Hon trätte och svor ifrån morgon till kväll
och nyttjade nageln och näven
Och pigorna finge okristligt med smäll
och spöstuga hade hon även

Där hängde hon bönder och torpare opp
och gav dem på pälsen så svåra
Fru Anna hanterade människokropp
så ögonen måndes att tåra

Hon hetsade hundar på tiggare då
och tog när de skreko för bettet
Bad någon om mat blev hon gulblek och blå

och svor som hon varit från vettet

Hon svälte sitt folk, lät dem äta ur ho
den skällaste välling att grina
Och hade bonden en mjölkande ko
hon drev dem i stallet till sina

Så levde fru Anna, men ryktes basun
om namnet och minnet tog vården
I trakten hon kallades Pintorpafrun
Och Pintorp kallades gården

Vid solens uppgång en morgon hon stod
arbetarnas styrka att tälja
Som vanligt på trappan så arg i sitt blod
som hade hon velat den svälja

För snart en torparegubbe då kom
och genast så började leken
"Gå genast till skogen och se Dig väl om
allt efter den tjockaste eken

Och kommer du inte förr´n dagen är slut
med eken tillbaka till slottet.
Så hel som hon är och med kronan förut
med torpet Du pliktar för brottet"

Bedrövad den gamle till skogen nu gick
och satte sig neder att klaga
Då kom där en dvärg, med en vänlig nick
Den kvidandes hand gick att taga.

Vad sörjer du över? Säg genast ifrån
jag kunde Dig hjälpa kanhända
Och torpar´n berättade, mödornas son
jag olyckan från Dig skall vända

"Här ser du bredvid Dig den tjockaste stam
bland ekar, som finnes i skogen.
Och Erik och Svante nog draga den fram
farväl; - snart fru Anna är mogen.!"

Och gubben tog yxan, försök då stor sak
tre hugg han behövde blott göra.
Och trädet föll ned med ett hiskeligt brak
Och genast sig började röra

När gubben på stammen väl krånglat sig opp
han hörde det flåsa och springa
ty trädet for av med den vildaste fart
men hästar det såg han dock inga.

Med kronan förut som fru Anna befallt
flög trädet mot slottet som vinden
Och med sig i farten det släpade allt
staketet och herregårdsgrinden!

På trappan stod frun, men hon bleknade då
ty hästarna voro bekante:
hon såg dem alléna samt hörde också
ett hånskratt - "Ha knäar Du Svante?"

Ty eken i parken tog mot när den for
och stod för ett ögonblick stilla:
men hästarna vore make och bror
som också i livet gjort illa

Nu skulle man trott att fru Anna blev from
men tvärtom hon blev blott allt värre!
En svartmålad vagn då en afton där kom
och ur steg en svartklädder herre

Han gick in i salen, fru Anna förstod
på stund vem den herr´n månde vara
Och föll hon till fota: " herr djävul var god
och ännu tre somrar mig spara!"

"Omöjligt min nådiga," svarade han
"upplupen är redan din ränta"!
"Tre månar åtminstone, sötaste fan."
Nej genast, ty hästarna vänta."

"Jag måste väl dock få ta med mig min präst?"
"Det får Ni, han tillhör mig redan":
"och även min kammarfru? - "Gör som ni bäst
det finner, men följ mig blott sedan!"

Med frun under armen den svartklädde kom
snart neder i vagnen att stiga.
Och följd utav prästen, som rädd såg sig om
gick kammarfrun, - eljest en piga

"Hopp Erik och Svante", den svarte nu skrek
och vilt de begynte att skena
Då ryste fru Anna och hon vart så blek
som ingen lär henne förmena

De välte dock inte ty vagnen var bred
samt särdeles stor och lätt farlig
"Kourage mina damer, det går med besked
dock är för ert liv jag ansvarig."

Snart hunno de fram till ett lysande slott
utvändigt så härligt att skåda:
"Välkomna", den svarte nu ropade brått
till prästen och damerna båda.

Han förde dem upp i en skimrande sal
helt artigt, den svartklädde sprätten, -
- "Tillåt mig" - så var till fru Anna hans tal
"att tjäna er vid toaletten",

En klädning av grovaste vadmal och grått
hon tvangs att ta på sig, fru Anna
Och skor utav bly, som klämde så gott
men därvid det skulle ej stanna

Av skarpaste stål, tog han därpå en kam
och började håret att ansa.
Så blodet det flöt och sen förde han fram
sin dam att med henne få dansa

Hon valsade ett varv, hon valsade två
i flygande fart så det kändes,
sin guldring hon satte på kammarfrun då
men genast det fingret förbrändes

"Blott ännu en vals", skrek den svartklädde hes
"här duger det inte att mucka!"
Så trådde de valsen - då plötsligt ses
i golvet där öppnas en lucka.

Fru Anna hon störtade anfådd dit ner
en lukt som av svavel man kände
och prästen han följde sin matmoder ner
till jorden blott kammarfrun vände

Från henne man denna berättelse har
Tre år fick på hemväg hon pallra
Men aldrig den käringen gladare var
än när om sin färd hon fick skvallra.