Det behövs pålar i köttet eller om vi så vill blåslampor som kan lyfta socialdemokratin för en progressiv politik bortom förvaltandets snäva  domäner.  Kvinnoförbundets ordförande Lena Sommestad är en sådan person.  På årets Wigforsseminarium i Söndrums Folkets hus i Halland den 31 januari höll Lena Sommestad ett anförande som borde kunna inspirera till ett sådant lyft. http://lenasommestad.wordpress.com/2012/08/03/arets-wigforsseminarium-tre-skal-at

I föredraget betitalt "Tre skäl att byta ekonomisk politik" knyter Lena Sommestad samman behovet att teckna de långa utvecklingslinjerna men samtidigt också att skissa handlingsutrymmet.  Vilka möjligheter finns för en progressiv socialdemokratisk politik?

Hon väjer inte för svårigheterna utan konstaterar att vi står inför enorma utmaningar i den globala ekonomin - i form av finanskris och klimatkris, ökad ojämlikhet, migration och växande hot mot kvinnors grundläggande rättigheter.

Detta får dock inte försätta oss i passivitet utan vår allra viktigaste utmaning är en annan.  "Den handlar om att våga utveckla en egen samhällsanalys, och att våga tro på våra egna idéer och vår egen politik.  För att bekämpa orättvisor krävs både kunskap och starka värderingar, och här utgör den ekonomiska politiken en nyckel."

Hon kritiserar den åtstramningspolitik som nu präglar hela EU-doktrinen, och den avregleringspolitik som drivit de globala finanmarknaderna mot kollaps och slår fast att normpolitik med inflationsmål inte kan garantera tillväxt och finansiell stabilitet.  Inför detta tycks socialdemokratin i såväl Sverige som i Europa ha svårt att frigöra sig från de marknadsliberala lösningarna utan fortsätter att ge företräde för låg inflation och statsfinanser i balans  framför full sysselsättning och en produkitiv socialpolitik.

Är det t ex någon som hört socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Magdalena Andersson anmäla en gentemot Anders Borg avvikande uppfattning om behovet av en mer dynamisk och offensiv investeringspolitik?

Lena Sommestads högintressanta inlägg utmynnar i tre handlingslinjer.

1.Att ge den fulla sysselsättningen högre prioritet i penningpolitiken.  Der alltför snäva inflationsmålet måste med andra ord ifrågasättas.

2. En mer offensiv investeringspolitik.  Även om Sommestad här uttrycker sig försiktigt så måste man tolka hennes inställning så att nuvarande närmast rigida budgetregler måste kunna luckras upp.  Det finns goda ekonomiska skäl att göra detta eftersom det är praktiskt taget kostnadsfritt att låna till investeringar på den internationella marknaden.

3. En övertygande politik för sunda statsfinanser. Nuvarande krav på sunda statsfinanser sätter stopp för de flesta försök att föra en mer expansiv, progressiv politik.  "Måste vi hålla tillbaka investeringar i vård, utbildning och infrastruktur och bostadsbyggande?  Är det så vi förhindrar en statsskuldkris?

Den ekonomisk-historiska forskningen säger nej"

Sommestads avslutningsord är också väl värda att begrunda: "För om vi inte kan och inte vill och inte törs, då finns risken att vi som socialdemokrater inte bara förlorar den ekonomisk-politiska debatten.  Vi riskerar att också förlora vår socialdemokratiska själ."