upp. Det handlar inte om intellektuell prestation, mognad och självständighet utan snarare kvantitativ produktion och en kravnivå därefter. Att forskarstudenten skall kunna något eller åstadkomma värdefulla resultat framstår som mindre viktigt än att de får examen. Massifiering av högskoleutbildningen kräver en massifiering av forskarutbildningen. Det förutsätter kvalitetssänkningar i stor skala.

En grandios dröm är att bli världsledande i högre utbildning. Dåvarande utbildningsminister Thomas Östros kommenterar ambitionen att under en 15-årsperiod fördubbla andelen ungdomar som övergår från gymnasieskola till högskola (25 % 1989) med att ”detta är en genomgripande förändring som kommer att påverka samhällsutvecklingen och innebär att Sverige klart förbättrar sin position internationellt”

(Universitetsläraren nr 13 2202 s. 15). Säkert påverkar detta samhällsutvecklingen, men möjligen mest i negativ riktning.  Överutbildning är inte omkostnadsfritt och resulterar i lägre löner och arbetstillfredsställelse för de drabbade Positionsförbättringen sker bara i statistikens värld i form av självbedrägeri och önsketänkande med anledning av att ökat antal studieplatser och examina inte behöver innebära mer lärande och arbetslivet knappast svara mot de vidlyftiga löften som prat om kunskapsekonomi och kunskapssamhälle förespeglar.

Stefan A. Johansson

I psykiatrins värld är det signalsubstansen dopamin i hjärnans belöningssystem, som ansvarar för lycka. Systemet aktiveras dock på ett naturligt sätt, om man till exempel gör något man gläds över eller om man utför något man är stolt över. Man kan sammanfatta det genom att säga att lycka är belöningen man får genom att övervinna barriärer på vägen mot ett mål – en prestation. Det är inget statiskt tillstånd.

Psykofarmaka har varit ett försök att uppnå samma effekt, dvs. känsla av lycka, genom att manipulera belöningssystemet kemiskt. Man går bakvägen så att säga. Lycka utan prestationer utlovas. Denna logik ligger bakom de så kallade lyckopillren, som enligt läkemedelsindustrin och psykiatrin vänder en depression till en känsla av lycka. Och eftersom alla människor eftersträvar lycka är ”lyckopiller” en effektiv säljslogan – den uppfanns också av marknadsförare på Madison Avenue – the Mad Mans.

Men är det verkligen lycka de säljer? Nej, naturligtvis inte. Det är verkligen en sanning med många modifikationer. För det första så är det givetvis ett rent bedrägeri och fördummande av patienten, eftersom de saker som på ett naturligt sätt utlöser lycka inte alls är närvarande. Tänk om man gav någon ett OS-guld - vilken lycka skulle det utlösa när han eller hon inte levererat den prestation som naturligtvis är en förutsättning för att få medaljen?

För det andra så kan inte konstgjorda psykiatriska kemikalier utföra samma sak som neurotransmittorer vilka utlöses på naturlig väg, vilket de många och fruktansvärda biverkningarna av psykofarmaka är vittnesbörd om.

En annan till förväxling liknande klass av kemikalier, som också på artificiell väg påverkar belöningssystemet i hjärnan, är narkotiska medel som inhandlas olagligt. En stor del av dem kan knappast skiljas från psykofarmaka, vilka dock är utformade för att manifestera mindre akuta och uppenbara negativa effekter på patienterna. Man lyckas dock då och då att designa läkemedel med ytterligare egenskaper som kan "säljas" som positiva, vilket metadon är ett exempel på.

Metadon används i första hand till att ersätta heroin och de två ämnena arbetar på ungefär samma sätt, förutom att metadon uppenbarligen verkar mildare än heroin. Men det är inte mildare. Metadon upptas mycket långsammare i kroppen än heroin, varmed man inte upplever något euforiskt rus med metadon. Likaså utsöndras heroin mer än 25 gånger snabbare än metadon från kroppen, varför utsättningssymtom av metadon inte infinner sig så plötsligt och våldsamt som heroin.

Betyder detta att metadon är bättre än heroin, eftersom de två ämnena i princip fungerar på samma sätt? Detta är historien som psykiatrin och läkemedelsindustrin försöker sälja och som läkemedelsverken världen över i stort köpt. Och har de inte redan köpt det så får de köpta experter på halsen som snart övertalar dem. Men faktum är att metadonbehandling håller fast personen i ett drogberoende, då de mycket kraftiga abstinensbesvären kommer tillbaka om metadonintaget upphör. Det är mycket svårare att tända av från metadon än heroin, omvänt är det alltså mycket lättare att tända av från heroin. Metadonbehandling istället för heroinmissbruk är enbart symptombehandling, som får drogmissbruket att se mer kontrollerat och dämpat ut. Men i verkligheten är det inget annat än att byta en beroende med ett annat. Man kallar det att byta sittplats på Titanic.

Inte ens det faktum att en narkoman som ersätter heroin med metadon verkar få ett bättre liv, för att han eller hon inte längre behöver finansiera det genom kriminalitet eller prostitution, imponerar. För det beror enbart på att vederbörande övergått till ett myndighetsfinansierat drogmissbruk. Personen får inte verklig hjälp till ett drogfritt liv.

