Det kliade uppenbarligen i den Anderssonska "Mosa-Juholt-pälsen" till den milda grad att han inte kunde avhålla sig från ett lätt genomskådat genmäle till min gårdagsblogg.

Att en f d riksdagsledamot och EU-parlmentariker har så grunda kunskaper om elementär demokrati att han kan påstå att en riksdagsledamot och en av partiets mest energiska fältarbetare inte tillhör laget överträffar  till och med den rötmånadshistoria i Expressen kokte ihop.  I Anderssons  föreställningsvärld är det tydligen bara ministerposter och, i oppositionsställning positioner som talespersoner som räknas för att man ska få äran av att tillhör det socialdemokratiska laget.  I sakfrågan har Stefan Löfven de facto vid flera tillfällen deklarerat att Håkan Juholts obestridliga kvaliteter ska tas till vara i partiet, och det finns ingen anledning att misstro honom på den punkten.

Det finns mot bakgrund av Jan Anderssons nya behov av att ständigt uttrycka sina aversioner mot Håkan Juholt anledning att erinra om att han var en av de första att offentligt brännmärka hans hyresaffär och i det sammanhanget kräva hans avgång.  Men då tog det hus i helsike i hans egen arbetarekommun som starkt fördömde omdömeslösheten som spelar i samma låga division som Sigtunasocialdemokraten Anders Johanssons offentliga sms-kritik mot Juholt.

För att riktigt understryka att socialdemokratin enligt Andersson måste indelas i "onda och goda" stryks till och med personer som deltog i rena taskspelet mot Håkan Juholt medhårs.  En av dem är Sven-Erik Österberg, som liksom Tomas Östros aktivt motarbetade Juholt.  Men här gör Andersson en verklig logisk kullerbytta.  Å ena sidan anser han det vara helt i sin ordning att Stefan Löfven formerar siitt lag (de närmaste medarbetarna - min anm.).  Å andra sidan förmenar han Håkan Juholt samma rättighet genom att påstå att han förnedrade Tomas Östros genom att inte ge honom någon position i det socialdemokratiska skuggkabinettet.

Rena nyspråket blir det när uppenbart  bakom-ryggen-spel i syfte att få bort Juholt från Österbergs sida kallas för att "ta stort ansvar för att vi fick en ny partiledning.

Anderssons i vissa stycken rent ryska historieskrivning når ouppnåeliga höjder när han glömmer tala om varför Österberg tröttnat på riksdagsuppdraget.  Sanningen är att Österberg ratades som näringspolitisk talesperson av riksdagsgruppen.  Därefter återstod bara för S-ledningen att med b-regeringen förhandla sig fram till en lämplig porträttpost.  Ett landshövdingeuppdrag råkade vara ledigt.  Ibland blir man landshövding efter mer eller mindre väl förrättat värv inom politiken.   Andra blir verkschefer eller befordras  till höga positioner inom s k folkrörelseföretag. Att vederbörande har det socialdemokratiska partiet att tacka för sina upphöjda positioner tycks många ha glömt bort, ty numera vägrar de att visa sig i något sammanhang som bär socialdemokratisk prägel.

Men visst ska Håkn Juholt tas till vara.  Han kan lämpligen bli EU-parlamentariker förklarar Andersson avslutningsvis med spelad ödmjukhet.   En lätt genomskådad bjudning med armbågen.