Tänk att få (val)valsa med Andersson!

Jag har en – enligt uppgift outslitlig – mekanisk klaff inopererad i hjärtat.  Den har tickat regelbundet som ett urverk.  Ända tills jag fick ögonen på EU-parlamentarikern Jan Anderssons drapa på DN-debatt idag.  Då började den plötsligt leva rövare och fall ur rytmen.

Och jag förstår klaffen.  Ty maken till gesällprov i opportunism får man nog leta efter.  Gråterskor är beställda och syndabockar utsedda.  Med sin vänstervridning skrämde Göran Persson och Marita Ulvskog över socialdemokratiska väljare till moderaterna.  Allt enligt Jan Andersson, som även vädrar kommunistspöket i sin kritik av vänsterpartiet och därmed närmast kommer att framstå som en svensk light-variant av 50-talets amerikanske kommunistjägare McArthy.

I sin iver att demonisera Göran Persson drar sig Andersson inte ens för det slitna epitetet – HSB – Han som bestämmer.  De som inte tycker som Persson har sidsteppats och motarbetats, hävdar Andersson, vilket osökt kommer en att undra vilken politisk befordran Andersson själv anser sig ha gått miste om.

Borgerliga förslag om minskad skatt på arbete och ”stimulanser för nya jobb i tjänstesektorn” (läs: subventionerad jakt på dammtussar i hemmen) framställs som höga föredömen.  När Andersson förnekar att moderaterna har en dold agenda så framstår han som mer än  lovligt naiv.  Har han verkligen inte upptäckt att valsegern till mycket stor del förklaras av att Reinfeldt gjorde ett stort nummer av att framträda som kollektivavtalens och välfärdstatens vän.  Och hur han upprördes över Göran Perssons påstående om förestående utförsäljningar av statliga företag.  För att nästan omedelbart efter valet avisera just utförsäljningar av ”guldäggen” Telia Sonera, Vin & Sprit, Nordea m fl.

Sen drar Andersson sin slitna skiva om EU-medlemskapets allena saliggörande.  Visst ska vi vara kvar i den Europeiska gemenskapen.  Men om vi någonsin ska lyckas med att folkligt förankra detta projekt, så måste EU-apparaten avbyråkratiseras och demokratiseras.  Och våra EU-parlamentariker på ett begripligt sätt för svenska folket förklara den sociala dimension som enligt Andersson projektet besitter.

Den svenska socialdemokratins maktinnehav är unikt i sin räckvidd i ett europeiskt och demokratiskt perspektiv.  Ett långt maktinnehav bär i sig fröet till slentrian, maktfullkomlighet och ökar risken för kommande valnederlag.  Vi har förvisso förlorat ett val. Men skillnaden mellan regeringsalternativen är två procent och sju mandat.  Detta ska självfallet tas på allvar och nödvändig självprövning komma till stånd.  Dock måste sinnet f ör proportioner behållas förenklade analyser undvikas.

Om Andersson i stället för att i opportunistiska ordalag från sitt elfenbenstorn i Bryssel hänge sig åt schabloner som att skylla på vänstervridning, andra stolligheter att förtiga, ägnade en stilla stund åt egen självprövning och självkritik så kunde vi kanske kombinera en sansad intern eftervalsdebatt med nödvändiga motattacker mot det systemskifte som uppenbarligen en borgerlig regering, ivrigt påhejad av näringslivet, ändå tycks eftersträva.