Lika viktigt är dock, att metadon representerar psykiatrins och läkemedelsindustrins hittills mest framgångsrika angrepp på narkotikahandlarens lukrativa marknad genom att återigen helt enkelt ta över en del av marknaden, allt med myndigheternas officiella godkännande. Narkotikahandlarna verkar inte ens ha upptäckt länken.

I slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet hade den psykiatriska industrin totalt grepp över både morfin-, heroin-, kokain- och amfetaminhandeln. Morfin och heroin såldes lagligt och missbruket var gigantiskt. Vår käre Fader Freud var den som introducerade och förhärligade kokainet i slutet på 1800-talet och skapade vad man kallade ”det tredje gisslet” efter könssjukdomar och alkoholmissbruk. Han själv sniffade kokain i upp till sju år och blev sexfixerad. Något samhället fortfarande lider av. Kokainet skulle användas för att ”bota” det på den tiden utbredda morfinmissbruket – och heroinet användes sedan till att ”bota” kokainmissbruket – alltså, ungefär som dagens metadon.
Det resulterade i en katastrof. 
Det senare amfetaminmissbruket likaså. Men nu är man tillbaka igen med ADHD – vars enda syfte är att sälja amfetamin. Ingen blir bättre av amfetamin, en del kanske upplever det så, men det är del av drogberoendet. Ecstasy skulle enligt psykiatrin rädda äktenskap och världsfreden och LSD experimenterar man fortfarande med.

Psykiatrin har med andra ord introducerat alla narkotiska, beroendeframkallande droger i samhället men förlorat så gott som all business till den illegala handeln. Något som man håller på att ta tillbaka genom strategin ”harm reduction” som krypande leder fram till legaliserad narkotika som säljs via den psykiatriska industrin som redan idag omsätter 300 miljarder dollar per år. Och politiker och media bara nickar med.

Man skall ju inte vila på sina lagrar, och den senaste tidens initiativ i EU och Sverige inkluderar bland annat en video med instruktioner om drogintag vilken tar närmast komiska dimensioner i form av förpackning och försök att kamouflera det underliggande syftet att vinna marknadsandelar, men också att utvidga marknaden, när videon på ett effektivt sätt även uppmuntrar drogmissbruk.

Det är många som går Psyko Pharmas ärenden. Vi har i Sverige en räknenisse som kallar sig forskare som dyker upp som gubben i lådan vid varje inlägg om metadon i media och sprutar fram siffror och argument för metadonanvändning och fria sprutor. Inte en enda gång har han förespråkat ett drogfritt liv. Objektivitet är nyckelordet inom all forskning. Regeringens förre narkotikasamordnare åker land och rike runt och förespråkar harm reduction. När han nyligen fick en tuff fråga från en reporter i P1 om alternativet – ett drogfritt liv – började han stamma.

Det finns mängder av heroinmissbrukare som blivit helt drogfria genom rehabilitering. En av de mest kända, Hank von Hell, alias Cornelis, alltså Hans Erik Dyvik Husby, var mycket tung missbrukare av både opiater, heroin och metadon och psykofarmaka i 12 år. Det tog honom tre veckor att bli helt drogfri på Narconons rehabiliteringshem. 12-stegsprogrammet har rehabiliterat många. Men dessa körs ner maximalt av drogförespråkarna som naturligtvis vill att missbrukarna skall gå på psykiatrins droger livet ut, vilket skall betalas av skattebetalarna.

Ett flertal studier på senare tid har visat att de som äter sju portioner med grönsaker och frukt varje dag lever lyckligast och är mentalt friskast.

Istället för att ta psykiatrikernas giftiga droger kan man börja äta nyttig mat. Om det inte är den direkta orsaken så bidrar det i alla fall till ett lyckligare liv.

Forskare från universitet i Warwick studerade matvanorna hos 80 000 britter. De fann att mentalt välbefinnande stod i direkt proportion till hur många portioner frukt och grönsaker. Välmåendet var som högst vid sju portioner om dagen.

De flesta hälsomyndigheter rekommenderar fem portioner för att skydda mot cancer och hjärtsjukdomar. Men inget nämns om mentalt välbefinnande. Istället rekommenderas antidepressiva medel.

Forskarna fann att en fjärdedel av britterna enbart äter en portion eller ingen av frukt och grönsaker per dag. Enbart en tiondel av befolkningen konsumerar sju portioner. Det råder förmodligen samma förhållande i Sverige. Studien skiljer inte vilken slags frukt eller grönsaker och definierar en portion som 80 gram.

Den ledande forskaren, professor Sarah Stewart-Brown, vid universitet i Warwick sa: ”Den statistiska kraften i frukt och grönsaker var en överraskning. Diet har länge ignorerats av välmående forskare.”

Läkare får ytterst lite utbildning i näringslära, de är närmast kemister när de examineras. Det är alltså dags att omprogrammera allmänläkare och psykiatriker som slentrianmässigt skriver ut kemikalier till folk som mår dåligt.

http://www2.warwick.ac.uk/newsandevents/pressreleases/7-a-day_for_happiness/
http://www.andrewoswald.com/docs/October2FruitAndVeg2012BlanchOswaldStewartBrown.pdf