Buffeln och den trojanska hästen

Som alltid vid en valförlust ska syndabockar utses.  Så även den här gången.  Och visst bär en partiledare som ständigt stått i strålkastarljuset ansvar för valförlusten.  Men att utse Göran Persson till praktiskt taget ensam syndabock för den socialdemokratiska valförlusten och fara ut i rena svulstigheter och förolämpningar som den av arbetarrörelsen försmådde Olle Sahlström i dagens Aftonblad är att gå flera steg för långt.

Visst fanns den där buffligheten, några gånger arrogansen och den mästrande tonen.  Men mot detta ska ställas den lysande retoriken och förmågan att entusiasmera en stor publik.  Massmötena är Göran Perssons styrka.  I TV-studion är han mera ojämn. 

Nej, analysen får nog föras en bra bit längre och djupare om vi ska finna mera heltäckande förklaringar till valnederlaget.  Det unikt långa maktinnehavet är säkert en del av förklaringen.  Och inte heller i ett land som i ett internationellt perspektiv närmast kan betraktas som en demokratisk mönsterstat lyser korruption och allehanda skandaler med sin frånvaro.  Vår regeringsduglighet blev allvarligt ifrågasatt i efterdyningarna av Tsunamikatastrofen, även om det är svårt att tro att någon regering skulle ha visat större dådkraft under de första dygnen.  Diverse affärer/skandaler har skakat om.

Men det som nog skar djupast i folksjälen och förklarar åtminstone en del av överströmningen av väljare från (s) till (m) var vår passivitet i jobbdebatten.  Talet om att valmanifestet saknade fokus på sysselsättningen är nonsens.  Däremot hamnade vi från början på defensiven i debatten och fick folk att tro att det var moderaterna och alliansen som stod på jobbsidan och socialdemokratin på bidragssidan i den förenklade men ack så effektiva slagdängan ”Jobb i stället för bidrag.”

Åsa Linderborg fångar i en hörnartikel under rubriken ”Fegheten förlorade”  i gårdagens Aftonblad i ett nötskal vad valutslaget ytterst betyder.  ”Sedan i söndags besitter borgerligheten både den ekonomiska, mediala och politiska makten-  ”Nu börjar jobbet!” skrev svenskt Näringsliv hotfullt i en stor annons i tidningarna i går, där de tackar svenska f olket för den borgerliga segern.  Här visar de borgerliga kärnväljarna vilka krav de ställer på Fredrik Reinfeldt, samtidigt som de ler i mjugg över att de lyckats lura så pass många att tro att en sammetsögd skattekverulant från Täby skulle vara en bättre sorts socialdemokrat än Göran Persson.

Näringslivet tolkar valresultatet som ett mandat för en ohämmad högerpolitik.  I själva verket förlorade socialdemokraterna för att de inte vågat föra en socialdemokratisk politik, moderaterna vann för att de låtsades att de ska göra det.”

Det är just precis vad det hela handlar om.  Vi har sett den ”ökända hästen från Troja” göra comeback, nu moderniserad till välfärdskolonn, för att travestera Karl Gerhard.  Hästen var den här gången målad i chockrosa, allt för att döva resp. locka över s-väljare till alliansen.

Reinfeldt sjöng kollektivavtalens och välfärdsstatens lov.  Men nu avslöjas hästens innehåll:

Det är den vanliga gamla visan, den kända historien med samma poänger och samma refräng.

I SVT:s morgonsoffa tycker Företagarnas VD att det är bra med sänkt a-kassa som leder till minskade lönekrav och förväntar sig att ”alliansen” också luckrar upp arbetsrätten, så att det blir lättare att sparka folk.

Och från att energiskt och indignerat ha  avfärdat Göran Perssons lista på planerade borgerliga utförsäljningar av statliga företag kommer nu de första bekräftelserna på att Persson hade rätt:

Vinstmaskinerna Telia Sonera, Nordea och Vin- & Sprit står högst på listan över borgerlig realisation av svenska folkets egendomar. 

Avslutningsvis åter till jobbdebatten.  Det är efterfrågan på varor och tjänster som skapar jobben, både de nuvarande och de kommande.  En långsiktigt hållbar sysselsättningsutveckling kan aldrig bygga på den typ av överklassavdrag och skattesubventioner som b-alliansens nu föreslår.   Sänkta ersättningsnivåer i trygghetsförsäkringarna, höjda egenavgifter i a-kassan och slopad avdragsrätt ska disciplinera arbetskraften och göra den benägen att sänka sina löneanspråk för att överhuvudtaget få fotfäste på arbetsmarknaden.   Det kan förvisso ge fler låglönejobb.  Men det ökar inte den totala efterfrågan i samhället och definitivt inte Sveriges förmåga att hävda sig i en alltmer hårdnande internationell konkurrens. 

 Ökad produktivitet och en ny penningpolitisk disciplin där låg inflation är överordnad full sysselsättning – en disciplin som i borgerligheten haft sina starkaste förespråkare – är de främsta orsakerna till att vi trots en stark utveckling av sysselsättningen fortfarande har en arbetslöshet som överstiger fyra procent.

Att inbilla sig att vi med en fristående riksbank ska kunna komma tillbaka till full sysselsättning är att slå blå dunster i ögonen på folk.

Vad som nu gäller för socialdemokratin är att snabbt lägga valförlusten bakom sig, formulera en slagkraftig och framåtsyftande oppositionspolitik och snarast möjligt utse en ny partiledare.